Att hoppa, och alska det.

I fredags fick jag min kurs.
Bloody hell!
Jag tankte att det har gar liksom aldrig, det gor inte det.

Mitt mal ar att gora en modul i manaden ungefar, helst tva.

Jag ar klar med den forsta nu.
Jag ar KLAR med den forsta nu.

Alla som hoppar fallskarm och bungyjump och annat haftigt forstar kanslan av adrenalin som pumpar i kroppen, for det har ger mig en kick a det grovsta. Att klara nagonting som ar svart och som jag inte riktigt tror att jag kan, det satter fart pa hela min kropp.

Fast ja, jag kanske ska vanta och se om jag blir godkand forst...

Nat ratt kanske jag gor trots allt...

Krash bom bang.

Oh, jag sag ocksa en onodigt intressant felskrivning(?) haromdagen; Bullskit.

Jag skrattar lite at det ocksa. Det AR faktiskt roligt med en bulle som skiter.

I lordags korde jag en djavla massa bil. Jag lyckades kora pa fel sida, spracka nummerplaten bade fram och bak och slita bort en del av falgen mot trottoarkanten. Pappanik var overlycklig. Men jag korde i sondags ocksa och da var han tacksam att jag borjade anvanda bromsen for att stanna istallet for sjalv bilen.

Markligt nog hade han skrivit in mig pa forsakringen veckan innan. Som om han visste vad som skulle handa. Eller sa insag han mest att det var oundvikligt att nagonting hande med tanke pa min statistik med trasiga tallrikar och muggar och ramlingar nerfor trappen och sadana varldsliga saker.

Fast igar sa han att istallet for att skaffa mig en bil, sa skulle han skaffa mig en kundvagn.

Han ar ratt bra kaxig ibland den dar liksom.

Stackars snopp.

Jag ber om ursakt for min blogg-franvaro.
Anledningen ar att jag inte kan sluta skratta at det har.

Forlat Ante. Men fan, sa roligt!


(jag ska dessutom borja monsterplugga snart... antligen liksom!)

Rickspucko.

Fredag var jag fortfarande tom och olycklig - det ar sa lustigt med man (ja, nu generaliserar jag, men det gor jag med all ratt, da jag genomfort en omfattande empirisk undersokning inom amnet!) och deras konflikthantering.

Sahar ser jag pa saken; Jag ar olycklig, vilket ar sloseri med min tid, eftersom jag inte behover vara det - right? Darfor forklarar jag att jag ar olycklig och varfor, sa far Pappanik ta stallning till det liksom. Vill han gora nagot at det, sa blir jag bara glad, vill han inte det, sa far jag losa det pa annat satt. Jag vet dock att det tar tid - jag forvantar mig inga mirakel over en natt liksom, men det resulterar dock ocksa i att jag fortfarande ar olycklig eftersom allt ar exakt likadant som forra veckan.

Sahar ser Pappanik och andra man pa saken; Hon gnallde om det, jag lovade att gora nagonting at det, sa varfor i helvete ar hon fortfarande tjurig for?!

Men bara sa du vet, om du sager att du ska gora vad du kan for att gora mig lycklig, sa tar jag dig pa orden, det fattar du val ditt djavla rickspucko?!

Karriarbyte kanske?

Jag har gjort Syster Elak fin i haret nar hon ska pa fest.

Jag kanske ska bli harfrisorska istallet.

Man vet aldrig.

Jag ar slut, och snart gor jag slut.

Om vi skulle se hela det har spektaklet som kallas mitt jobb som ett aktenskap, sa har jag nu hotat med skilsmassa om saker och ting inte forandras.

Tarar foll, kinder berordes, anger och ilska fordes fram.
Ett smorgasbord av kanslor helt enkelt.
Det var val inte egentligen sadar valdigt harda forhandlingar, Pappanik sa att han skulle gora vad som kravdes for att jag ska stanna kvar. Sa jag har gjort en lista. Syster Elak har en helt ny dimension att se fram emot - nu ar det djavlar i mig nog.

Det kommer ocksa bli en del praktiska forandringar, som inte jag egentligen har onskat, men som kommer ske anda och jag gissar att de ar ett resultat av hans samvete.

However, detta forandrar inte det faktum att jag just nu ar trott anda in i sjalen. Jag har inga kanslor kvar att ge. Ingen ork, ingen vilja. Jag ar bara tom. Och olycklig.

