Christmas time, eh?

Pappanik springer omkring med en bekymrad uppsyn. I ena rummet sitter Syster Elak och skriker och grater, i koket star jag och latsas att inte grata, utan att faktiskt diska. Fem minuter tidigare lag Pappanik pa sitt rum och hade en valdigt liten, och manlig grat.

Den enda som ler ar Lilleman. Han springer fran den ena till den andra och delar ut pussar och kramar och en klapp pa axeln.

"Mar du bra?"
"Behover du nagonting?"
"Vill du prata om det?"
"Nu far du faktiskt beratta vad som ar fel!"

Han satter sig ner bredvid mig i soffan, och bada ar lika bekvama som fiskar pa torra land. Han vet att jag inte ar speciellt nojd med att vara har, da vi pratat om det ratt mycket pa sista tiden, och han ar livradd for att jag ska yttra nagot om att sluta. Jag ar lika radd att jag ska det, om jag ska vara helt arlig.

Vi pratar om Syster Elak. Jag sager att jag inte ar ett dugg imponerad over hur hon behandlar folk omkring sig. Han forsvarar henne med att hon ar ett barn. Jag kontrar med att man ar inte ett barn i den bemarkelsen nar man ar tretton, och att hon ar mycket val medveten om vad hon sager och hur mycket det sarar, hon bryr sig bara inte, for hon ar sa van vid att gora sa. Da sager han att hon alskar mig. Jag sager att i min varld behandlar man inte de man alskar som skit, det gar emot hela alsk-konceptet. Da sager han att man inte vet vad man har tills man forlorar det. Inte riktigt en ursakt att bete sig sadar i alla fall. Hon har gjort fel, och hon maste fa veta det. Jag ar fardig med att vara snall.

Sedan pratar vi om mig. Och jul. Jag ar irriterad att de planerar julen kring mig, for jag har sagt flera ganger att jag inte vill det. Det ar bara som att be om problem, for om nagonting gar fel, vems fel kommer det att vara? Ja, just det. Han tror att jag ar irriterad for att jag kanner mig utanfor. Jag tycker att han ska vara mer orolig for att jag kanner mig utanfor i det vardagliga livet an att haka upp sig pa bara hogtiden. Da ser han ut som en liten pojke som precis har fatt en orfil. Jag reser mig och gar upp pa mitt rum.

Nar jag kommer ner igen, redo for att ga ut, sa maste jag tranga mig fram genom atmosfaren av osagda ord. For det ar allt vi har i det har huset just nu. Osagda ord och ilska och tarar.

Jag forsoker att fa ut det dar som maste komma ut, men allting blir sa laddat. Om allt skulle komma ut kanns det som om huset skulle explodera med alla oss i det. Sa jag ar tyst. Och han ar tyst. Och vi grater. Tyst.