Jatteroligt har vi.
- Lilleman, kan du sluta vara olydig hela tiden?!
- Nej! DU ar olydig.
- Jasa?
- Jenny ar olydig, inte jag. Du ska sluta.
- Lilleman, kan du komma hit sa jag far kla pa dig?
- Nej!
- Kan du vara snall att komma hit?
- Inte kla pa mig. Du ska kla pa dig.
- Men jag ar pakladd.
- Nej!
- Lilleman, kom hit och satt dig, sa ska du fa lunch.
- Jag tycker inte om!
- Du vet inte ens vad det ar!
- Ar det pasta?
- Nej.
- Tycker inte om.
- Jenny?
- Ja?
- Jenny?
- Ja?!
- JEeeeennnnnnyyyyyy?
- Jaaaaaaa?!
- JENNY!
- Men JA, vad AR det?
- Heeeeeeeeeeej.
- Stanna har raring, Jenny ska bara hamta lite tvatt fran overvaningen.
- Nej, inte stanna har.
- Men det tar bara en minut.
- Jag SKA INTE STANNA HAR!
- Horredu, nu stannar du sott, sa kommer jag strax.
- Nej.
Hela dagarna ar han rena rama styggpaketet och trampar sonder mina stackars nerver. Nar sedan Pappanik kommer hem och jag andas ut och satter mig i soffan for lite valfortjant avslappning, DA ar han min basta van. Han naglar sig fast i min famn och skriker pa vem helst som forsoker ta bort honom. Han kramas och pussas och gnuggar nasa och haller handen.
Men nasta dag. Da. Da ar djavulen tillbaka.
Titta pa honom bara, ni ser ju hornen i hans panna.
2 comments:
Men han är himla söt!!
Kan det vara trotsåldern.....? Så här håller mitt lilla barnbarn på ganska regelbundet sedan en tid tillbaka. Kul!!
Jag läser ju här regelbundet och måste säga att du är ett alldeles enastående "mammasurrogat" med klara regler,och mycket goda insikter i hur ungar funkar. Ja, och så är du jätteduktig på att få ner det på pränt med den där lilla extra knorren som gör det så roligt att läsa om era bataljer.
Skitunge!
:)
Post a Comment