Det ar bara en sak jag i skrivande stund ar helt overtygad om;
Det ar inte jag, det ar ni.

Mission impossible.

Om ni undrar vad jag sysselsatter mig med, sa forsoker jag packa in det har;

In i den har;

Jag gissar pa att det gar halvbra.

I huvudet pa Jenny Abrahamsson.

Axplock av saker som forbryllar mig;

• Att det heter utslappt och uppsatt. Jag fattar logiken i det, men det ar oharmoniskt. Det ska vara ingang - utgang, uppgang - nedgang och sa vidare. Sa antingen utslappt - inslappt eller uppsatt - nedsatt. Haller ni inte med?
• Varfor i hela helvetet har ingen uppfunnit tuggummmi med kaffesmak annu? Vem ska man behova ligga med for att det ska handa liksom?!
• Hur i josse namn gor man slut med sitt forflutna?
• Vad tror jag egentligen att jag kommer traffa for folk pa min spanska-kurs? Formodligen halvpensionarer som vill kopa ett hus i Spanien och flytta dit for att bli annu aldre, eller medelalders man som har kopt en spansk fru for de hade slut pa ryskafruar.com. Fordomar? Icke - alla mina tankar reflekterar verkligheten och ingenting annat.
• Hur alskar man nagon mindre? An mer, hur alskar man nagon villkorslost? Gar det? Alltsa pa riktigt, inte bara saga det och sedan latsas, utan att verkligen inte ha nagra som helst forvantningar. Det later osannolikt.
• Hur svart ar det att satta toalettrullarna i ordning? Med den med mest papper pa underst och den med minst overst? Det ar ju knappast hjarnkirurgi!

Skont att jag ska ha semester snart, da ska jag bara fundera pa vilken ol jag ska dricka mest av. Det lutar at Stella. Stella ar fina grejer. Eller sa kanske jag ska dricka gin? Hmm. Nu blev det ju jobbigt igen.

Hetare an hetast. Pa riktigt.

Nastan fyrtio graders feber, jattemycket svart att andas och gnalligare an aldrig forr.
Lilleman alltsa.

Jag har sovit tva timmar i natt.
I gar natt sov jag tre.
(Pappanik med, men han jobbar anda - han far nog mer somn dar an hemma!)

Nu sitter jag med inhalatorer och alvedon i hogsta hugg, och en termometer. Jag vet ju vad som har hant de andra gangerna han har varit sjuk - astman blir varre och inhalatorerna racker inte till, och da maste man till sjukhus och det illa kvickt, annars blir det som forsta gangen att han far stanna i massa dagar.

Jag kanner pa mig redan nu, att i dag ar en sjukt bra dag!

Lille kraken.

Frossa i dumheter.

Idag ar en dag da jag inte riktigt vet om jag ska valtra mig i sjalvomkan eller uppskatta det goda i livet. Jag balanserar pa gransen och snubblar over an at ena hallet, an at andra. Det har ar jattebra for humoret - jag ar valdigt balanserad i det ocksa. En frojd att vara omkring helt enkelt, som vanligt.

Lilleman vackte mig halv fyra i morse, och sedan kunde jag inte somna om. Jag har alldeles for mycket i huvudet som bara snurrar runt, runt, runt och jag far liksom ingen ratsida pa det. Darav mitt dilemma. Jag har alltid dilemman. Har ni det ocksa? Eller ar jag bara en utomordentligt komplicerad manniska?

Syster Elak vackte Pappanik for hon hade mardrommar, vilket var samma som Lilleman. Da visar det sig att Syster Elaks morbrors annu elakare flickvan har intalat henne att Hannibal Lector bor i samma "stad" som vi, och att han ar ute efter henne, vilket ar tillrackligt for att skramma skiten ur henne. Jattekul att vara narmare trettio och skramma skiten ur en trettonaring for nojes skull. Speciellt nar man inte behover vara dar och plocka upp roran efter sig. Djavla idiot! Lilleman hade mardrommar for att Syster Elak visade honom en video pa internet dar ett monster hoppar fram och skriker, och hon hade tvingat honom att se det om och om igen. Dumdjavel!

Se, nu borjade jag valtra igen.
Fuuuck.

Nan som har nagot roligt att beratta? For att liksom knuffa over mig till den braiga sidan igen?

