Elda pa, elda pa.

Ponera att Syster Elak ar ett anglok, som drivs av ilska.

For det forsta sa har vi ilska over att hennes mamma dog, som i sig ar tillracklig for att fora taget framat i en ganska behaglig fart. Men sedan lagger man pa ilskan over att lillebror finns och tar sa mycket uppmarksamhet, att det var han som dodade mamma. Och saklart ilskan over hennes biologiska pappa som slog hennes mamma och sedan lamnade dem och nu befinner sig pa okand ort och inte kunde bry sig mindre om henne. Alla dessa ilskor ger henne dessutom daligt samvete, och gor att hon blir arg pa sig sjalv. Taget rusar fram i expressfart och kommer att spara ur vilken kurva som helst. Det skrammer mig lite.

Syster Elak ar en tjej som har precis allting man ska ha, men hon har ingen aning om hur man ska anvanda det. Hon har pengar att ha de ratta kladerna, de ratta vaskorna, de ratta allting. Men hennes avsky for sig sjalv stoppar henne fran att kunna anvanda det. Hon tycker att hon ar for tjock, sa hon anvander bara mjukisbyxor. Hon hatar sitt har, sa hon har det alltid bakatkammat i en hastsvans. Hennes fotter ar formade som klumpfotter, vilket gor att hon bara anvander gympaskor.

Allt detta ar bara en stor karusell av sjalvforakt och hat mot resten av varlden for hon inte sjalv kan se sin del i sitt elande. Och varfor skulle hon egentligen? Hon ar tretton ar, vilken tonaring har samma sjalvinsikt som en vuxen?

Hon har blivit mycket battre, men hon har en sa lang vag kvar att ga, och jag far ont i sjalen ibland, for jag tycker sa synd om henne. Jag vill skynda pa henne lakesprocess sa hon far ma bra och kan njuta av alla goda forutsattningar livet har gett henne.

Men det gar inte. Istallet blir jag arg, och skaller och formanar och kastar mina insikter i huvudet pa henne. For det ar frustrerande att leva med nagon som ar sa totalt oformogen att se eller tanka pa nagon annan an sig sjalv. Aven om man vet om varfor.

Frustration ar ordet for dagen.