Micke,

Det här är det märkligaste som någonsin har hänt mig.

När jag hörde att du var död, så stannade mitt hjärta. Sedan gick det sönder, och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna le någonsin mer. Nu är jag hemma hos pappa, och vi har skrattat massor. Emil och jag skulle åka hem från centrumet, och som du vet, så tar det fem minuter. Det tog en och en halv timme. Emil svor att han aldrig skulle åka någonstans med mig någonsin mer om inte pappa var med. Trodde han ja.

Det går att skratta, det går att fortsätta. För det känns som om du fortfarande är här. Du kommer genom dörren vilken sekund som helst. Eller hur? Egentligen har ingenting hänt.

Innerst inne vet jag inte att det är så.

I går kväll var vi hemma hos Björn. Du missade när han lekte med Micha och hennes tuggleksak och slog sig själv på näsan. Det roliga var att vi precis hade tittat på Americas funniest homevideos, och jag filmade det. Jag filmade också när Emil skulle brottas med henne, men eftersom han darrar om en daggmask kommer för nära, så sprang han och gömde sig bakom mig i soffan. Som av en slump, så "råkade" han radera filmen från telefonen. Men han gör snart något roligt igen, och då ska jag vara beredd.

I morgon ska jag till Cissi och fira nyår. Vi ska laga god mat, gå och tända ljus vid din minnesplats och lova att inte sluta röka i år heller. Jag kanske till och med ska lova att inte sluta äta godis ens en gång, det beror på hur modig jag känner mig. Det kommer kännas konstigt att vara hemma hos dig, utan dig. Vi var där igår, och dina kläder låg i tvättkorgen, tandborsten låg på handfatet och din deoderant i badrumsskåpet. Cissi är så ledsen, men hon är också stark. Fast det vet ju du, det är en av anledningarna att du älskar henne. Tack och lov växte du ifrån de där bimbosarna du envisades att vara ihop med förut... jag tänker inte ens gå in på eländet.

Jag tänker på dig. Alla våra minnen. Allting vi gått igenom. Jag tänker att du är för bra för att sluta sådär. Du är så djävla bra. Jag älskar dig, och du kommer aldrig att bli glömd.

Jag tänker lite på den där historien med Zlatan...

Figo, Ronaldo och Zlatan dör och kommer upp till himlen. Sankte Pär hälsar dem välkomna och visar in dem till Gud. Han frågar Figo, "Vad är det bästa med fotboll?" "Det bästa med fotboll är att jag kan sprida glädje till folket och tjäna mitt uppehälle." svarade han. "Bra svarat, kom och sitt här vid min vänstra sida." Sedan vände han sig till Ronaldo och frågade samma sak. "Jag kommer från fattiga förhållanden och har kunnat visa mina medmänniskor att man inte behöver vara dömd till ett liv i fattigdom, att det finns en väg ut. Sedan har jag dessutom kunnat sprida glädje." Gud tittade på honom och svarade "Bra svarat, kom och sitt här på min vänstra sida." Sedan tittade han på Zlatan och frågade vad han ansåg. Zlatan reste sig upp, spottade på marken och sa; "Du sitter på min stol!"

(Fast spotta inte, det ser illa ut.)

Ta hand om dig. Vi ses igen, och då får du bjuda på ölen eftersom du kom dit först.


Ps; Det här är sista bilden som togs på dig, tänkte att du kanske ville se den. Man kan se ett mycket litet leende leka i mungiporna om man verkligen anstränger sig, men du får fan träna lite på det där alltså! Ds.

Vila i frid.

Du var inte perfekt.
Men du var min. Du var meningen att vara for alltid.

Jag vet inte vart du ar nu, men jag vet att du har det battre.

Jag alskar dig med hela mitt hjarta!

Vila i frid, alskade bror.

Din Lillasyster.

Ho, ho, ho. Eller whatever.

Titta, sa kreativ jag kan vara om jag vill. Jag har ocksa gjort pepparkakshjartan med allas namn pa och hangt pa spiselkransen. Julklapparna ar klara och ligger under granen. I morgon kvall har vi varat stora julparty.

Allt ar klart.

Forutom jag.

Happy Days II

- Jag tankte ge Pappanik en digital fotoram i julklapp, vad tror du om det?
- Nej, gor inte det. Han kommer hata det. Det ar inte alls bra.
- Ar du saker? Jag tror att han kommer tycka om den.
- Nej, tro mig,det gor han inte.

Tre dagar senare;

- Jenny, vad har du kopt at Pappa?
- En trilogi med Elvisfilmer an sa lange, hursa?
- Bra, for Mormor Elak har kopt en digital fotoram at honom.
- Jag trodde han skulle hata det?
- Jo, men alltsa, jag tankte om.

Happy days.

- JENNY! Jag spillde ut stearin pa bordet.
- Men vad fan star du bara och tittar pa det for? Torka upp det!
- Men jag visste inte om det var bra eller daligt.
- NAR exakt ar det bra att spilla nagonting pa bordet?
- Men FORLAT DA.

-

Idag mar jag riktigt daligt.

Faktiskt.

Jag har varit sjukt trott hela dagen, sadar trott sa ogonen knappt har hallit sig uppe. Lilleman har, tro det eller ej, varit ett monster. Eller sa ar han alltid sa, jag bara upplever det varre eftersom jag inte ar mig sjalv... det ar mer troligt. Syster Elak ar i vanlig ordning ett monster i alla fall. Hon har varit hemma fran skolan i tva timmar och vi har brakat sjutton ganger. Sjutton.

Jag skickade ett sms till Pappanik;
"Kommer du hem till middag klockan sex?"

Svar;
"Jag kommer inte hem alls idag, har jag glomt att beratta det?"

Ja, det har du, din dumma djavla dummer. Sa har sitter jag, med en dryg tonaring som exploderar vid minsta lilla, en obstinat Lilleman som akte i sang for han var sa olydig och tarar brannande under ogonlocken.

Framfor allt, jag ar helt djavla ensam i det. Jattebra. Ar det har ett test, sa erkanner jag mig misslyckad redan nu, for jag har fatt nog for en dag. Jag hatar att jag ska tro pa karma-skiten, for det betyder att jag har varit riktigt hemsk.

Och for forsta gangen pa riktigt lange, sa kanns livet orattvist.

Jag behover en kram.

Hur barn blir kokta.

00.15

Mitt huvud lagger sig antligen pa min kudde.


01.38

JEEEEENNNNNNNNNNYYYYYYYYYYYYYYYYY!

- Ja?
- Jag vill ha mjooolk.
- Nej, raring, ingen mjolk.
- Vaaarfooooor?
- For att det ar mitt i natten. Vi dricker inte mjolk pa natten, vi sover. Det ar darfor gud uppfann natten, sa foraldrarna kunde fa sova och inte koka sina barn i micron istallet for groten for att de var sa trotta, for de inte fick sova.


02.42

JEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNYYYYYYYYYYYYYY!

- Jaaa?
- Jag... vill... ha... nagonting att ata.
- Jag skulle inte tro det sothjartat.
- Vaaaarfoooor?
- Maste jag verkligen upprepa alla de dar orden? Jag ar trott. Jag vill sova. Ska vi sova nu?
- Okej.
- Okej. Godnatt.



05.30

Vackarklockan ringer. Jag skuttar upp ur sangen.
Jo, det ar sakert.

Samtal fran mormor elak till syster elak;

"Jag ar sa besviken, jag menar verkligen besviken! Jag hade sa sett fram emot att Jenny skulle fira jul med oss, for mig har det varit sjalvklart hela tiden. Varfor vill hon inte vara med? Har jag gjort nagot fel?"

Kom ihag att ni horde det har forst; jag VISSTE att nagonting skulle bli mitt fel nar de borjade tjabbla om jul. Nu ar jag ett monster som inte kan bortse fran var konflikt (som enligt henne inte ens existerar, jag har bara inbillat mig allt... ) for barnens skull. Julen handlar ju trots allt om barnen. Ja, just.

"Har jag gjort nagot fel?"
Vart vill du att jag ska borja? Tror du att jag nagonsin kommer att sluta om jag borjar? Nej.

"Varfor vill hon inte vara med?"
For att det finns inte tillrackligt mycket alkohol i den har varlden for att jag ska sta ut en juldag med dig. Det du inte verkar forsta ar att det inte ligger i mitt intresse att ha en bra relation med dig, och att fa mig att framsta som en idiot infor alla hjalper inte. Fula tricks kommer du ingenstans med i alla fall, for det gar inte i langden. Det kommer komma fram sa smaningom, och da kommer alla forsta vad du ar for manniska. Jag kanner lite att det finns ett Yrrol-citat som gor sig ypperligt i den har situationen. "Blanda inte in mig i varat forhallande!"

Fast just nu ar det forstas jag som ar hemsk. Men det kan jag leva med, det kommer en tid i en manniskas liv da hon maste sta upp for sig sjalv, och inte ta skit. Det har mahanda kanske inte ar ett sadant, men om det skulle vara sa, sa har jag i alla fall ovat innan den riktiga utmaningen kommer.

Jora, Froken Positiv, det ar jag det.

Dag tre med rumsrening.

Tva olyckor har vi haft. En valdigt stor som lamnade fina bromsspar, eller det var snarare kalsongerna som var bromsspar i olyckan, sa stor var den. En ganska liten, men andock en olycka.

Forst blev jag arg. Men sa kom krokodiltararna. Sedan kom skriket. Sist kom uppstrackta armar; "Foorlaaaat Jenny, jag vill ha en kraaaahahaaam." Ja, hur djavla arg kan man vara da? Sa da blev jag pedagogisk, eller nagot liknande i alla fall. "Jo, men du forstar, raring, du maste saga till mig innan du gor nagonting. Stora pojkar gor sa, de ar inte som bebisar som bara gor det i blojan, och du kan ju inte det nu dels for att du ar en stor pojke, men ocksa for att du inte har nagra blojor. Nar du gor det pa golvet sa maste Jenny stada hela tiden, och det tycker inte hon om, visst?"

Strax efter gar han pa pottan och trycker fram en extremt liten jordnot, skriker i hogan sky; "Jag var inte dum nu, visst? Jag var STOR POJKE och gjorde det pa pottan, visst Jenny?"

Men det gar framat. Jag menar, tva olyckor ar ju inte sa mycket alls. Eller?

Jag har hittat de magiska orden dock; Stor pojke. De funkar battre an godis.

Imorgon ar han pa dagis hela dagen, ska jag vara ful och skicka honom utan bloja och inte saga nagot? Bara for att det vore lite roligt liksom? Vad tycker ni?

Wisebottom.

Ny lardom nummer ett;
Att sitta instangd med en tva och ett halvt ar gammal Lilleman i koket en hel dag ar tillrackligt for att driva den kallaste manniskan till nervsammanbrott.

Ny lardom nummer tva;
Att dela ut smarties vid prestering leder till overprestering, vilket leder till hundratals turer till toaletten for nedspolning.

Ny lardom nummer tre (och den viktigaste!);
Man gor inte en tva och ett halv ar gammal Lilleman rumsren pa en halv dag. Han blir bara tjock.


Bah!

Har vare kiss och bajs!

Jag haller pa att trana Lilleman till rumsren. Eller snarare (trodde jag) att slippa springa och byta massa bajsblojor hela tiden. Sagt och gjort, av med blojan, sa stangde jag in oss i koket med pottan som det primara. En tub med smarties och tva paket vatservetter. Malmedvetenhet.

