Ord sager mer an tusen bilder!

Nagon har nog pratat med Lilleman om att jag ska sluta, for idag har jag fatt tva kort av honom. Eller ja, det ar egentligen tva pappersbitar med farg pa, men han forklarade vad som stod pa dem.

1. Hej Jenny, kan du snalla aldrig lamna mig eller det har huset.
2. Hej Jenny, kan jag snalla fa alska dig?


Svar; Hej Lilleman, kan jag snalla fa grata ihjal mig medan mitt hjarta gar sonder?

In my face.

Enligt det har samarbetet med gud;

Forra fredagen tog jag med Syster Elak och tva av hennes kompisar pa musikalen Grease. For det forsta - AH, sa roligt att ha ansvar for tre 14-ariga flickor mitt pa picadilly circus en fredagkvall. For det andra - AH, sa roligt att spendera min fredagkvall med tre hyoeraktiva tonarsflickor mitt pa picadilly circus.

Naja. Musikalen var grymt bra, jag njot av varje sekund.

Men hur som helst. Pa bussen fran Victoria station, sa klev det pa en man i min alder. Han hade en lusekofta i en pase, sa jag reflekterade over att han maste vara nordisk, men han sag ratt norsk ut - vad nu det innebar. Efter en stund ringer hans mobiltelefon och han svarar pa den bredaste skanskan jag har hort sen... sen... sundsvall brann!

- Oh, han ar svensk, sa jag sa pass tyst att han inte horde.

Och i mina tidiga dagar har i huset sa tyckte jag det var roligt att lara Syster Elak ett svenskt ord och saga att det betyyde nagot lite gulligare an vad det egentligen gor, bara for att jag skulle ha lite roligt nar hon slangde det omkring sig till mormor och andra hon tycker om. Jag skulle ha tankt pa att karma alltid far sista ordet. Alltid!

Syster Elak lutade sig over mig for att se honom ordentligt, och sager sedan hogt och mycket tydligt;
- Dumskalle!

Vad som hande efter det vet jag inte, for jag drog mig genast tillbaka in i mitt happy place.

Tack for det!

Mormor pa besok.

- Vad ar det som luktar i kylen? En annan av Pappaniks kreationer?
- Jag vet inte.
- Usch! Det ar nog det dar, vad ar det, det ser ut som nagonting hunden har spytt upp.
- Det dar ar middagen Jenny gjorde igar, den var hur god som helst.
- Jaha. Ja. Ojda. Haha. Ja. Josses. Oj.

Solresa? Skulle inte tro det.

Skuldresor hade jag lite vantat mig nar jag bestamde mig for att sluta, det ingar liksom.

Vad jag inte hade forvantat mig var hur djavla valplacerade de skulle vara.

Lilleman har varit ledsen lite nu och da, till synes helt oprovocerat. Eller ja, sa oprovocerat det kan bli nar man bor under det har taket. Sa var det ocksa efter skolan idag, han var bara ledsen.

- Vad ar det som ar fel, alskling?
- Jag lekte inte med nagon pa skolan idag.
- Varfor inte det?
- Jag tycker inte om dem.
- Nagon maste du ju tycka om?
- Jag tycker bara om dig. Bara, bara dig och att du bor har med mig. Jag blir sa ledsen nar du aker till London hela tiden och till din mamma och till din pappa och glommer att komma hem.

Ja, just.

Tack for det.

Jag har varit i London varje helg, for dar bor Han. Jag kommer vara i London varje helg tills jag slutar, vilket faktiskt var lite medvetet, sa de vanjer sig vid att jag inte ar har hela tiden. Om tva veckor ar jag ledig i drygt tva veckor. Sedan slutar jag liksom jattesnart.

Men djavla forbannade unge att ha svetsat sig fast i mitt hjarta!

Hur ska det har sluta?!

Same, but different.

Kandisar sitter dar och far sjuttiofemtusen inbjudningar om dagen till kandisspektakel av diverse olika slag. De klar upp sig i frack och balklanning och gar pa rod matta och dricker champagne.

Vet ni skillnaden mellan kandisar och en nanny pa engelska landsbygden?