(psst, titta DAR ->)

(Psst, titta HAR!)

Som alltid; In vino veritas!

Man vet att man har en bra dag om man ar pa puben och en helt frammande kvinna kommer fram och sager;

- I'm not gay or anything, but you're fucking gorgeous!

Pappanik sa det ocksa, fast utan svordom och homofornekelse, men sedan paminde han mig ocksa om att alla man ljuger. Sa omtanksam ar han.

Jag madde bra i alla fall.

Are you talking to me? Well, ARE YOU?!

Lilleman ar en valdigt social individ, och tycker darfor mycket om att kommunicera med manniskor i bade tal- och kroppssprak. Men eftersom hans vokabular fortfarande ar ganska begransat, sa blir det mycket ensidig konversation fran honom och en hel hog med levande fragetecken. De flesta brukar dock le och rufsa om hans har lite, som ett trostpris liksom. Alltid nar de har gatt och det bara ar jag och Lilleman sager han alltid "Talking to me!"

Och jag kan nastan se honom sta framfor en spegel, viftandes med mjolkflaskan;
- Are you talking to me?! Well, are you feeling lucky, punk?!, for att sedan snubbla pa ett bananskal.

Sotproppen ar en blivande Chuck Norris blandat med Clint Eastwood, Al Pacino och Helan & Halvan.

Offentlig ursakt.

Jag har missuppfattat hela situationen.

Det ar faktiskt jag som ar elak, ingen annan i min omgivning. Det ar rent oforlatligt att jag ens kan komma pa tanken att stalla krav pa en trettonaring. Hon kanske faktiskt inte ens kan klockan - jag bara tar det for givet. Hon kanske tycker att hennes mens ar nagonting hon vill dela med sig av och darfor lamnar blodspar i hela huset. Hon kanske tycker att jag alltid ar sa lycklig nar jag far plocka undan och diska och tvatta och skrika och formana och stryka och laga mat, sa hon inte vill ta det ifran mig.

Att sedan hennes formaga att kunna klockan och ta ansvar och allt sadant kommer och gar handlar saklart inte om att hon faktiskt kan - utan det handlar om att jag piskar henne gul och bla och hon gor det utav radsla. For jag ar ju elak.

Och har gar jag och kallar henne elak. Nej, fy skams Jenny, nu gar du och staller dig i skamvran och tittar inte fram forran du ar snall!

Klagomuren nasta.

Idag ar en dag da jag bara vagrar jobba rumpan av mig.

Jag tjurar for en miljon olika anledningar, bland annat att nikotintuggummiskiten far mig att krakas. Vart ar rattvisan i varlden? Hatar varlden mig? VILL ni att jag ska misslyckas?

Va, va, VA?!

Dessutom maste jag prata med Pappanik om en hel hog viktiga saker, men det finns varken tid eller plats, och darfor gar jag omkring som en tickande bomb och vbara vantar pa att fa explodera pa nagonting - vad som helst! (Sa Pappanik, om du laser det har, kan du vara snall att satta dig ner imorgon nar du kommer hem fran jobbet och saga "We need to talk!"?)

Jag skickade ju for fan ivag ett sant dar buddistiskt kedjebrev till hundrasjuttioelva personer, och da LOVADE de att jag skulle se en markbar skillnad pa min tillvaro, och jag tror fan inte att de menade det i negativ bemarkelse. Tur for dem att jag inte behover anvanda frimarken, for DA!

Fast jag ar sur for en massa andra saker som inte alls har med familjen svar att gora, inte pa en direkt niva i alla fall, sa jag kan inte klandra dem liksom. Jag borjar bli oandligt rastlos - jag vill bara gora nagonting helt ovantat, se nya saker, traffa nya manniskor. Ah, jag skiter i det och ater lite choklad istallet. (och mojligtvis stryker alla de dar djavla skjortorna som har samlats pa hog och nu ligger och hanar mig.)

(btw, Chai Latte is THE shit, den ar sa omanskligt god att du aldrig kommer titta at annan latte igen!)

The devil wears nappies!

Lilleman och jag leker och leker.


Jatteroligt har vi.

- Lilleman, kan du sluta vara olydig hela tiden?!

- Nej! DU ar olydig.

- Jasa?

- Jenny ar olydig, inte jag. Du ska sluta.