Lite anade jag att Lilleman ar en mycket ambitios manniska. Han paminner lite om mig faktiskt, for nar nagonting gors, sa gors det ordentligt. I en och en halv timme satt han pa pottan, knallrod i ansiktet och klamde ut bajs i storleken av jordnotter, och kiss som inte ens skulle dranka en Myra. For han visste ju att varje gang han gjorde nagot sa akte smarties-tuben fram. Jag blev svettig av att springa in pa toaletten och spola ner och rengora. Sa fort jag kom ut, hoppade han fram och skrek "Meeeeeer!" Sedan saktade han ner takten och satte sig var tjugonde minut, och tog till och med pa sig kalsonger emellan.

Nar jag la honom tittade han pa mig, lade av colgate-smilet och sa;
- I'm a BIG BOY now. Tomorrow we take the nappy off.

I min och hans varld ar det har fardigt nu. Lilleman ar rumsren. I alla fall tills jag far slut pa smarties, och i den har takten drojer inte det sa lange.

(Jag var ocksa snall och skickade ett MMS med bild pa kisset och bajset till Pappanik som satt och hade trakigt pa kontoret. Jag ar ratt snall, visst?)

Logner och olycklig karlek.

Jag har suktat efter en ny mobil vaaaldans lange nu, samtidigt som jag har tankt skaffa ett abonemang, eftersom det faktiskt ar billigare an kontankkort. Men i det har djavla skitlandet, sa maste man ha bott har i tre ar, och det har jag ju inte. Detta stod jag och tjurade over i koket, nar Pappanik sager;

- Men du har ju bott med mig i tre och ett halvt ar.
- Det har jag val inte alls!
- Jenny, det har du.
- Aaahh, just det. Jag glomde.
- Sa dumt av dig.

Sa nu kommer min nya telefon imorgon.

Jag har forovrigt ocksa blivit erbjuden ett extrajobb. De som kanner mig kommer formodligen skratta ihjal sig, men det ar pa en av musikklasserna vi gar pa. Jag ar inte helt hundra pa vad det innebar annu, men jag ar ganska saker pa att jag maste sjunga och skutta och sant. Men alla pengar ar bra pengar. Jag kanner ju alla barnen redan, och mammorna. Vi ska forhandla vidare pa torsdag hur som helst.

Och Syster elak... jag hamtade henne fran psykologen igar, och jag sag pa henne att hon hade gratit. Nar vi kom ut pa parkeringen fragade jag om hon var okej, som svar slangde hon sig i mina armar och borjade grata hysteriskt.

- Men hjartat, vad ar det?
- Du kommer skratta at mig.
- Det vet du att jag inte gor, vad ar det som ar fel?
- Det ar bara det att jag ar sa kaahahaaar.
- Kar? I vem?
- I Danny.
- Gar han i din klass?
- Nej, han i McFlyyyyyyy.

Hon grat hela vagen hem, och vi var tvugna att sitta i bilen en stund innan hon hade samlat sig och kunde ga in. Jag sa att jag ocksa varit kar i en popstjarna nar jag var yngre, och att i prioncip alla ar det, och manga ganger sa gar det over ganska snart. Men hon har en trears-plan. Hon ska ga pa en strikt diet nu, och nar hon ar sjutton ska jag hjalpa henne att komma i kontakt med honom och han kommer falla huvudstupa framfor hennes fotter. Det ar planen. Jag vantar med spanning. Eller vack mig om tre ar liksom.

Hon sover forovrigt med en scarf lindad kring huvudkudden med hans ansikte mot hennes, och pussar hennes affish godnatt varje natt. Hon ar allt bra sot ibland.

Sjalv sover jag med jultomten. Jag raknar kallt med att om man ligger med honom, sa borde ens liv bli bra mycket battre.

Och mer...

Pa repeat;

Welcome to my life.

Just sa;

Christmas time, eh?

Pappanik springer omkring med en bekymrad uppsyn. I ena rummet sitter Syster Elak och skriker och grater, i koket star jag och latsas att inte grata, utan att faktiskt diska. Fem minuter tidigare lag Pappanik pa sitt rum och hade en valdigt liten, och manlig grat.

Den enda som ler ar Lilleman. Han springer fran den ena till den andra och delar ut pussar och kramar och en klapp pa axeln.

"Mar du bra?"
"Behover du nagonting?"
"Vill du prata om det?"
"Nu far du faktiskt beratta vad som ar fel!"

Han satter sig ner bredvid mig i soffan, och bada ar lika bekvama som fiskar pa torra land. Han vet att jag inte ar speciellt nojd med att vara har, da vi pratat om det ratt mycket pa sista tiden, och han ar livradd for att jag ska yttra nagot om att sluta. Jag ar lika radd att jag ska det, om jag ska vara helt arlig.

Vi pratar om Syster Elak. Jag sager att jag inte ar ett dugg imponerad over hur hon behandlar folk omkring sig. Han forsvarar henne med att hon ar ett barn. Jag kontrar med att man ar inte ett barn i den bemarkelsen nar man ar tretton, och att hon ar mycket val medveten om vad hon sager och hur mycket det sarar, hon bryr sig bara inte, for hon ar sa van vid att gora sa. Da sager han att hon alskar mig. Jag sager att i min varld behandlar man inte de man alskar som skit, det gar emot hela alsk-konceptet. Da sager han att man inte vet vad man har tills man forlorar det. Inte riktigt en ursakt att bete sig sadar i alla fall. Hon har gjort fel, och hon maste fa veta det. Jag ar fardig med att vara snall.

Sedan pratar vi om mig. Och jul. Jag ar irriterad att de planerar julen kring mig, for jag har sagt flera ganger att jag inte vill det. Det ar bara som att be om problem, for om nagonting gar fel, vems fel kommer det att vara? Ja, just det. Han tror att jag ar irriterad for att jag kanner mig utanfor. Jag tycker att han ska vara mer orolig for att jag kanner mig utanfor i det vardagliga livet an att haka upp sig pa bara hogtiden. Da ser han ut som en liten pojke som precis har fatt en orfil. Jag reser mig och gar upp pa mitt rum.

Nar jag kommer ner igen, redo for att ga ut, sa maste jag tranga mig fram genom atmosfaren av osagda ord. For det ar allt vi har i det har huset just nu. Osagda ord och ilska och tarar.

Jag forsoker att fa ut det dar som maste komma ut, men allting blir sa laddat. Om allt skulle komma ut kanns det som om huset skulle explodera med alla oss i det. Sa jag ar tyst. Och han ar tyst. Och vi grater. Tyst.

Speaking of hjarta...

Att flytta till England var ett medvetet val. Nagonting jag behovde gora, for jag holl pa att ga under. Mitt sjalvforakt var sa hogt att det gjorde mig fysiskt sjuk att se mig sjalv i spegeln. Jag hade absolut ingenting i mitt liv som jag kunde vara stolt over, ingenting jag kunde se tillbaka pa och saga "Det dar har jag gjort, och jag gjorde det djavligt bra!" Jag hade en envagsbiljett till ingenstans och det gick i hisnande takt.

Det jag har astadkommit har pa lite drygt ett ar, har jag aldrig lyckats med i hela mitt liv. Jag har aldrig haft konkreta "bevis" pa att jag har gjort bra saker, nu har jag det. Lilleman och Syster Elak ar mina bevis, deras lycka och framgang ar ocksa min.

Men allting ar bara en lek. Det har ar inte pa riktigt. Jag ar inte en del av nagonting fantastiskt och imponerande. Jag ar ett hjalpmedel, som finns har for att hjalpa dem komma pa fotter igen. Nar det har hant, sa star jag utanfor. Det finns inte langre en sjalvklar plats vid matbordet, eller plats i skohyllan for mig. Jag ar gamla nyheter.

Jag ar tjugoatta ar, och ett halvt, och jag har fortfarande ingenting att vara stolt over. Jag har fortfarande inte presterat nagonting som jag kan saga ar mitt, och ingen kan ta det ifran mig. For allt jag har kan tas ifran mig nar som helst. Det kommer att tas ifran mig nagon gang, just nu gar jag bara och drar ut pa det sa lange som mojligt.

Den krassa verkligheten ar att jag inte hor hemma nagonstans. Jag har ingen sjalvklar plats. De jag har alskat hogst har redan forsvunnit ur mitt liv och kommer aldrig tillbaka, och jag har ingenting annat an minnen. Minnen kommer inte ta hand om mig nar jag ar sjuk, eller fraga mig hur min dag har varit. De kommer inte heller halla mig varm pa kalla vinternatter eller gora min frukost nar jag har brattom.

Jag mar inte daligt. Jag ar inte deprimerad. Jag har inte tappat livslusten, jag ar bara alldeles fullkomligt och totalt ensam. Inte oalskad. Inte avskyvard. Ensam. Sakerligen pa grund av en kombination av den jag tidigare var och den jag ar nu. Jag ar langt ifran perfekt, och jag har gjort sa manga fel i mitt liv att jag har tappat rakningen, jag har behandlat folk illa och bara tankt pa mig sjalv.

Ar det har karma som biter mig i nasan?
Jag tror det.
Jag alskar sa manga manniskor och jag bryr mig aldrig om att beratta det. Jag vill inte bli sarbar. Det jag har gjort for att forhindra mig fran att bli sarad har istallet isolerat mig fran allt. Sa nu ar jag ensam. Med all ratt.

Men jag vill ocksa tro att det inte alltid ar bara jag som har felat. Jag har blivit sarad. Vissa ganger sa mycket att det fortfarande varker i hjartat. Det ar inget forsvar for att vara hemsk sjalv, jag ar fullkomligt medveten om det. Men det har inte varit en personlig vendetta, det har varit dumhet och bekraftelsebehov i kombination med egoism. Jag ar fullkomligt medveten om allt detta.

Det irriterar skiten ur mig att jag vet precis vad som ar fel, men inte kan fa tummen ur och samla det mod som behovs for att ta mig harifran.

Betyder det att jag ar domd till att vara ensam for alltid?
Jag ar radd for det. Det ar lojligt, for jag ska inte vara radd for nagonting. Jag intalar mig att det ar fanigt, men det forhindrar inte det faktum att nar jag blundar och ser ingentinget i min framtid sa svider det till i hjartat.

Sa dar. Precis sa ar det. Om jag aldrig har varit helt arlig forut, sa ar jag det nu. Jag ar ensam, jag ar livradd och jag ar forbannad for att det ar mitt eget fel.

Sug pa den, Dr Phil.

Hjarta rimmar pa smarta av en anledning.

Helt arligt, vad AR det med man och loften?

Ni verkar tro att vi kraver guld och grona skogar, nar det i manga fall gar precis lika bra med plastparlor och en buske. Lova inte om ni inte har for avsikt att halla det, for nar dina ord slutar betyda nagonting, sa ar du fast i en situation du inte vill vara. Ord kan sara, men brustna loften sarar an mer an sa. Det handlar inte om stora gester, det handlar om att alska och att finnas nar det behovs. Inte finnas med planboken eller de dar djavla stora loftena, det handlar om att finnas dar for att ge en kram eller en vanlig klapp pa kinden och ett trostande ord.

Vad ar det som ar sa svart att forsta?

For varje brustet lofte branns annu en bro, och tro mig, antalet broar ar inte obegransat.

Sa nasta gang du far for dig att gora nagonting spektakulart som du inte tanker halla, satt dig istallet med henne i soffan och titta pa en film. Ta med henne pa en promenad med hunden. Ta dig tid och fraga hur hon har det och faktiskt lyssna pa vad hon sager.

Hennes hjarta gar sonder, och du ar for djavla trog for att fatta det.

Jag har snart slut pa plaster.

Haxan och hennes hus.

Jo, nu ar det december minsann.
Pappanik har investerat i julskivor som gar pa hogvarv pa stereon, jag dricker jul-the fran IKEA. Nasta helg ska allt julpynt upp, vi ska bygga pepparkakshus och baka julgodis.

Allt borde vara mysigt och trevligt, eller hur?