Jag sitter har och far en inbjudan, och den ar till ett cellprov. Mojligtvis att jag kliver ur mjukisbyxorna, dricker en kopp kaffe innan och slipper snubbla pa den isiga trappen.

Aint life grand?!

Devil in disguise.

Gud och jag har ett samarbete for att fa min sista tid har i huset ga sa smidigt som mojligt. Jag borjar inse att jag formodligen skulle ha fatt en battre deal med djavulen, da gud arbetar under mystiska omstandligheter.

I forrgar till exempel, sa gjorde jag fiskgratang till middag. Med torsk, tomatsas och gratinerade potatismostoppar. Jag hade tagit ur fiskformen for att stro lite ost over de sista 10 minutrarna, och nar jag skulle satta tillbaka den i ugnen, sa gled den ur handerna pa mig. Femhundra liter tomatsas och hundra kilo torskfileer bah simmade pa koksgolvet. Inne i ugnen fanns de resterande femhundra litrarna tomatsas och nagra fa fiskstjartar. Inne i ugnen fanns ocksa de platar jag inte anvande, vilket kom upp i antalet fem. Pa dem landade ocksa nagra liter tomatsas.

Jag var extremt nojd med mig sjalv. Speciellt eftersom jag hade anvant de sista tomaterna. Och den sista specialkryddan som gor den god. Och fisk.

Sa, what to do? Ge mig ut och fiska efter torsk? Snabbodla nagra tomatplantor? Vispa ihop en ort-tradgard? (Jag vet att aka till affaren skulle ha kunnat vara ett alternativ, men det hade inneburit ta med alla barn, betala for maten sjalv, och ha middagen fardig runt tio-tiden.)

Nej tack.

Sa jag, jo, ni laser ratt, jag plockade upp fisken igen - stoppade tillbaka den i formen med lite av tomatsasen och kryddan, hallde sedan over en burk pastasas och en djavla massa ost sa ingen skulle marka skillnaden.

Den kvallen at jag en sandwich.

(jag anvande ocksa tre rullar hushallspapper for att fa upp all djavla tomatsas.)

Pust.

Jag bara alskar lugna morgnar, gor inte ni det?

02.13 - stupar i sang.
05.17 - Lilleman knackar pa dorren och vill kliva upp. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
05.47 - Lilleman knackar pa dorren igen. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
08.24 - BANG! BANG! BANG! pa dorren. Syster Elak vill ha skjuts till skolan.
08.25 - Kliver ut ur sovrummet kladd i en mystisk kreation av vad som lag narmast.
08.26 - Lilleman grater for han har kissat i sangen och ar alldeles blot. Tar av honom pyjamasen.
08.27 - Syster Elak gastar om nagonting hon vill att jag ska gora som jag inte hor for jag har inte druckit kaffe annu. Hon vill att jag ska skriva pa nagot. Skriver under med Gull-Britt Eriksson.
08.28 - Borjar gora kaffe.
08.29 - Springer upp med Lilleman for att kla pa honom.
08.31 - Gar pa toaletten.
08.32 - Dricker forsta klunken kaffe.
08.33 - Slanger pa skor, tar med kaffe, tander en cigarett och gar ut for att avfrosta bilen.
08.35 - Letar fortfarande efter djavla isskrapan, hittar den inte, sa jag anvander ett tomt CD-fodral.
08.39 - Skrapar fortfarande djavla fonster med djavla CD-fodral.
08.40 - Syster Elak kommer ut med Lilleman och satter honom i bilen. Och sig sjalv. Jag har fortfarande tva rutor kvar.
08.42 - Brevbararen kommer gastandes nerfor backen och har ett paket han vill att jag ska kvittera.
08.43 - Syster Elak sitter och skriker i bilen att jag ska skynda mig.
08.43 - Jag mordar alla tonaringar pa diverse olika kreativa vis i huvudet.
08.44 - Jag kvitterar paketet.
08.45 - Satter mig i bilen och kor ivag. Med kaffekopppen pa taket.
08.46 - Svar den langsta ramsan nagonsin hord med manskliga oron.

Spanskiva.

