Jaha?

Ni vet kanslan av nar man forsoker gora nagonting som kraver ens fulla koncentration, och det bara vagrar fungera och man till slut kastar det i vaggen? Eller kanslan nar man klammer handen i bildorren - det snabba illamaendet och den intensiva smartan? Eller hur elandig du ar efter en natt med huvudet i toalettstolen, mer illamaende efter att ha inhalerat aromen fran dina egna vomits?

SA kanner jag.
Hela tiden.

Jag ar allt pa samma gang; hjartbrusten, nikotinmonster, trott och hangig.
Varje gang jag ser Pappanik vill jag sla honom hart i huvudet med en stekpanna for att han kraver att jag ska gora det har. Jag vill trycka upp honom mot vaggen och fraga vad fan han far ut av att jag mar daligt, om han gar omkring och ar djavligt nojd med sig sjalv nar han ser hur jag mar. Jag vill fa honom att ma lika daligt, men jag kan inte, sa jag blir annu mer forbannad pa honom for att han ar sa djavla oatkomlig, vilket far mig att vilja sla den dar stekpannan i hans huvud upprepade ganger tills rok kommer ut ur hans oron.

Men jag vet att det skulle vara otacksamt, sa istallet ler jag som ett djavla fan och fragar hur hans dag har varit samtidigt som jag hoppas att den ska ha varit dalig. Sedan mar jag illa over mig sjalv. Jag ar som vomiten jag inhalerar aromen fran som far mig att ma illa - vilket skulle betyda att jag ar domd till ett liv med vomits.

Tack for det. Verkligen. Tack sa djavla mycket!