Men det hanger ett stort orosmoln over den gemytliga bilden. Vi ska fira jul hos Mormor Elak. Fast jag ar helt pa det klara med att jag inte ska folja med. Jag vagrar, jag firar hellre jul i en soptunna. Av tva anledningar;
1. Jag skulle sitta och irritera ihjal mig. Det skulle forstora all julanda jag eventuellt skulle ha byggt upp. Jag skulle vara tjurig och kedjeroka. Att tvinga mig att umgas med henne, och dessutom pa hennes hemmaplan ar bara rent elakt.
2. Det skulle forstora hennes jul. Hon avskyr mig. Jag har tagit det mest vardefulla i hennes liv ifran henne, utan att ens fraga, och jag har inte ens vett att skammas. Om jag hade varit i hennes skor (inte for att det ar speciellt djavla troligt att jag nagonsin skulle hamna i sana skor, men anda...) sa hade jag tagit det som en spark i skrevet att jag var dar pa jul. Och om hon kanner sa, sa kommer det att ga ut over de smas jul, och det ar bara djavligt onodigt.

Sa min slutsats ar att jag ska stanna hemma. Pappanik och Syster Elak tycker jag ar skitlojlig, men vissa strider ar inte varda att kampa. Vi ar inte en stor lycklig familj, vi kommer aldrig att bli det, sa varfor gora livet svarare genom att forsoka? Fast Pappaniks motiv ar nog inte svarare an att han tycker det ar orattvist att han maste sta ut med henne hela julafton, och inte jag, sa da ska jag ocksa lida. Men de firar ju pa juldagen, sa pa sjalva julafton kommer alla vara har hemma med mig i alla fall, sa jag ar fullkomligt nojd med det.

Jag och Mormor Elak har dessutom pa sista tiden fatt en an mer anstrangd relation pa grund av Lilleman och Syster Elak. De far inte tycka om mig. Syster Elak ar stor nog att forsta vad som hander, och hon kampar sig bla for att inte sara varken mig eller haxan. Jag tror inte Lilleman har full koll, men det ar klart han fattar att nat ar galet, men han ar glad anda. Mormor Elak ar allt annat an glad. Hon pratar hela tiden om hur synd det ar om henne. Hon forlorade sin dotter, och vad jobbigt hon tycker det ar att forlora sina barnbarn.

Men helt djavla arligt din dumma karring!
DU gor sa att de inte vill vara med dig. DU beter dig som en idiot mot Pappanik, och det gor att han lagger ner mindre energi pa att ni ska ses sa ofta som mojligt.

Haromdagen sa hade Syster Elak en ny van hemma, de skulle aka med haxan och shoppa. Syster Elak hade en godispase som hon bjod sin van pa, men hon sa "Nej tack, det ar bra for mig." Mormor Elak fick en elak glimt i ogat och sa till Syster Elak; "Det dar skulle du ma bra av att saga ibland." Hon horde inte riktigt vad hon sa, men eftersom haxan log, sa trodde hon det var nagot snallt och bad henne upprepa vad hon sagt. "Jo, jag sa, det dar skulle du ma bra av att saga ibland, da skulle du kanske inte se ut som du gor."

Sa gor hon. Kallar henne fet. Sager att hon ar en acklig gris. Sager att hon skams over hur hon ser ut. Sager att hennes mamma skulle vanda sig i graven om hon sag hur hon sag ut. Sekunden senare vander hon sig mot mig och fragar varfor Syster Elak inte respekterar henne langre, och tycker att det ar mitt fel. Ja, saklart det ar. Dumma idiot!

Jag har inte ett uns av sympati for den dar manniskan, for hon ar oformogen att tanka pa nagon annan an sig sjalv, och hon ar dessutom djavligt elak. Syster Elak har legat i min famn och gratit hysteriskt mer an en gang for att Mormor Elak har papekat pa nagot fint satt att hon maste sluta ata. Gor man sa mot nagon man alskar? Bah, jag blir sa arg bara att skriva om det.

Helvete heller att jag ska tillbringa den mysigaste dagen pa aret i hennes djavla hus.

Middagsbordet;

Syster Elak upphor aldrig att forvana mig.
Inte Pappanik heller for den delen...

- Pappa, vet du, Jenny har kommit pa den har matratten alldeles sjalv. Hon har bara hittat pa den, och den ar alldeles underbar, det ar en av mina absoluta favoritratter.
- Vet du varfor det ar sa?
- Nej?
- For att Jenny ar ett geni!
- Ja, hon ar mycket battre an dig i alla fall.

Stackars Pappanik.

Nar du sager att jag overdriver, hur menar du da?!

Alla ar sjuka.
Det hostas, snoras och gnalls.
Ja, alla utom jag forstas, jag mar fina fisken.

Lilleman vomerar i vanlig ordning nar han har hog feber, sa med hushallspapper och gummihandskar i hogsta hugg forsoker jag fa hunden att fatta att Lilleman inte forser henne med lunch, utan han mar daligt. Samtidigt sa skriker Syster Elak pa uppmarksamhet for hon ar ynklig. Eftersom jag tidigare forklarat att det ar fysiskt omojligt for mig att vara dem alla till lags, sa ska alla vara varst, sa jag tillbringar mest tid med dem. Men i morse tog Syster Elak priset. Faktiskt.

Lilleman lag i mitt kna i soffan och lekte med mitt har samtidigt som han tittade pa tv. Syster Elak gjorde sig fardig for skolan, for jag tyckte hon verkade frisk nog for att ga. Forst borjade hon hyperventilera.
- Gor inte sa, for du kommer bara bli yr och ma illa, andas lugnt istallet.
- Men jag kan inte.
- Prova i alla fall, okej?
Tva sekunder senare var andningen normal. Sa gick hon in i koket, och jag horde en duns. Hon har tidigare fejkat svimningar, sa jag beslutade att vanta lite och se vad som hande, och efter nagon minut reste hon pa sig, kom in i vardagsrummet och latsades som ingenting och borstade haret. Jag log for mig sjalv, for det var faktiskt lite sott. Da borjade hyperventilationen igen, sedan borjade hon vanka fram och tillbaka framfor tv:n.
- Jeeennnnnyyyyyyyyy, snyftade hon fram.
- Ja, hjartat?
- Jag har ingen kansel i benen! Jag kan inte kanna mina ben! Vad ar det for fel pa mig?!
- Men du kan ju ga pa dem i alla fall, sa de ar uppenbarligen inte borta.
- Det ar inte roligt! Det gor ont!
- Men jag tyckte du sa att du inte kande nagonting?
- Gaaaah!

Hon klampade ut, och borstade tanderna, och akte sedan till skolan.

En halvtimme senare ringde visserligen skolan och sa att hon var sjuk, men det var feber, inte avsaknad av ben eller brist pa luft.

Lilleman ar mer smart. Han vet att det basta sattet for honom att fa uppmarksamhet ar att saga att han har ont i magen, for da kommer jag rusande. I vanliga fall kommer vomeringsfontaneriet nagra sekunder efter han sager det, sa det galler att vara snabb som blixten. Men nu har hans vomeringsprocent sjunkit fran 100% till 15%, sa jag misstanker att det ar lurendrejeri pa gang.

Nu sover de bada sott i sina sangar dock, och jag har hunnit plocka undan all shopping samt stada ur skafferiet. Nu ska jag dricka kaffe och njuta av tystnaden, for nagon av dem kommer sakert att vakna snart. Eller sa kommer Pappanik hem fran jobbet for han ocksa ar sjuk...

Gott & Blandat.

Jag trodde jag var dalig pa att ta komplimanger...

- Vad stolt jag var over dig igar, hjartat!
- Vad menar du?
- Du var sa duktig, hjalpsam och omtanksam. Och du verkade lycklig, det var harligt att hora dig skratta.
- Vada omtanksam?!
- Ja, omtanksam. Tanka pa andra manniskor istallet for sig sjalv.
- Vada lycklig?!
- Du skrattade. Mycket och hogt, jag har inte hort det pa valdigt lange, och det gjorde mig glad.
- Ha! Du ser, jag sa ju att jag skulle sluta vara hemsk hela tiden!

I ovrigt har jag intervjuat en stadtant. Hon sag ut precis som de gor i filmer, hon kommer sakert att svara bakom min rygg och beratta for alla sina vanner om flackarna pa mattan. Jag bad mest om ursakt hela tiden for att jag bad henne gora saker, ursakta att du maste stada det har rummet, ursakta att du maste moppa golvet i koket, ursakta for att du maste stada toaletterna. Fast till slut sa hon liksom att det ar ju darfor hon ar har. Vi betalar henne for att gora det, sa jag behovde inte kanna mig dum. Da kande jag mig annu dummare och bad annu mer om ursakt.

Lilleman har vomerat ner hela bilen ocksa. Vi akte till Pappaniks foraldrar pa lordagen, och halvvags borjade han grata. "Jenny, jag har ont i magen!", tva sekunder senare hade vi en vomeringsfontan i baksatet. Eftersom organiserad ar mitt mellannamn, sa hade jag ingenting annat an ett femton-tal vatservetter att torka upp det med. Ah, sa roligt vi hade. Sen fick jag plocka isar barnstolen och rengora den med tops, for fy satan vad flytande klumpar letar sig ner i alla tankbara hal.

Syster Elak ska ha sin enda van pa overnattning pa fredag. Hon ar blind. Och otrevlig. Jag har sa svart for henne. Och eftersom de da behover skjuts fran skolan, sa ska Pappanik ta taget till jobbet och lamna bilen hemma. Pa ett villkor. Att han far ga ut pa just fredag. Han gillar henne inte heller och skyr inga medel for att slippa undan. Kanns det som jag vann? Nahva?

Sa har vi fatt nya grannar ocksa, sa vi var pa inflyttningsfest i lordags. Kopiost trevliga manniskor, och de har redan hamnat i konflikt med ett annat grannpar. Det hela ar vansinnigt spannande, eftersom det andra paret ar de som ger Syster Elak skjuts till och fran skolan varje dag. Jag foljer det med spanning och hejar pa den som vinner. Forutsatt att det ar vara nya grannar som vinner sa klart!

Sist, men absolut inte minst;



Min absolut basta lat, och jag ska se dem pa riktigt i borjan pa December!

Bu!

Jag ville bara visa en av de storsta anledningarna till att jag aldrig far tummen ur och slutar det har skitjobbet och skaffar ett nytt.

Knas!

Nu blev det jatteknasigt.

Nar jag skrev har, sa menade jag ju har som i hemma, fast for er ar ju har har som i bloggen.
Jag hade alltsa inga som helst funderingar pa att sluta blogga, for det vore ju himla dumt. Nej, vi har haft hatkampanj mot Jenny hela forra veckan, likt en politiker samlar pengar for sina valkampanjer har Syster Elak varvat fiender till mig. Hon har lyckats ganska bra.

Trakigt for henne, sa finns det bara en fiende som skulle vara direkt skadlig for mig, och det ar Pappanik, och han ar den enda som inte har latit sig varvas. Fast jag har sagt upp mig, jag fick nog och blev radikalt arg och ledsen. Men efter en salongstid och lite smoreri, sa blev det att jag stannade i alla fall. Sa nu ar jag fin i haret i alla fall.

Syster Elak alskar mig igen, till Mormor Elaks fortret. For hon har frossat i gladje nar det har varit sa mycket brak. Hon klar upp sig och gor sig fin, satter sig pa forsta parkett och njuter. Men istallet for att hon fick kasta tomater pa skadespeleriet, sa kastade jag tomater pa henne. Ruttna saklart.