- Lilleman, kan du komma hit sa jag far kla pa dig?

- Nej!

- Kan du vara snall att komma hit?

- Inte kla pa mig. Du ska kla pa dig.

- Men jag ar pakladd.

- Nej!

- Lilleman, kom hit och satt dig, sa ska du fa lunch.

- Jag tycker inte om!

- Du vet inte ens vad det ar!

- Ar det pasta?

- Nej.

- Tycker inte om.

- Jenny?

- Ja?

- Jenny?

- Ja?!

- JEeeeennnnnnyyyyyy?

- Jaaaaaaa?!

- JENNY!

- Men JA, vad AR det?

- Heeeeeeeeeeej.

- Stanna har raring, Jenny ska bara hamta lite tvatt fran overvaningen.

- Nej, inte stanna har.

- Men det tar bara en minut.

- Jag SKA INTE STANNA HAR!

- Horredu, nu stannar du sott, sa kommer jag strax.

- Nej.

Hela dagarna ar han rena rama styggpaketet och trampar sonder mina stackars nerver. Nar sedan Pappanik kommer hem och jag andas ut och satter mig i soffan for lite valfortjant avslappning, DA ar han min basta van. Han naglar sig fast i min famn och skriker pa vem helst som forsoker ta bort honom. Han kramas och pussas och gnuggar nasa och haller handen.

Men nasta dag. Da. Da ar djavulen tillbaka.

Titta pa honom bara, ni ser ju hornen i hans panna.

Uppdatering pa elakfronten.

Under tiden jag skrev det forra inlagget satt Syster Elak pa sitt rum och grat hysteriskt. Till slut klampade jag uppfor trappan och fragade vad fan hon gjorde sa stor affar over en laggtid, varpa hon saklart svarade att det inte handlade om det. Det handlar helt enkelt om;

• Mamma ar borta och kommer inte tillbaka. Hon ar dessutom arg pa alla som pratar om henne for hon tycker de ar sjalviska som gor det nar de vet att hon blir upprord.

• Mormor Elak trycker ner henne i skoskaften (som hon gor med alla andra) och hon vagar inte saga nagonting till henne for att hon ar radd att gora henne ledsen.

• Hon tycker inte om Pappanik. Han forstar inte, han forstar ingenting och allt han gor ar fel. Han har dessutom forstort hennes liv genom att traffa hennes mamma. Om inte det hade hant, sa hade hon aldrig dott.

• Sjalvklart Lilleman. Alla alskar honom och foredrar honom framfor henne, och dessutom foredrar han alla utom henne.

• Alla hatar henne. Hon ar orsaken till att alla mar daligt, och darfor hatar alla henne, och ingen, absolut ingen bryr sig om hur hon har det.

Det ar ganska mycket att ga och bara omkring pa nar man ar tretton. Men for att se det krasst sa ar det anda ganska bra, for 95% av det dar ligger hos henne, vilket betyder att hon med ratt hjalp kan ma battre. Vi kom fram till att hon skulle borja hos skolkuratorn (don't get me started on hur skitkass hon ar!) tills jag kan sparka lite pa Pappanik sa han ordnar en "riktig" samtalskontakt till henne.

Sedan hon har kommit tillbaka fran Frankrike har hon varit ovanligt snall, i alla fall mot mig. Hon alskar mig ratt mycket tydligen, vilket overraskar mig lite. Hon tycker att jag ser henne pa satt som ingen annan gor, jag ser de sma sakerna hon gor for att battra sig, och berommer henne for det. Jag visste faktiskt inte ens att jag gjorde det, men det ar ju bra. Hon sager saker som att jag ar den enda forutom hennes mamma som hon nagonsin har kunnat beratta allt for. Hon sager en hel del valdigt snalla saker faktiskt.

Jag ska verkligen tjata pa Pappanik nu. Sa han for allas var skull far ivag henne pa ordentlig terapi. Sa hon far bukt med den dar malplacerade ilskan och kan borja vara det barn som alla borjade alska for lange sedan.

Det har blev ett langt inlagg, men det ar ju for fan ingen av ungdjavelns narmaste som ar intresserade av att veta vad hon faktiskt sager, sa nagonstans maste jag ju ventilera. Alla tror liksom att jag har tagit over nu, de behover inte tampas med hennes humor och allt som hor till. Fan heller! Mahanda att jag gor mer an jag borde, men nan djavla matta far det vara.

