Uppdatering pa elakfronten.

Under tiden jag skrev det forra inlagget satt Syster Elak pa sitt rum och grat hysteriskt. Till slut klampade jag uppfor trappan och fragade vad fan hon gjorde sa stor affar over en laggtid, varpa hon saklart svarade att det inte handlade om det. Det handlar helt enkelt om;

• Mamma ar borta och kommer inte tillbaka. Hon ar dessutom arg pa alla som pratar om henne for hon tycker de ar sjalviska som gor det nar de vet att hon blir upprord.

• Mormor Elak trycker ner henne i skoskaften (som hon gor med alla andra) och hon vagar inte saga nagonting till henne for att hon ar radd att gora henne ledsen.

• Hon tycker inte om Pappanik. Han forstar inte, han forstar ingenting och allt han gor ar fel. Han har dessutom forstort hennes liv genom att traffa hennes mamma. Om inte det hade hant, sa hade hon aldrig dott.

• Sjalvklart Lilleman. Alla alskar honom och foredrar honom framfor henne, och dessutom foredrar han alla utom henne.

• Alla hatar henne. Hon ar orsaken till att alla mar daligt, och darfor hatar alla henne, och ingen, absolut ingen bryr sig om hur hon har det.

Det ar ganska mycket att ga och bara omkring pa nar man ar tretton. Men for att se det krasst sa ar det anda ganska bra, for 95% av det dar ligger hos henne, vilket betyder att hon med ratt hjalp kan ma battre. Vi kom fram till att hon skulle borja hos skolkuratorn (don't get me started on hur skitkass hon ar!) tills jag kan sparka lite pa Pappanik sa han ordnar en "riktig" samtalskontakt till henne.

Sedan hon har kommit tillbaka fran Frankrike har hon varit ovanligt snall, i alla fall mot mig. Hon alskar mig ratt mycket tydligen, vilket overraskar mig lite. Hon tycker att jag ser henne pa satt som ingen annan gor, jag ser de sma sakerna hon gor for att battra sig, och berommer henne for det. Jag visste faktiskt inte ens att jag gjorde det, men det ar ju bra. Hon sager saker som att jag ar den enda forutom hennes mamma som hon nagonsin har kunnat beratta allt for. Hon sager en hel del valdigt snalla saker faktiskt.

Jag ska verkligen tjata pa Pappanik nu. Sa han for allas var skull far ivag henne pa ordentlig terapi. Sa hon far bukt med den dar malplacerade ilskan och kan borja vara det barn som alla borjade alska for lange sedan.

Det har blev ett langt inlagg, men det ar ju for fan ingen av ungdjavelns narmaste som ar intresserade av att veta vad hon faktiskt sager, sa nagonstans maste jag ju ventilera. Alla tror liksom att jag har tagit over nu, de behover inte tampas med hennes humor och allt som hor till. Fan heller! Mahanda att jag gor mer an jag borde, men nan djavla matta far det vara.