Jag har fortfarande valdigt lite tid, praktiska saker ar inte det storsta problemet, de gor jag undan ratt snabbt. Nej, det ar de dar forbaskade relationsgrejerna som tar tid. Manga dagar spenderar jag manga timmar pa enbart Syster Elak. Det ar alltid nagot problem som ska ventileras, eller praktiska saker som maste fixas, eller sa ska det kramas och busas, eller bara gnallas i storsta allmanhet. Lilleman tar sin tid ocksa. Hans vokabular okar drastiskt hela tiden och ju mer han kan kommunicera, desto mer kraver han. Han gnaller dock valdigt sallan, vilket ar skont, men eftersom de bada hela tiden maste tavla om min uppmarksamhet, sa ligger de i ordentligt.

Men ja, jag ska inte sluta blogga alltsa, jag kommer fortsatta sprida gladje pa familjen konstigs bekostnad och inte kanna mig det minsta skamsen for det.

Sa, vi ses.

Ja, just du!

Du ar harmed handplockad att ta del av var eminenta enkat!
Amnet for veckan ar;
Vilka vill att Jenny faktiskt ska stanna kvar har?


Hittills leder nej-sidan med 3589 - 0.

-blank-

- tom -


- tom -

- tom -

Gasp.

Apropa det som hander i byn, sa ar det enda jag kan saga med sakerhet - Jag VET inte. Men jag ska halla er uppdaterade. Typ.

I ovrigt onskar jag att kloning var nagonting som var socialt accepterat och tillgangligt. Jag har tre stycken som ar helt beroende av mig 24/7. Lilleman blir alltid klangig nar jag har varit borta, men nu har det gatt over till extreme mode. Ingen annan far gora nagonting, jag ska skota hans inhalatorer, jag ska ga upp med honom pa natten, jag ska sitta och titta pa hans fantastiskt roliga dvd:er. Forsoker nagon annan, sa skriker han. Hogt. Syster Elak har ocksa gatt over till nagon form av klangighet, inte bara fysisk. Hon ar beroende av mig for allting, om hon maste ha en asikt om nagonting, sa fragar hon mig forst, ska hon gora nagonting kreativt sa maste hon veta hur jag skulle ha gjort det forst. Nar hon ska titta pa tv, sa maste jag sitta bredvid henne utifall att hon skulle behova mig. Sedan ar det hunden. Hunden som alskar mig mer hela tiden bara for att jag inte ar overfortjust i henne. Jag drar mig undan och hon kryper innanfor mitt skinn. Hon foljer vartenda steg jag tar, vart jag an gar. Hinner jag ga ut och stanga dorren sa sitter hon och tittar ledset pa mig nar jag kommer in. Sitter jag med Lilleman och Syster Elak i knat sa star hon nedanfor och blanger.

Ni forstar ju att det hela skapar en otrolig mangd svartsjuka. Det finns bara en av mig och tre av dem, jag har inte en chans. De brakar sinsemellan for min uppmarksamhet, och jag ar bara trott. De suger ut min energi helt enkelt. Vackarklockan snoozar minst en timme varje morgon innan jag far upp ogonen, eftermiddagarna har jag ont i ogonen av trotthet.

Jag da, liksom? Nar ar min tid? Innan hade jag tid nar Syster Elak hade gatt och lagt sig, men nu gar hon och lagger sig senare och hundskrallet gar inte och lagger sig fore mig nagon dag alls, sa min tid bara krymper och krymper och krymper.

Drastiska atgarder kravs. Det har funkar inte. Det kommer inte finnas nagonting kvar av mig till jul. Dessutom har jag inte tid for nagon annan. Jag har inte tid for nagon annan, inte ens Myra liksom! Myra da? Nar ar hennes tid?! Sahar far det inte ga till!

Tips nagon? Hur gor man for att bli tre personer?

Sju dodssynder.

Just ja, jag glomde nastan att jag hade blivit utmanad. Sa har ar sju sanningar om mig;

Jag hatar att ga pa toaletten. Det ar sloseri med min dyrbara tid och gor mig smutsig, sa jag undviker det i storsta mojliga man.

Vald far mig att ma fysiskt daligt. Jag forstar inte hur nagon kan tycka sa illa om nagon annan att de faktiskt slar nagon. Eller jo, jag forstar att man kan tycka sa illa om nagon, men jag forstar inte att man faktiskt gor det. (Varfor kan inte alla bara vara vanner liksom?!)

Jag har svart balte i fornekelse. Aven om jag vet att nagot inte ar som jag tror, sa tror jag det i alla fall med hjartat och ignorerar fullkomligt min hjarna som alltid har full koll. Och det galler ocksa saker som ar helt irrelevanta. Jag har kombinerat egenskapen att vagra erkanna att jag har fel med att vagra erkanna insikter, and I do it so well!

Ibland kan jag ga och lagga mig en halvtimme innan jag egentligen borde bara for att fa dagdromma lite, typ gifta mig med en oljeshejk och skriva en bok.

Alla manniskor i mitt liv har en egen lat. En lat som alltid far mig att tanka pa honom/henne nar jag hor, och som jag spelar nar jag vill minnas honom/henne. Jag kommer aldrig tala om det for dem (kanske jag inte ska skriva nar jag precis publicerar det pa internet... men ni fattar vad jag menar!), inte heller avsloja laten. Det ar mitt eget lilla karleksbibliotek typ.

Jag grater varje dag. Jag ar hopplos. Det hander valdigt sallan att jag grater av en sarskild anledning, nittionio procent av gangerna sa har jag sett en lojlig reklam eller en lycklig film, eller sa har nagon vunnit massa pengar pa "Deal or no deal". Tavlingsprogram ar lojligt gratframkallande.

Jag tror pa karma. Helt klart. Jag vet att livet kan te sig orattvist for manga, men jag tror att pa det stora hela sa far man vad man fortjanar. Man gar igenom livet ovetandes om en hel del saker man gor som paverkar andra manniskor, och de raknas ocksa. Bara for att man inte vet, sa betyder det inte att det inte har hant, inte heller tror jag att karma tar omstandligheter i beaktning nar den domer. Sa det sa.

Det hander saker i byn.

Om ni undrar varfor jag ar lite franvarande, sa ar det for att det har hant nagot.

Antingen sa ar det det basta som har hant mig, eller sa ar det det varsta.

Av forstaeliga skal, sa vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller grata, fira eller sorja eller bryta ihop och ga vidare.

Jag vet ingenting. Kanske pa lordag. Kanske aldrig.

En fattig kvinnas bekannelse.

Jo, jag ar hemma. I landet utan prickar.
Jag fick ansoka om ett tillfalligt pass. Inte bara kostade det skjortan, utan nar jag ansokte om det, sa visade det sig att nagon hade hittat det och lamnat in det pa polisstationen. I Linkoping. Tack for det nar jag ar i djavla Nykoping. Sa nu ar jag fattig och arg.

Val hemma var det inte direkt tid att landa. Pappanik hade missforstatt nar jag skulle komma hem, och istallet for att hora av sig och fraga, sa trodde de att jag helt sonika inte skulle komma hem, vilket resulterade i att Mormor Elak i princip hade flyttat in halva sitt hem. Lilleman hade dessutom varit jattedalig och behovt aka in pa sjukhus igen... sa han var varm och later som ett anglok nar han andas, sa inhalatorerna gar varma nu. Han var aven valdigt omtanksam och la till sig med lite diarre.

Som resultat av det, sa jobbade Pappanik hemifran igar, ifall han skulle behova aka in igen. Vilket i sig saklart resulterade att han och Syster Elak rok ihop a det grovsta. Sa jag tog henne pa en promenad for att hon skulle fa lugna ner sig, och han ocksa. Pa promenaden sa hon nagonting som fick mig att se rott, jag blev tvungen att stanna, se henne i ogonen och saga hur oerhort djavla idiotiskt det var att ens tanka nagot sadant!
Hon skulle ge sig sjalv blamarken och saga att det var Pappanik som hade gjort det sa hon kunde fa flytta. Bah! Djavla unge! Fast jag ar glad att hon sa det, for nu vet jag att man maste vara beredd pa det varsta, for hon har inga begransningar den dar! Nar vi kom hem sa kramade hon mig pa trappan och viskade "Du ar den basta personen jag vet!"

Speaking of Syster Elak, sa igar. Jag satt vid msn och pratade, nar hon kom in pa kontoret;

- Ar det dar din pojkvan?
- Nej, det ar det inte.
- Vet du Jenny, du borde ha en pojkvan.
- Jasa? Varfor det?
- Jo, for du ar en valdigt sexuell person.

Jag satte klaffet i vrangstrupen och skrattade tills jag grat. Hon bad om ursakt hela kvallen, och hon skams som en hund. Pryda djavla britter!

Nu ska jag ga och morgonmysa med Lilleman, och sedan ska vi ivag pa lekdejt.

Jenny, jag älskar inte dig alls!

I morgon ska jag återvända till Stora ön.
Vet ni vad jag gör då?

Jag tappar bort mitt pass. Det är borta. Försvunnet. Springer inte alls.

Både jag och Astrid är säkra på att jag tog ur det ur väskan när jag kom. Vet ni varför? Så jag inte skulle tappa bort det. Men vi har vänt upp och ner på lagenheten, och det ar fortfarande borta, sa jag kanske inte alls tog upp det?

Jag vet inte, men borta är det.

Puts väck.

Jag tillhör inte skaran av människor jag uppskattar just nu. Inte alls.

Halloween.

For att ni ska forsta hur huslig jag faktiskt AR;

Imorgon aker jag till Linkoping!
Jag berattade for Lilleman att jag skulle aka med flygplan och komma hem igen pa mandag, sa fragade jag om han skulle sakna mig.

- Jaaaaa. Jag saknar dig nar du ar pa toaletten!

Nu far han vara lite olydig utan att jag ser det faktiskt, for det far man nar man ar sa dar sockersot.

Bara massa strunt.

Lordag; Pappanik kommer hem fran en rugbymatch pa kvallskvisten. Det forsta han ser ar mig, staendes pa alla fyra under skrivbordet och skrika halla.

- Jenny, har du druckit?
- Mmm.
- Det dar ar en valdigt udda sak att gora.
- Mmm.

Saken var att jag hade mitt headset pa och forsokte plugga in hogtalaren sa jag kunde hora Myra och hon inte bara hora mig, for det kandes lite orattvist. Men det talade jag inte om, jag vill tro att hela handelsen gor mig mer... intressant.

Sondag; Vi storstadade, jag och Pappanik. Sa jag tog varan femtonhundrakronors soptunna ut pa altanen for att tvatta den med vattenslangen. Fast vattenslangen funkade inte, sa jag ropade pa Pappanik som kom ut och borjade skruva och vrida och vanda. Ni vet i alla sana dar hemvideor dar folk gor sant, och det alltid sprutar dem i ansiktet? Sa funkar det inte pa riktigt. Nar den har vattenslangen borjade spruta, sa var den riktad mot mig och ingenting annat.

Dyngsur stod jag och skrattade sa jag grat. Eller sa var det bara vatten i ansiktet, det ar oklart. Men blott blev det.

Har vare bebisar!

Mandag; Inte bara har jag formanen att se ut som en forvuxen bebis i min nya pyjamas, utan dessutom har jag tva bebisar att ta hand om. Nar Lilleman grater jattemycket, sa borjar hans rost darra och man kan tro att han har forlorat alla sina basta leksaker i en brand. Nar Syster Elak grater jattemycket sa borjar hennes rost att darra och man kan tro att hon har forlorat all sin choklad i en brand.

Jag och Pappanik stod i koket igar kvall och forsokte resonera med henne, men det var skvatt omojligt. Sedan tog hon med sig kudde och filt inne pa toaletten for dar skulle hon sova och aldrig mer oppna dorren. Varfor? For att hon inte hade skjuts till skolan, utan behovde promenera. Vi hade lika garna kunnat skicka henne pa livstids fangelse. Eller en Paul Potts konsert.