I need asikter.

Pappanik ar ute med sina foraldrar ikvall.

Tidigare idag var vi i London for att sightsee:a lite och ha picnic. Syster Elak borjade bete sig illa pa taget, och fortsatte hela dagen med att stalla till scener pa gator och torg. Hon borjade grata for att hon "var tvungen" att ge Lilleman lite av sina chips, hon borjade storgrata inne pa puben och halvt skrika. Hon skrek att hon hatade Pappanik mitt pa gatan och borjade sla honom. Hon tryckte ner Lillemans huvud i vagnen for att han sa at henne att sluta irritera honom.

Jag var sprickfardig - hon skammer ut sig sjalv och andra for att hon ar en bortskamd liten flicksnarta som inte klarar av att fungera i sociala situationer som inte handlar om henne. Jag var sa arg.

Nar vi kom hem sa satte hon sig framfor tv:n, och jag gick in och sa att hon skulle lagga sig halv tio. Naturligtvis blev det ett storbrak for hon skulle minsann inte ga och lagga sig sa tidigt pa en lordag. Jag svarade att nar hon har lart sig att lyssna pa vad hon blir tillsagd och faktiskt gora det nagon djavla gang istallet for att bara svara tillbaka och tro att hon ar vuxen, sa kanske hon skulle bli behandlad annorlunda.

Jag sa ocksa att nar hon har forstand att bry sig om nagon annan an sig sjalv och sluta gora livet miserabelt for andra bara for att hon inte star ut med att andra ar lyckliga, sa ar jag villig att kompromissa och diskutera med henne. Men sa lange hon beter sig som ett smabarn sa behandlar jag henne som ett sadant.

Nu ar min fraga - overreagerade jag? Ar det bara maktissbruk att skicka henne i sang tidigt bara for att markera en standpunkt? Gor jag fel som overhuvdtaget sager sadana saker till henne? Jag kanske bara ska lata Pappanik ta hand om det? Men jag blir sa arg nar hon forstor for alla andra, vi kan aldrig ha nagonting roligt utan att hon staller till scener och skriker och grater och slass.

Har jag gatt for langt? Jag behover verkligen hjalp nu, okej? Jag vet att det ar svart nar ni bara vet vad jag skriver, men jag forsoker att framhava hennes bra sidor ocksa, for hon har nagra. Inte i det har inlagget dock, nu ar jag bara pissforbannad.

Sa, vad blir domen?

Hjartefragor.

Har bara nagra saker pa hjartat;

• Kvinna stavas inte med Q. Det ser inte haftigt ut! Det far min mage att vanda sig ut och in for att nagon sitter och skriver det och tycker att det ar haftigt. Det mest skrammande skulle vara om de kallade sig sjalv originella. Det ger bara intrycket av en medelalders fjortis som vill hanga med. Ar ni medelalders, sa ar ni. Okej?

• Folk som lamnar sin hunds ackliga avforing pa gator och grasmattor. Det luktar djavligt illa och sitter i forevigt och om jag skulle fa tag pa er sa skulle jag gnida in hela er med min hunds ackliga avforing sa ni fick lukta skit i fyrtio ar. Okej?

• Manniskor som inte kan ge ett enkelt djavla rakt svar. Vuxna manniskor ska forestalla just vuxna, vi gar inte pa dagis. Det ar sa djavla trottsamt att ga och leka gissningslekar for att ni inte har ryggrad nog att saga vad ni tycker. For jag skiter i det - tro inte att ni ar sa speciella att era asikter har makt nog att rubba min existens. Okej?

• De som inte har vett att uppskatta det de har, speciellt inte om nagon annan jobbar hart for att ni ska ha det. Otacksamhet ar sa djavla oattraktivt att det far seriemordare att se bra ut. Ta ut ansiktet ur er egen bak och titta er omkring - ni kanske till och med kan lara er nagonting. Okej?

• Hogtravande prettoidioter som tror att de ar coola for att de gar pa vissa stallen eller kor vissa bilar eller har vissa klader. Coolhet kommer inifran, om du ar cool sa kan du fan lika garna vara det pa den lokala pizzerian som Los Locos. Okej?

OKEJ?

Elda pa, elda pa.

Ponera att Syster Elak ar ett anglok, som drivs av ilska.

