Allt blev tyst.

Jag har andats samma luft som dig, delat min ensamhet med dig. Du har bjudit in mig i allt som ar du, du har valkomnat mig i ditt innersta. Jag har skrattat likval som gratit och de sorger du har haft har tyngt mitt inre. Ibland behovde vi inga ord, tystheten mellan oss sa precis allt, luften var fortfarande latt att andas och ingentinget var en frojd att uppleva i ditt sallskap.

Jag forandrades. Jag tog det vi hade och skrynklade ihop det som ett papper fardigt for papperskorgen. Det skedde sa gradvis att jag inte ens insag det sjalv, jag sag inte hur du blev tystare och tystare, och inte heller hur du inte langre trivdes i var tysthet. Jag tvingade ut dig fran oss.

Jag har forlorat dig.
Det vi en gang hade ar forgiftat av det jag som jag avskyr.

Det finns situationer dar ett forlat ar sa litet att det inte ens borjar att kompensera for ens handlingar. Det har ar ett sadant.

Jag har forlorat dig.