Det mest skrammande i historien ar inte min pyjamas faktiskt, utan det faktum att hon var beredd att aka i Lillemans barnvagn bara for att slippa promenera.

Jag aker till Sverige om tre dagar.
Tre dagar.
Det funkar.

Folj med!

Forestall er en mork jazzig nattklubb.
Runda bord med obekvama pinnstolar och stearinljus som enda belysning. Pa vaggarna hanger bilder pa Stevie Wonder och Sammy Davis Jr. Pa den fallfardiga scenen star en man i vit kostym med en cigarett i mungipan och bredbrattad hatt. I sin en hand haller han mikrofonen och i den andra ett glas whiskey. Vid ett av hornborden sitter jag, med en rod klanning och en cigarett i min handskbekladda hand.

Ser ni?

Tryck sedan play pa videon och blunda, sa ses vi dar. Okej?

Inte det minsta popular. Alls!

Hon dundrar nerfor trappan, slirar in i koket, skakar sig ilsket och tittar lika ilsket pa mig. Oh, vad jag ar opopular, sadar sa att George Bush kan kanna sig uppskattad.





Forebraende blickar ar kallt att rakna med resten av kvallen - om inte resten av veckan. Typ sana har;

Notera ocksa hur hon har dragit upp lappen lite, bara for att vara annu tydligare med hur arg hon ar.

Notera ocksa hur valstadat mitt golv ar.

Gasp.

- Du smiskade min rumpa!
- Ja, det gjorde jag.
- Min rumpa ar liten.
- Ar den?
- Ja, min ar liten. Du har en stor rumpa!
- Oh, ursakta?
- Jenny har en stor rumpa!

Han ar lika kaxig som sin pappa den dar Lilleman. Stor rumpa. Ha!

Han var nog mest tjurig for att det enda jag har orkat leka idag ar "Hide and Sleep" och "If you're happy and you know it - go to sleep!".

En dag kvar till en veckas semester.

Imse vimse nanny,
klattrar uppfor trappen.
Kliver upp i sangen,
gnuggar bort allt grus,
imse vimse nanny
hon ar slutkord.

Allt blev tyst.

Jag har andats samma luft som dig, delat min ensamhet med dig. Du har bjudit in mig i allt som ar du, du har valkomnat mig i ditt innersta. Jag har skrattat likval som gratit och de sorger du har haft har tyngt mitt inre. Ibland behovde vi inga ord, tystheten mellan oss sa precis allt, luften var fortfarande latt att andas och ingentinget var en frojd att uppleva i ditt sallskap.

Jag forandrades. Jag tog det vi hade och skrynklade ihop det som ett papper fardigt for papperskorgen. Det skedde sa gradvis att jag inte ens insag det sjalv, jag sag inte hur du blev tystare och tystare, och inte heller hur du inte langre trivdes i var tysthet. Jag tvingade ut dig fran oss.

Jag har forlorat dig.
Det vi en gang hade ar forgiftat av det jag som jag avskyr.

Det finns situationer dar ett forlat ar sa litet att det inte ens borjar att kompensera for ens handlingar. Det har ar ett sadant.

Jag har forlorat dig.

Gissa, liksom.

HJALP!

Nu ar jag desperat!

Jag har forsokt fa tag pa "Vackra djur" med Lustans Lakejer i typ hundra ar - men det GAR inte! Sa det har ar en desperat efterlysning - finns det nagon dar ute som har den? Jag kan inte ens saga hur for evigt tacksam jag skulle vara!

(den finns for fan inte ens pa Youtube!)

And a bottle of poison.

Markligt vad en flaska rom kan skicka en tillbaka till fjortislivet.

Ibland maste man tappa kontrollen for att komma nagonstans. Nar man nyktrar till, sker det pa fler plan an bara det fysiska. Ibland finner jag det dock frustrerande att mitt jag aldrig ar bestaende. Jag hanger inte alltid med.

Naja, roligt var det. Jag var bara mig sjalv. Inte en del av nagonting, utan en egen person. Och det gick ocksa bra - ibland racker det.

Tio sma moppepojkar.

Imorgon ska jag pa temafest. Jag kommer inte ihag vad det heter, men tydligen finns det en radioshow med samma tema. Eller nagot liknande. Det jag vet ar att jag ska ta med mig fem latar, en bok och ett lyxforemal som jag skulle ta med mig till en ode o.

Jag hatar sana dar saker - det ar omojligt att forestalla sig. Det ar som att fraga hur det ar nar man ar dod. Eller ja, inte riktigt, men ni fattar vad jag menar. Hur som helst, bok jag ska ta med mig ar engelska motsvarigheten till SAOL. Ska jag vara dar, sa ska jag fan lara mig nagot pa kopet. Foremal vet jag inte. Vinkaraff? Bah. Nej, det far jag fundera mer pa. Men har nedan bjuder jag i alla fall pa de latar jag ska ha med mig. Eller ja, inte jag, men youtube. Nu har jag valt att vara nationalistisk och ta med mest svenska latar, sa dom mig inte och tro att det har ar mina topp fem, for det ar de verkligen inte. Forutom tandlakaren!








(notera att den har AR pa min topp fem. Den ger mig rysningar.)

Han tog min oskuld.

Alltsa, jag ar egentligen emot all form av sadan har skrift i min blogg, men den har situationen kraver det - HAHAHAHAHA!

Jag hade en riktigt haftig och omtumlande upplevelse igar som egentligen inte ar relevant, sa jag tanker inte saga vad det ar. Hur som helst, jag skulle ringa min van Henric och beratta om den, men han svarade inte pa mobilen, sa jag lamnade ett meddelande att han skulle ringa mig pronto liksom. Efter jag lagt pa sa gick jag pa toaletten, och nar jag satt dar sa ringde det. Eftersom jag var saker pa att det var Henric, sa knep jag, och hamtade telefonen och svarade lite lojligt pa svenska.

Tror ni det var Henric?
Nej, just det.
En helt frammande mansrost satt dar och fragade efter Pappanik valdigt formellt. Jag sa att han inte var dar snabbt sa jag fick lagga pa och go back to business, men tror ni den gubben gick? Nej, han la sig. Det var en rugbydomare som ville bekrafta en match i morgon och han behovde svar nu, och dar satt jag, knallrod om kinderna och forsokte vara sa tyst som mojligt.

Han ville saklart ocksa ha Pappaniks mobilnummer sa han kunde ringa, men jag var ju inte fardig, sa jag fick hitta pa nagot att prata vidare om i nan minut medan jag sa tyst som mojligt forsokte torka mig och dra upp byxorna.

Jag gar inte pa toaletten nar jag pratar i telefonen nagonsin, ever nagonsin!
Nu har en rugbydomare tagit min oskuld.
En pryd djavla britt.
Hahahaha.

Jag dor.

Pryda britter har inte sex?

Alltsa, det har med sex.
Syster Elak fnissar sa fort man namner samrore mellan tva vuxna manniskor. Om nagon har sex pa tv sa maste hon nastan springa pa toaletten och krakas for det ar sa ackligt. Men nar hon spelar Sims, sa gor hennes manniskor inget annat an humpar runt i karlekspoolen eller sangen. Hela tiden, sa uppenbarligen ar hon ju nyfiken liksom.

Igar installerade vi Itunes pa datorn, sa hon kunde synca sin Ipod. Itunes hamtar automatiskt alla ljud- och filmfiler som finns lagrade pa datorn. Nar jag kollade igenom biblioteket i morse satte jag kaffet i fel strupe. Ett helt gang med korta porr-klipp fyllde plotsligt upp skarmen. Typ tjugo stycken. De ar inte mina, och jag kan satsa alla mina tre pengar pa att de inte ar Syster Elaks. Det lamnar liksom bara en person kvar.

Jag struntar i vilket, jag vet att andra manniskor har sex, det finns ingen anledning att gora en stor grej av det, det ar ju for bovelen en mansklig rattighet. Syster Elak delar inte riktigt min uppfattning. Hon hade saklart ocksa sett filmerna. Eller ja, inte sett dem som i tittat pa dem, men de forhandsvisas ju sa stort och fint, sa det behovde hon inte. Nu kan hon inte titta pa Pappanik langre.

Det allra roligaste med det hela ar att jag vet att hon kommer beratta det for Mormor Elak, for sant gor hon. For att genera folk liksom. Stackars Pappanik. Ingen kommer kunna titta honom i ogonen till slut bara for att britter ska vara sa djavla pryda. Jag funderar pa att lamna ett par handbojor och lite massageolja framme nagonstans dar hon kan hitta det bara for att han ska slippa allt.

Ogonblick V

The supernanny var pa tv i gar. Jag satt i fatoljen och vantade pa att Heroes skulle borja, Pappanik satt i soffan och grejade med pappersjobb. Ett sant dar ogonblick da man inte forvantar sig att nagonting ska handa, man ar egentligen inte alls narvarande, utan gar pa autopilot liksom. Plotsligt sager han;

- Du kommer ha ditt eget program snart, Jenny.

Ratta mig om jag har fel, men det var val en komplimang va?

Oh joy!

Jovisst, jag ar numera en officiell dagsutflyktsmastare.

Efter tva timmar pa tag och tunnelbana. Femton minuters irrande runt en park - sa var vi antligen framme. Tror ni att jag hade tankt pa att boka biljetter? Tror ni det fanns nagra kvar? Nej, just det. Det var fullt. Fullt av djavla turister. Bah!

Sa tre timmar pa tag och tunnelbana och en halvtimme med buss akte vi for en djavla lunchbuffe pa Pizza hut.

(Jag ar nu aven tillganglig for bokningar, aven grupper gar bra.)

Den har dagen...

... ska vi pa utflykt.
Hit!
Syster Elak har studiedag, och da ska det studeras. Tankte jag. For det var det enda jag ville gora nar jag var tretton och hade en dag fran skolan - ga pa museum. Jag kan inte tanka mig att hon ar annorlunda.

Fast, egentligen rakar det vara sa att jag vet att det ar en utstallning dar som hon verkligen vill se, sa helt igenom elak ar jag inte. Lilleman kommer alska det ocksa, och jag slipper skammas over att jag har bott har mer an ett ar och fortfarande inte har varit dar. Alla ar vinnare.

-

Jag stod i koket och diskade (las muttrade) och tittade ut pa de sjumiljonerhundrafemtiotva tusen regndropparna som i rasande tempo foll fran himlen.

Jag horde det valbekanta tassandet av smaa fotter i hallen, och Lilleman kom upp till mig och ryckte mig i armen;

- Jenny, jag tycker om nar du sjunger!
- Gor du? Vilken tur!
- Jaaa. Jenny, vet du?
- Nej, vad?
- Hunden tycker ocksa om nar du sjunger!

Anglamusik hordes inte, och inte heller sprack himlen upp i solsken, men lite lyckligare kande jag mig anda.

Bitter ar bara fornamnet!

Den har djavla forkylningen hanar mig. Den skuttar fran person till person och skrattar mig i ansiktet.

- Haha, trodde du du skulle bli av med mig din lilla raka, hostar den fram.
Lilleman kan knappt halla ogonen oppna idag, han har hog feber och hosta. Och regnet oser ner, himlen ar graare an nagonsin forr.

Jag ar ocksa gra. Jag hatar det. Djavla regn, djavla mulna himmel, djavla forkylning, djavla brutna loften, djavla komplicerade skithelvete.

Men annars ar det bra.

Hummer och ko.

Idag skulle jag ha foljt med familjen knapp pa dop, men nar jag vaknade i morse, sa insag jag att nej, det ska jag ju inte alls det. Jag ska ha huset for mig sjalv.