For det forsta sa har vi ilska over att hennes mamma dog, som i sig ar tillracklig for att fora taget framat i en ganska behaglig fart. Men sedan lagger man pa ilskan over att lillebror finns och tar sa mycket uppmarksamhet, att det var han som dodade mamma. Och saklart ilskan over hennes biologiska pappa som slog hennes mamma och sedan lamnade dem och nu befinner sig pa okand ort och inte kunde bry sig mindre om henne. Alla dessa ilskor ger henne dessutom daligt samvete, och gor att hon blir arg pa sig sjalv. Taget rusar fram i expressfart och kommer att spara ur vilken kurva som helst. Det skrammer mig lite.

Syster Elak ar en tjej som har precis allting man ska ha, men hon har ingen aning om hur man ska anvanda det. Hon har pengar att ha de ratta kladerna, de ratta vaskorna, de ratta allting. Men hennes avsky for sig sjalv stoppar henne fran att kunna anvanda det. Hon tycker att hon ar for tjock, sa hon anvander bara mjukisbyxor. Hon hatar sitt har, sa hon har det alltid bakatkammat i en hastsvans. Hennes fotter ar formade som klumpfotter, vilket gor att hon bara anvander gympaskor.

Allt detta ar bara en stor karusell av sjalvforakt och hat mot resten av varlden for hon inte sjalv kan se sin del i sitt elande. Och varfor skulle hon egentligen? Hon ar tretton ar, vilken tonaring har samma sjalvinsikt som en vuxen?

Hon har blivit mycket battre, men hon har en sa lang vag kvar att ga, och jag far ont i sjalen ibland, for jag tycker sa synd om henne. Jag vill skynda pa henne lakesprocess sa hon far ma bra och kan njuta av alla goda forutsattningar livet har gett henne.

Men det gar inte. Istallet blir jag arg, och skaller och formanar och kastar mina insikter i huvudet pa henne. For det ar frustrerande att leva med nagon som ar sa totalt oformogen att se eller tanka pa nagon annan an sig sjalv. Aven om man vet om varfor.

Frustration ar ordet for dagen.

Jaha?

Ni vet kanslan av nar man forsoker gora nagonting som kraver ens fulla koncentration, och det bara vagrar fungera och man till slut kastar det i vaggen? Eller kanslan nar man klammer handen i bildorren - det snabba illamaendet och den intensiva smartan? Eller hur elandig du ar efter en natt med huvudet i toalettstolen, mer illamaende efter att ha inhalerat aromen fran dina egna vomits?

SA kanner jag.
Hela tiden.

Jag ar allt pa samma gang; hjartbrusten, nikotinmonster, trott och hangig.
Varje gang jag ser Pappanik vill jag sla honom hart i huvudet med en stekpanna for att han kraver att jag ska gora det har. Jag vill trycka upp honom mot vaggen och fraga vad fan han far ut av att jag mar daligt, om han gar omkring och ar djavligt nojd med sig sjalv nar han ser hur jag mar. Jag vill fa honom att ma lika daligt, men jag kan inte, sa jag blir annu mer forbannad pa honom for att han ar sa djavla oatkomlig, vilket far mig att vilja sla den dar stekpannan i hans huvud upprepade ganger tills rok kommer ut ur hans oron.

Men jag vet att det skulle vara otacksamt, sa istallet ler jag som ett djavla fan och fragar hur hans dag har varit samtidigt som jag hoppas att den ska ha varit dalig. Sedan mar jag illa over mig sjalv. Jag ar som vomiten jag inhalerar aromen fran som far mig att ma illa - vilket skulle betyda att jag ar domd till ett liv med vomits.

Tack for det. Verkligen. Tack sa djavla mycket!

Jo, jag ar glad. Pa riktigt. Det ar sakert. For fan.

Manniskor som inte forstar sig pa ironi eller sarkasm skrammer mig. De lever i nagon liten bubbla dar de tror att jag faktiskt tycker de ar okej. Det gor jag inte, okej?

Jag vill bara skratta dem rakt i ansiktet, peka pa dem och fa andra att uppmarksamma hur idiotiska de ar. Snarta till dem med ord sa att de inte kan sova utan snuttefilt de narmsta aren. Spela med till sista sekund och sedan forlojliga dem infor sa manga jag kan. Bunta ihop dem och skicka dem till en ironi-fri zon, sa jag aldrig mer blir missforstadd och tagen for nagot som jag inte ar. Sedan bomba zonen med fladdermusbajs och leja en stor dinosaurie som stampar sonder dem allihopa.