Sa jag ska plugga. Lara mig kroppens alla ben och deras funktioner. Jatteroligt. Eller nja. Fast jag har mina knep... allt som ar trakigt och som inte vill fastna associerar jag. Nar jag holl pa med Tyska och de dar djavla artiklarna, sa kunde jag for mitt liv inte komma ihag bibliotek. Sa jag forestallde mig en ko framfor biblioteket - och en kalv diar fran en ko - alltsa; Die bibliotek.

Det enda ben jag i skrivande stund kan ar Humerus som sitter i armen. Och det ar for att jag forestaller mig en hummer pa en arm. Det ar for evigt fastetsat i min hjarna nu. Humerus och Die bibliotek. Snacka om nyttig kunskap!

Men med tanke pa antalet ol som drickdes igar (England vann, semifinal nasta helg liksom!) sa ar min hjarna lite sadar med i matchen. Eftersom pluggeriet ar en ganska komplicerad process, jag maste ju lasa texten, oversatta den till svenska, sedan formulerar jag svar i huvudet som jag maste oversatta tillbaka till engelska, sa har jag inga hogre hopp om att prestera mycket. Men manga backar sma, blir snart en examen.

Jorasaatteeh. Jag kanske skulle satta fart istallet for att sitta har liksom.

Missforsta mig ratt.

Det har lyssnar jag pa. Och tanker pa allting som jag egentligen borde gora, vilket ar en hel djavla massa. Men med en huvudvark som vill doda och somnbrist sa stannar sysslorna just dar. I mina tankar. Istallet forsoker jag doda tillbaka huvudvarken med musik och kaffe i mangder. Det gar sadar bra, men skam den som ger sig!

Imorgon ska jag istallet dricka mangder med ol och titta pa rugby. Eller ja, Pappanik ska titta pa rugby, men jag ska mest titta pa rumpor och overkroppar. For rugbyspelare ar sjukt sexiga, om ni inte visste det. Nu pratar jag inte om fjantarna i USA som har massa skydd, utan nu pratar vi riktig rugby - inga skydd, bara massa sexiga man i ormgropar. Oslagbart.

Kontraster.

Om ni skulle ha tittat in i koket i morse klockan sju, sa hade ni hittat mig vid strykbradan med en prydlig kladhog, en drommande blick och hort det har;




Jag kanske har sett Broarna i Madison county en gang for mycket, men vad jag drommer om en tid da allt var lattare, manniskan snallare och musiken sa mycket battre.

(I kvall ska jag for ovrigt ga ut och fira mitt livs forsta A. For ni kommer val ihag att jag fick ett A? Pa min college-inlamning? Visst gor ni?!)

Bokstavslycka!

Jag fick tillbaka min forsta inlamningsuppgift idag.
Man far bokstavsbetyg, A-D dar A ar hogst.


Vet ni vad jag fick?

A!

Jag fick ett A!

Ogonblick IV

Rullgardinen ar nerdragen, lyset ar nerdraget till minimalt ljus och omgivningen ar langre bort an nagonsin forr.

Jag lossar dina armar runt min hals och lagger dig forsiktigt under ditt tacke, stoppar in det under din kropp sa all varme stannar kvar nara din kropp och gor dig sallskap hela natten. Jag stryker dig over pannan och lagger dina gosedjur precis som vi gor varje kvall - ankan pa magen, baby pa armen och kanin pa andra armen. Du syns knappt bakom alla djur och tacken och kuddar och jag maste treva mig fram for att kunna ge dig mjolkflaskan.

Dina ogon ar halvstangda och jag satter mig ner bredvid dig for att lasa en bok. Under tiden jag laser letar sig din hand fram och du lagger den pa min arm och kramar den trott. Jag ser hur du kampar for att halla ogonen oppna, sa jag lagger ner boken och tar din hand i min och borjar tyst sjunga en vaggvisa. Din hand kramar min hart forst, men allt eftersom du forsvinner in i somnen sa lossar ditt grepp och din andning blir allt tyngre.

Nar du somnat reser jag mig forsiktigt, och tar med mig den tomma mjolkflaskan ut och stanger grinden. Du vander dig i somnen och lagger din arm runt kanin, och jag tanker tyst for mig sjalv, att det har ar jag sa otroligt glad att jag far uppleva.

Jag alskar dig, bastaste Lilleman, och kommer alltid gora allt for att du ska ha det bra.

Enighet.

Sa mycket battre det har blivit pa varat minfalt.
Ibland hor man ett klick under foten nar man tar ett steg, och man borjar genast svettas. Hjartat bultar nastan hal i brostet och man vagar inte tanka av radsla for att det ska smalla. Men sa tar man ett djupt andetag, tanker pa allting man ar tacksam for och tar ett steg till - och minan ar avaktiverad.

Andra ganger sa smaller det, och man kanner hur benet slits loss fran resten av kroppen, blodet pumpar ut ur oppna sar och illamaendet tranger sig fram i varje del av ens vasen. Nar det har hant ungefar en miljon ganger, sa borjar kroppsdelar vaxa tillbaka, sjukvarden ar battre och effektivare, rehabiliteringen minskar for varje gang.

Gransen mellan karlek och hat ar verkligen harfin, och vi balanserar varje dag - det kommer vi sakert alltid gora. Men de helande faktorerna ar fler och battre, och forsvarsmurarna ar sa gott som rivna. Vi kampar inte langre emot varandra, aven om vi inte alltid ar overens om hur vi ska enas, sa gor vi det till slut.

Precis som en familj ska.

Att hoppa, och alska det.

I fredags fick jag min kurs.
Bloody hell!
Jag tankte att det har gar liksom aldrig, det gor inte det.

Mitt mal ar att gora en modul i manaden ungefar, helst tva.

Jag ar klar med den forsta nu.
Jag ar KLAR med den forsta nu.

Alla som hoppar fallskarm och bungyjump och annat haftigt forstar kanslan av adrenalin som pumpar i kroppen, for det har ger mig en kick a det grovsta. Att klara nagonting som ar svart och som jag inte riktigt tror att jag kan, det satter fart pa hela min kropp.

Fast ja, jag kanske ska vanta och se om jag blir godkand forst...

Nat ratt kanske jag gor trots allt...

Krash bom bang.

Oh, jag sag ocksa en onodigt intressant felskrivning(?) haromdagen; Bullskit.

Jag skrattar lite at det ocksa. Det AR faktiskt roligt med en bulle som skiter.

I lordags korde jag en djavla massa bil. Jag lyckades kora pa fel sida, spracka nummerplaten bade fram och bak och slita bort en del av falgen mot trottoarkanten. Pappanik var overlycklig. Men jag korde i sondags ocksa och da var han tacksam att jag borjade anvanda bromsen for att stanna istallet for sjalv bilen.

Markligt nog hade han skrivit in mig pa forsakringen veckan innan. Som om han visste vad som skulle handa. Eller sa insag han mest att det var oundvikligt att nagonting hande med tanke pa min statistik med trasiga tallrikar och muggar och ramlingar nerfor trappen och sadana varldsliga saker.

Fast igar sa han att istallet for att skaffa mig en bil, sa skulle han skaffa mig en kundvagn.

Han ar ratt bra kaxig ibland den dar liksom.

Stackars snopp.

Jag ber om ursakt for min blogg-franvaro.
Anledningen ar att jag inte kan sluta skratta at det har.

Forlat Ante. Men fan, sa roligt!


(jag ska dessutom borja monsterplugga snart... antligen liksom!)

Rickspucko.

Fredag var jag fortfarande tom och olycklig - det ar sa lustigt med man (ja, nu generaliserar jag, men det gor jag med all ratt, da jag genomfort en omfattande empirisk undersokning inom amnet!) och deras konflikthantering.

Sahar ser jag pa saken; Jag ar olycklig, vilket ar sloseri med min tid, eftersom jag inte behover vara det - right? Darfor forklarar jag att jag ar olycklig och varfor, sa far Pappanik ta stallning till det liksom. Vill han gora nagot at det, sa blir jag bara glad, vill han inte det, sa far jag losa det pa annat satt. Jag vet dock att det tar tid - jag forvantar mig inga mirakel over en natt liksom, men det resulterar dock ocksa i att jag fortfarande ar olycklig eftersom allt ar exakt likadant som forra veckan.

Sahar ser Pappanik och andra man pa saken; Hon gnallde om det, jag lovade att gora nagonting at det, sa varfor i helvete ar hon fortfarande tjurig for?!

Men bara sa du vet, om du sager att du ska gora vad du kan for att gora mig lycklig, sa tar jag dig pa orden, det fattar du val ditt djavla rickspucko?!

Karriarbyte kanske?

Jag har gjort Syster Elak fin i haret nar hon ska pa fest.

Jag kanske ska bli harfrisorska istallet.

Man vet aldrig.

Jag ar slut, och snart gor jag slut.

Om vi skulle se hela det har spektaklet som kallas mitt jobb som ett aktenskap, sa har jag nu hotat med skilsmassa om saker och ting inte forandras.

Tarar foll, kinder berordes, anger och ilska fordes fram.
Ett smorgasbord av kanslor helt enkelt.
Det var val inte egentligen sadar valdigt harda forhandlingar, Pappanik sa att han skulle gora vad som kravdes for att jag ska stanna kvar. Sa jag har gjort en lista. Syster Elak har en helt ny dimension att se fram emot - nu ar det djavlar i mig nog.

Det kommer ocksa bli en del praktiska forandringar, som inte jag egentligen har onskat, men som kommer ske anda och jag gissar att de ar ett resultat av hans samvete.

However, detta forandrar inte det faktum att jag just nu ar trott anda in i sjalen. Jag har inga kanslor kvar att ge. Ingen ork, ingen vilja. Jag ar bara tom. Och olycklig.

Det ar bara en sak jag i skrivande stund ar helt overtygad om;
Det ar inte jag, det ar ni.

Mission impossible.

Om ni undrar vad jag sysselsatter mig med, sa forsoker jag packa in det har;

In i den har;

Jag gissar pa att det gar halvbra.

I huvudet pa Jenny Abrahamsson.

Axplock av saker som forbryllar mig;

• Att det heter utslappt och uppsatt. Jag fattar logiken i det, men det ar oharmoniskt. Det ska vara ingang - utgang, uppgang - nedgang och sa vidare. Sa antingen utslappt - inslappt eller uppsatt - nedsatt. Haller ni inte med?
• Varfor i hela helvetet har ingen uppfunnit tuggummmi med kaffesmak annu? Vem ska man behova ligga med for att det ska handa liksom?!
• Hur i josse namn gor man slut med sitt forflutna?
• Vad tror jag egentligen att jag kommer traffa for folk pa min spanska-kurs? Formodligen halvpensionarer som vill kopa ett hus i Spanien och flytta dit for att bli annu aldre, eller medelalders man som har kopt en spansk fru for de hade slut pa ryskafruar.com. Fordomar? Icke - alla mina tankar reflekterar verkligheten och ingenting annat.
• Hur alskar man nagon mindre? An mer, hur alskar man nagon villkorslost? Gar det? Alltsa pa riktigt, inte bara saga det och sedan latsas, utan att verkligen inte ha nagra som helst forvantningar. Det later osannolikt.
• Hur svart ar det att satta toalettrullarna i ordning? Med den med mest papper pa underst och den med minst overst? Det ar ju knappast hjarnkirurgi!

Skont att jag ska ha semester snart, da ska jag bara fundera pa vilken ol jag ska dricka mest av. Det lutar at Stella. Stella ar fina grejer. Eller sa kanske jag ska dricka gin? Hmm. Nu blev det ju jobbigt igen.

Hetare an hetast. Pa riktigt.

Nastan fyrtio graders feber, jattemycket svart att andas och gnalligare an aldrig forr.
Lilleman alltsa.