De gor mig galen. Pa riktigt!

(visst ar vi alla glada att jag har slutat roka?!)

Ogonblick III

Syster Elak kom hem fran Mormor Elak igar.
Ingen var hemma nar de kom, sa Mormor Elak passade pa att smyga in och stada sonder Systers rum. Nu ar jag inte sa arg pa henne langre dock, jag tycker mest synd om henne. Hon kommer att bli den ensammaste manniskan i varlden om hon inte rycker upp sig.

Men det var inte det jag skulle beratta!

Jag stod i koket och lagade mat (tva platar i ugnen, en i grillen och tva kastruller pa spisen - vi snackar multi-tasking!) och hade en lite vilopaus vid diskbanken, nar Syster Elak kommer fram och ger mig en kram. Med munnen vid mitt ora, viskade hon;

- Vet du att just nu ar du min favoritperson i hela varlden?

(forst trodde jag att hon vill nagot, men sedan insag jag att hon faktiskt bara kande sa just da. Snuttan.)

Jenny pa bootcamp.

Pappanik ar strangare an strangast.
Inga cigaretter for Jenny.
Jag ar lika tjurig som Syster Elak nar hon maste ga och lagga sig. Men sedan blir jag som en hundvalp nar jag far berom for att jag ar duktig, sa da gor det inget. Fast nar det har lagt sig gar jag tillbaka till att vara tjurig.

Jag forsoker fokusera pa moroten.
En utbildning for fuck sake. Som jag aldrig skulle kunna ga utan Pappaniks hjalp, sa det ar val inget att ens muttra over? Visst?

Jo, hjarnan vet det.
Men mitt hjarta har brustit - det kanns som om jag har forlorat mitt livs karlek.

Maktkamp med bajs som basta forsvar!

Josses, jag hinner ju knappt skriva bara for att jag har sa roligt hela tiden.

Pa det personliga planet ar jag strangt upptagen med att sparka mig sjalv for att jag ar sa oerhort kall och elak och arrogant och tjurig hela tiden. Saker gar inte som jag vill, och jag ar rorande overens om att det ar mitt fel. Darfor forsoker jag gora en kombination av att andra pa mig sjalv, och andra pa resten av varlden. Gora den Jenny-saker liksom, vilket ar ganska svart, de saljer inte Jenny-sparrar pa hobbex direkt. Skitaffar.

Pa det karriariska planet dreglar jag over mina moduler, samtidigt som jag bollar med Lilleman. Han borjar sa smatt slappa taget om mina ben nu och inse att jag inte kommer forsvinna igen. Men han ar valdigt aggressiv och kraver egenratt pa mig. Nar jag inte gor som han vill slar han sina trumpinnar pa TV:n eller forsoker bajsa pa golvet for att visa att det minsann ar han som bestammer.

Undra om jag kan gora samma med Pappanik?
Bajsa pa golvet bara for att visa liksom... har ar det jag som bestammer!

Jag ska nog prova, vi har ju vanish for carpets liksom.


Eller sa kanske jag nojer mig med att tvattstrejka eller nat, det har nog battre effekt.

Nej, nu pockar elandet pa. Lilleman ska hamtas fran dagis och jag ska spoa upp mig sjalv pa vagen dit - busy, busy, busy!

Att vara nojd med sig sjalv.

Vi sitter ute pa altanen, Lilleman och jag.

Han har bara en troja pa sig, och luftar de undre regionerna lite.
Sa satter han sig bredvid mig pa trappan, tar ett ordentligt tag om snoppen, tittar pa mig med ett stort leende over hela ansiktet och sager;

- Det DAR ar en stor en.

Vi tittar pa Shrek, Lilleman och jag.
Om och om igen tittar vi pa Shrek.
For han alskar asnan. Mer an grot nastan, och det ar mycket.

- Jenny, titta asnan!
- Jag ser. Wow.
- Jenny, du ar en asna!
- Jasa?
- Ja. En asna.
- Vad ar du da? Prins charmor?
- Nej, jag ar ett trasktroll.

Sa dar sitter vi, en asna och ett trasktroll, och dricker chokladmjolk och kaffe. Life's good.