Jag har sovit tva timmar i natt.
I gar natt sov jag tre.
(Pappanik med, men han jobbar anda - han far nog mer somn dar an hemma!)

Nu sitter jag med inhalatorer och alvedon i hogsta hugg, och en termometer. Jag vet ju vad som har hant de andra gangerna han har varit sjuk - astman blir varre och inhalatorerna racker inte till, och da maste man till sjukhus och det illa kvickt, annars blir det som forsta gangen att han far stanna i massa dagar.

Jag kanner pa mig redan nu, att i dag ar en sjukt bra dag!

Lille kraken.

Frossa i dumheter.

Idag ar en dag da jag inte riktigt vet om jag ska valtra mig i sjalvomkan eller uppskatta det goda i livet. Jag balanserar pa gransen och snubblar over an at ena hallet, an at andra. Det har ar jattebra for humoret - jag ar valdigt balanserad i det ocksa. En frojd att vara omkring helt enkelt, som vanligt.

Lilleman vackte mig halv fyra i morse, och sedan kunde jag inte somna om. Jag har alldeles for mycket i huvudet som bara snurrar runt, runt, runt och jag far liksom ingen ratsida pa det. Darav mitt dilemma. Jag har alltid dilemman. Har ni det ocksa? Eller ar jag bara en utomordentligt komplicerad manniska?

Syster Elak vackte Pappanik for hon hade mardrommar, vilket var samma som Lilleman. Da visar det sig att Syster Elaks morbrors annu elakare flickvan har intalat henne att Hannibal Lector bor i samma "stad" som vi, och att han ar ute efter henne, vilket ar tillrackligt for att skramma skiten ur henne. Jattekul att vara narmare trettio och skramma skiten ur en trettonaring for nojes skull. Speciellt nar man inte behover vara dar och plocka upp roran efter sig. Djavla idiot! Lilleman hade mardrommar for att Syster Elak visade honom en video pa internet dar ett monster hoppar fram och skriker, och hon hade tvingat honom att se det om och om igen. Dumdjavel!

Se, nu borjade jag valtra igen.
Fuuuck.

Nan som har nagot roligt att beratta? For att liksom knuffa over mig till den braiga sidan igen?

(psst, titta DAR ->)

(Psst, titta HAR!)

Som alltid; In vino veritas!

Man vet att man har en bra dag om man ar pa puben och en helt frammande kvinna kommer fram och sager;

- I'm not gay or anything, but you're fucking gorgeous!

Pappanik sa det ocksa, fast utan svordom och homofornekelse, men sedan paminde han mig ocksa om att alla man ljuger. Sa omtanksam ar han.

Jag madde bra i alla fall.

Are you talking to me? Well, ARE YOU?!

Lilleman ar en valdigt social individ, och tycker darfor mycket om att kommunicera med manniskor i bade tal- och kroppssprak. Men eftersom hans vokabular fortfarande ar ganska begransat, sa blir det mycket ensidig konversation fran honom och en hel hog med levande fragetecken. De flesta brukar dock le och rufsa om hans har lite, som ett trostpris liksom. Alltid nar de har gatt och det bara ar jag och Lilleman sager han alltid "Talking to me!"

Och jag kan nastan se honom sta framfor en spegel, viftandes med mjolkflaskan;
- Are you talking to me?! Well, are you feeling lucky, punk?!, for att sedan snubbla pa ett bananskal.

Sotproppen ar en blivande Chuck Norris blandat med Clint Eastwood, Al Pacino och Helan & Halvan.

Offentlig ursakt.

Jag har missuppfattat hela situationen.

Det ar faktiskt jag som ar elak, ingen annan i min omgivning. Det ar rent oforlatligt att jag ens kan komma pa tanken att stalla krav pa en trettonaring. Hon kanske faktiskt inte ens kan klockan - jag bara tar det for givet. Hon kanske tycker att hennes mens ar nagonting hon vill dela med sig av och darfor lamnar blodspar i hela huset. Hon kanske tycker att jag alltid ar sa lycklig nar jag far plocka undan och diska och tvatta och skrika och formana och stryka och laga mat, sa hon inte vill ta det ifran mig.

Att sedan hennes formaga att kunna klockan och ta ansvar och allt sadant kommer och gar handlar saklart inte om att hon faktiskt kan - utan det handlar om att jag piskar henne gul och bla och hon gor det utav radsla. For jag ar ju elak.

Och har gar jag och kallar henne elak. Nej, fy skams Jenny, nu gar du och staller dig i skamvran och tittar inte fram forran du ar snall!

Klagomuren nasta.

Idag ar en dag da jag bara vagrar jobba rumpan av mig.

Jag tjurar for en miljon olika anledningar, bland annat att nikotintuggummiskiten far mig att krakas. Vart ar rattvisan i varlden? Hatar varlden mig? VILL ni att jag ska misslyckas?

Va, va, VA?!

Dessutom maste jag prata med Pappanik om en hel hog viktiga saker, men det finns varken tid eller plats, och darfor gar jag omkring som en tickande bomb och vbara vantar pa att fa explodera pa nagonting - vad som helst! (Sa Pappanik, om du laser det har, kan du vara snall att satta dig ner imorgon nar du kommer hem fran jobbet och saga "We need to talk!"?)

Jag skickade ju for fan ivag ett sant dar buddistiskt kedjebrev till hundrasjuttioelva personer, och da LOVADE de att jag skulle se en markbar skillnad pa min tillvaro, och jag tror fan inte att de menade det i negativ bemarkelse. Tur for dem att jag inte behover anvanda frimarken, for DA!

Fast jag ar sur for en massa andra saker som inte alls har med familjen svar att gora, inte pa en direkt niva i alla fall, sa jag kan inte klandra dem liksom. Jag borjar bli oandligt rastlos - jag vill bara gora nagonting helt ovantat, se nya saker, traffa nya manniskor. Ah, jag skiter i det och ater lite choklad istallet. (och mojligtvis stryker alla de dar djavla skjortorna som har samlats pa hog och nu ligger och hanar mig.)

(btw, Chai Latte is THE shit, den ar sa omanskligt god att du aldrig kommer titta at annan latte igen!)

The devil wears nappies!

Lilleman och jag leker och leker.


Jatteroligt har vi.

- Lilleman, kan du sluta vara olydig hela tiden?!

- Nej! DU ar olydig.

- Jasa?

- Jenny ar olydig, inte jag. Du ska sluta.

- Lilleman, kan du komma hit sa jag far kla pa dig?

- Nej!

- Kan du vara snall att komma hit?

- Inte kla pa mig. Du ska kla pa dig.

- Men jag ar pakladd.

- Nej!

- Lilleman, kom hit och satt dig, sa ska du fa lunch.

- Jag tycker inte om!

- Du vet inte ens vad det ar!

- Ar det pasta?

- Nej.

- Tycker inte om.

- Jenny?

- Ja?

- Jenny?

- Ja?!

- JEeeeennnnnnyyyyyy?

- Jaaaaaaa?!

- JENNY!

- Men JA, vad AR det?

- Heeeeeeeeeeej.

- Stanna har raring, Jenny ska bara hamta lite tvatt fran overvaningen.

- Nej, inte stanna har.

- Men det tar bara en minut.

- Jag SKA INTE STANNA HAR!

- Horredu, nu stannar du sott, sa kommer jag strax.

- Nej.

Hela dagarna ar han rena rama styggpaketet och trampar sonder mina stackars nerver. Nar sedan Pappanik kommer hem och jag andas ut och satter mig i soffan for lite valfortjant avslappning, DA ar han min basta van. Han naglar sig fast i min famn och skriker pa vem helst som forsoker ta bort honom. Han kramas och pussas och gnuggar nasa och haller handen.

Men nasta dag. Da. Da ar djavulen tillbaka.

Titta pa honom bara, ni ser ju hornen i hans panna.

Uppdatering pa elakfronten.

Under tiden jag skrev det forra inlagget satt Syster Elak pa sitt rum och grat hysteriskt. Till slut klampade jag uppfor trappan och fragade vad fan hon gjorde sa stor affar over en laggtid, varpa hon saklart svarade att det inte handlade om det. Det handlar helt enkelt om;

• Mamma ar borta och kommer inte tillbaka. Hon ar dessutom arg pa alla som pratar om henne for hon tycker de ar sjalviska som gor det nar de vet att hon blir upprord.

• Mormor Elak trycker ner henne i skoskaften (som hon gor med alla andra) och hon vagar inte saga nagonting till henne for att hon ar radd att gora henne ledsen.

• Hon tycker inte om Pappanik. Han forstar inte, han forstar ingenting och allt han gor ar fel. Han har dessutom forstort hennes liv genom att traffa hennes mamma. Om inte det hade hant, sa hade hon aldrig dott.

• Sjalvklart Lilleman. Alla alskar honom och foredrar honom framfor henne, och dessutom foredrar han alla utom henne.

• Alla hatar henne. Hon ar orsaken till att alla mar daligt, och darfor hatar alla henne, och ingen, absolut ingen bryr sig om hur hon har det.

Det ar ganska mycket att ga och bara omkring pa nar man ar tretton. Men for att se det krasst sa ar det anda ganska bra, for 95% av det dar ligger hos henne, vilket betyder att hon med ratt hjalp kan ma battre. Vi kom fram till att hon skulle borja hos skolkuratorn (don't get me started on hur skitkass hon ar!) tills jag kan sparka lite pa Pappanik sa han ordnar en "riktig" samtalskontakt till henne.

Sedan hon har kommit tillbaka fran Frankrike har hon varit ovanligt snall, i alla fall mot mig. Hon alskar mig ratt mycket tydligen, vilket overraskar mig lite. Hon tycker att jag ser henne pa satt som ingen annan gor, jag ser de sma sakerna hon gor for att battra sig, och berommer henne for det. Jag visste faktiskt inte ens att jag gjorde det, men det ar ju bra. Hon sager saker som att jag ar den enda forutom hennes mamma som hon nagonsin har kunnat beratta allt for. Hon sager en hel del valdigt snalla saker faktiskt.

Jag ska verkligen tjata pa Pappanik nu. Sa han for allas var skull far ivag henne pa ordentlig terapi. Sa hon far bukt med den dar malplacerade ilskan och kan borja vara det barn som alla borjade alska for lange sedan.

Det har blev ett langt inlagg, men det ar ju for fan ingen av ungdjavelns narmaste som ar intresserade av att veta vad hon faktiskt sager, sa nagonstans maste jag ju ventilera. Alla tror liksom att jag har tagit over nu, de behover inte tampas med hennes humor och allt som hor till. Fan heller! Mahanda att jag gor mer an jag borde, men nan djavla matta far det vara.

I need asikter.

Pappanik ar ute med sina foraldrar ikvall.

Tidigare idag var vi i London for att sightsee:a lite och ha picnic. Syster Elak borjade bete sig illa pa taget, och fortsatte hela dagen med att stalla till scener pa gator och torg. Hon borjade grata for att hon "var tvungen" att ge Lilleman lite av sina chips, hon borjade storgrata inne pa puben och halvt skrika. Hon skrek att hon hatade Pappanik mitt pa gatan och borjade sla honom. Hon tryckte ner Lillemans huvud i vagnen for att han sa at henne att sluta irritera honom.

Jag var sprickfardig - hon skammer ut sig sjalv och andra for att hon ar en bortskamd liten flicksnarta som inte klarar av att fungera i sociala situationer som inte handlar om henne. Jag var sa arg.

Nar vi kom hem sa satte hon sig framfor tv:n, och jag gick in och sa att hon skulle lagga sig halv tio. Naturligtvis blev det ett storbrak for hon skulle minsann inte ga och lagga sig sa tidigt pa en lordag. Jag svarade att nar hon har lart sig att lyssna pa vad hon blir tillsagd och faktiskt gora det nagon djavla gang istallet for att bara svara tillbaka och tro att hon ar vuxen, sa kanske hon skulle bli behandlad annorlunda.

Jag sa ocksa att nar hon har forstand att bry sig om nagon annan an sig sjalv och sluta gora livet miserabelt for andra bara for att hon inte star ut med att andra ar lyckliga, sa ar jag villig att kompromissa och diskutera med henne. Men sa lange hon beter sig som ett smabarn sa behandlar jag henne som ett sadant.

Nu ar min fraga - overreagerade jag? Ar det bara maktissbruk att skicka henne i sang tidigt bara for att markera en standpunkt? Gor jag fel som overhuvdtaget sager sadana saker till henne? Jag kanske bara ska lata Pappanik ta hand om det? Men jag blir sa arg nar hon forstor for alla andra, vi kan aldrig ha nagonting roligt utan att hon staller till scener och skriker och grater och slass.

Har jag gatt for langt? Jag behover verkligen hjalp nu, okej? Jag vet att det ar svart nar ni bara vet vad jag skriver, men jag forsoker att framhava hennes bra sidor ocksa, for hon har nagra. Inte i det har inlagget dock, nu ar jag bara pissforbannad.

Sa, vad blir domen?

Hjartefragor.

Har bara nagra saker pa hjartat;

• Kvinna stavas inte med Q. Det ser inte haftigt ut! Det far min mage att vanda sig ut och in for att nagon sitter och skriver det och tycker att det ar haftigt. Det mest skrammande skulle vara om de kallade sig sjalv originella. Det ger bara intrycket av en medelalders fjortis som vill hanga med. Ar ni medelalders, sa ar ni. Okej?

• Folk som lamnar sin hunds ackliga avforing pa gator och grasmattor. Det luktar djavligt illa och sitter i forevigt och om jag skulle fa tag pa er sa skulle jag gnida in hela er med min hunds ackliga avforing sa ni fick lukta skit i fyrtio ar. Okej?

• Manniskor som inte kan ge ett enkelt djavla rakt svar. Vuxna manniskor ska forestalla just vuxna, vi gar inte pa dagis. Det ar sa djavla trottsamt att ga och leka gissningslekar for att ni inte har ryggrad nog att saga vad ni tycker. For jag skiter i det - tro inte att ni ar sa speciella att era asikter har makt nog att rubba min existens. Okej?

• De som inte har vett att uppskatta det de har, speciellt inte om nagon annan jobbar hart for att ni ska ha det. Otacksamhet ar sa djavla oattraktivt att det far seriemordare att se bra ut. Ta ut ansiktet ur er egen bak och titta er omkring - ni kanske till och med kan lara er nagonting. Okej?

• Hogtravande prettoidioter som tror att de ar coola for att de gar pa vissa stallen eller kor vissa bilar eller har vissa klader. Coolhet kommer inifran, om du ar cool sa kan du fan lika garna vara det pa den lokala pizzerian som Los Locos. Okej?

OKEJ?

Elda pa, elda pa.

Ponera att Syster Elak ar ett anglok, som drivs av ilska.

For det forsta sa har vi ilska over att hennes mamma dog, som i sig ar tillracklig for att fora taget framat i en ganska behaglig fart. Men sedan lagger man pa ilskan over att lillebror finns och tar sa mycket uppmarksamhet, att det var han som dodade mamma. Och saklart ilskan over hennes biologiska pappa som slog hennes mamma och sedan lamnade dem och nu befinner sig pa okand ort och inte kunde bry sig mindre om henne. Alla dessa ilskor ger henne dessutom daligt samvete, och gor att hon blir arg pa sig sjalv. Taget rusar fram i expressfart och kommer att spara ur vilken kurva som helst. Det skrammer mig lite.

Syster Elak ar en tjej som har precis allting man ska ha, men hon har ingen aning om hur man ska anvanda det. Hon har pengar att ha de ratta kladerna, de ratta vaskorna, de ratta allting. Men hennes avsky for sig sjalv stoppar henne fran att kunna anvanda det. Hon tycker att hon ar for tjock, sa hon anvander bara mjukisbyxor. Hon hatar sitt har, sa hon har det alltid bakatkammat i en hastsvans. Hennes fotter ar formade som klumpfotter, vilket gor att hon bara anvander gympaskor.

Allt detta ar bara en stor karusell av sjalvforakt och hat mot resten av varlden for hon inte sjalv kan se sin del i sitt elande. Och varfor skulle hon egentligen? Hon ar tretton ar, vilken tonaring har samma sjalvinsikt som en vuxen?

Hon har blivit mycket battre, men hon har en sa lang vag kvar att ga, och jag far ont i sjalen ibland, for jag tycker sa synd om henne. Jag vill skynda pa henne lakesprocess sa hon far ma bra och kan njuta av alla goda forutsattningar livet har gett henne.

Men det gar inte. Istallet blir jag arg, och skaller och formanar och kastar mina insikter i huvudet pa henne. For det ar frustrerande att leva med nagon som ar sa totalt oformogen att se eller tanka pa nagon annan an sig sjalv. Aven om man vet om varfor.

Frustration ar ordet for dagen.

Jaha?

Ni vet kanslan av nar man forsoker gora nagonting som kraver ens fulla koncentration, och det bara vagrar fungera och man till slut kastar det i vaggen? Eller kanslan nar man klammer handen i bildorren - det snabba illamaendet och den intensiva smartan? Eller hur elandig du ar efter en natt med huvudet i toalettstolen, mer illamaende efter att ha inhalerat aromen fran dina egna vomits?

SA kanner jag.
Hela tiden.

Jag ar allt pa samma gang; hjartbrusten, nikotinmonster, trott och hangig.
Varje gang jag ser Pappanik vill jag sla honom hart i huvudet med en stekpanna for att han kraver att jag ska gora det har. Jag vill trycka upp honom mot vaggen och fraga vad fan han far ut av att jag mar daligt, om han gar omkring och ar djavligt nojd med sig sjalv nar han ser hur jag mar. Jag vill fa honom att ma lika daligt, men jag kan inte, sa jag blir annu mer forbannad pa honom for att han ar sa djavla oatkomlig, vilket far mig att vilja sla den dar stekpannan i hans huvud upprepade ganger tills rok kommer ut ur hans oron.

Men jag vet att det skulle vara otacksamt, sa istallet ler jag som ett djavla fan och fragar hur hans dag har varit samtidigt som jag hoppas att den ska ha varit dalig. Sedan mar jag illa over mig sjalv. Jag ar som vomiten jag inhalerar aromen fran som far mig att ma illa - vilket skulle betyda att jag ar domd till ett liv med vomits.

Tack for det. Verkligen. Tack sa djavla mycket!

Jo, jag ar glad. Pa riktigt. Det ar sakert. For fan.

Manniskor som inte forstar sig pa ironi eller sarkasm skrammer mig. De lever i nagon liten bubbla dar de tror att jag faktiskt tycker de ar okej. Det gor jag inte, okej?

Jag vill bara skratta dem rakt i ansiktet, peka pa dem och fa andra att uppmarksamma hur idiotiska de ar. Snarta till dem med ord sa att de inte kan sova utan snuttefilt de narmsta aren. Spela med till sista sekund och sedan forlojliga dem infor sa manga jag kan. Bunta ihop dem och skicka dem till en ironi-fri zon, sa jag aldrig mer blir missforstadd och tagen for nagot som jag inte ar. Sedan bomba zonen med fladdermusbajs och leja en stor dinosaurie som stampar sonder dem allihopa.

De gor mig galen. Pa riktigt!

(visst ar vi alla glada att jag har slutat roka?!)

Ogonblick III

Syster Elak kom hem fran Mormor Elak igar.
Ingen var hemma nar de kom, sa Mormor Elak passade pa att smyga in och stada sonder Systers rum. Nu ar jag inte sa arg pa henne langre dock, jag tycker mest synd om henne. Hon kommer att bli den ensammaste manniskan i varlden om hon inte rycker upp sig.

Men det var inte det jag skulle beratta!

Jag stod i koket och lagade mat (tva platar i ugnen, en i grillen och tva kastruller pa spisen - vi snackar multi-tasking!) och hade en lite vilopaus vid diskbanken, nar Syster Elak kommer fram och ger mig en kram. Med munnen vid mitt ora, viskade hon;

- Vet du att just nu ar du min favoritperson i hela varlden?

(forst trodde jag att hon vill nagot, men sedan insag jag att hon faktiskt bara kande sa just da. Snuttan.)

Jenny pa bootcamp.

Pappanik ar strangare an strangast.
Inga cigaretter for Jenny.
Jag ar lika tjurig som Syster Elak nar hon maste ga och lagga sig. Men sedan blir jag som en hundvalp nar jag far berom for att jag ar duktig, sa da gor det inget. Fast nar det har lagt sig gar jag tillbaka till att vara tjurig.

Jag forsoker fokusera pa moroten.
En utbildning for fuck sake. Som jag aldrig skulle kunna ga utan Pappaniks hjalp, sa det ar val inget att ens muttra over? Visst?

Jo, hjarnan vet det.
Men mitt hjarta har brustit - det kanns som om jag har forlorat mitt livs karlek.

Maktkamp med bajs som basta forsvar!

Josses, jag hinner ju knappt skriva bara for att jag har sa roligt hela tiden.

Pa det personliga planet ar jag strangt upptagen med att sparka mig sjalv for att jag ar sa oerhort kall och elak och arrogant och tjurig hela tiden. Saker gar inte som jag vill, och jag ar rorande overens om att det ar mitt fel. Darfor forsoker jag gora en kombination av att andra pa mig sjalv, och andra pa resten av varlden. Gora den Jenny-saker liksom, vilket ar ganska svart, de saljer inte Jenny-sparrar pa hobbex direkt. Skitaffar.

Pa det karriariska planet dreglar jag over mina moduler, samtidigt som jag bollar med Lilleman. Han borjar sa smatt slappa taget om mina ben nu och inse att jag inte kommer forsvinna igen. Men han ar valdigt aggressiv och kraver egenratt pa mig. Nar jag inte gor som han vill slar han sina trumpinnar pa TV:n eller forsoker bajsa pa golvet for att visa att det minsann ar han som bestammer.

Undra om jag kan gora samma med Pappanik?
Bajsa pa golvet bara for att visa liksom... har ar det jag som bestammer!

Jag ska nog prova, vi har ju vanish for carpets liksom.


Eller sa kanske jag nojer mig med att tvattstrejka eller nat, det har nog battre effekt.

Nej, nu pockar elandet pa. Lilleman ska hamtas fran dagis och jag ska spoa upp mig sjalv pa vagen dit - busy, busy, busy!

Att vara nojd med sig sjalv.

Vi sitter ute pa altanen, Lilleman och jag.

Han har bara en troja pa sig, och luftar de undre regionerna lite.
Sa satter han sig bredvid mig pa trappan, tar ett ordentligt tag om snoppen, tittar pa mig med ett stort leende over hela ansiktet och sager;

- Det DAR ar en stor en.

Vi tittar pa Shrek, Lilleman och jag.
Om och om igen tittar vi pa Shrek.
For han alskar asnan. Mer an grot nastan, och det ar mycket.

- Jenny, titta asnan!
- Jag ser. Wow.
- Jenny, du ar en asna!
- Jasa?
- Ja. En asna.
- Vad ar du da? Prins charmor?
- Nej, jag ar ett trasktroll.

Sa dar sitter vi, en asna och ett trasktroll, och dricker chokladmjolk och kaffe. Life's good.

Those were the days my friend.

Titta, sa snall och sot jag var en gang i tiden.

Sedan vaxte jag upp.