Nu kanske ni tanker "for i helvete Jenny, vad haller du pa med egentligen?! Varfor bloggar du aldrig ditt djavla span?!"

Jo, det ska jag beratta. Jag har sagt upp mig. Och varit i Sverige och vilat upp mig. Och traffat mannen i mitt liv. Inte daligt pa fyra veckor va?

Sa mitt liv som nanny ar snart over. Sista Januari. Jag ar lojligt exalterad over allt nu, och ska borja leta jobb i London. Sa jag kommer nog att ateruppsta, men under (forhoppningsvis) mindre dysfunktionella forhallanden. Jag kommer att traffa de sma raringarna i alla fall dock, och sitta barnvakt lite nu och da, sa det ar inte over som i over, bara som i slut.

Sa vad sager ni, livet borjar vid 30 eller?

Jenny och Myra kommunicerar.

Jenny; Djavla manniskor far mig att grata hela tiden!

Myra: Haha, samma har. Bada tva!

Jenny: Haha, ratt at henne! Hatar henne, skicka tillbaka henne till Spanien djavla invandrare!

Myra; Haha, Neeej, hon ar bra. Grat inte dock ;) Jag vantar pa Diana och Laura.

Jenny; Du har sa dalig smak, typisk walesiskt. Jag ocksa, och Owen med den konstiga stavningen, Sotnos!

Myra: Hur bra ar HON?! Bara alskar henne. Flickband i botten.

Jenny; Hon far mig vilja vara lesbisk. Ja, dem och den har tonten, bryr mig inte vilken av dem som aker.

Myra: Platt. Riktigt platt. Men jag gillar dem. DIANA! Vart ar min nasduk?

Jenny; Va?! Jag tyckte de sog!

Myra: Och NU dor TV:n. Moahahaha.

Jenny; Kara nan... blir nog hon och Daniel.

Myra: Maste vara sa. Eller flickband. De ar skit. Rachel har varit en besvikelse.

Jenny; Ja, fran borjan!

Jenny; Jag klarar inte av det! Maste vara Daniel!

Myra: Jag tror att en flicka aker hem idag, Eller fyra :D

Jenny; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Jag djavlar grater!

Jenny; Som jag sa; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Envisa asna!



Kan ni gissa vad vi gor? Detta ar sms oversatta fran engelska, det ar darfor de kan lata lite markliga.


(Jag tycker forovrigt om att kalla folk for invandrare for jag rakar vara en sjalv, sa nu ingen gar och blir upprord over det uttrycket.)

The poem of us.

We do not believe in regrets.
We believe in vodka.
Every drop of the sweet, forgetful drink
fills our souls with love.
Our smiles become neverending
our minds create our own universe -
where we are king and queen.
Me and you,
sitting on our thrones
spitting at the common people,
laughing at their pity regrets.
If only they knew who we are,
that we rule the world
We make the rules,
and make you dance to our beat.
We fight you with our love, and it knocks you down.
Pityful twats,
if only you knew what you are up against.

Shake it, Jenny, shake it!

Kommer ni ihag det har?

Igar hade vi ett liknande scenario, fast den har gangen svimmade jag pa koksgolvet. Vaknade upp med tre ansikten ovanfor mitt och Lillemans hander pa mina kinder.

- Jenny, varfor ramlade du pa golvet? Det var roligt.

Det har var ungefar klockan sex pa kvallen, och efterat gick jag och la mig. Jag blev vackt halv nio imorse av Pappanik som stod med telefonen i handen och beordrade mig att ringa doktorn. Vilket jag gjorde, men han var inte dar, sa jag skulle ringa tillbaka nasta vecka. Ja, inga problem tyckte jag liksom. Pappanik var inte helt nojd, utan bad mig att ringa igen och be att fa traffa en annan doktor. Sa jag gjorde det, men det fanns inga andra lediga heller. Da blev Pappanik arger och ringde sjalv och sa att om man kollapsar utan nagon uppenbar anledning, sa ar det ett akutfall och man ska fa traffa en doktor! Sa da fick jag det.

Doktorn sa att jag var utmattad och stressad. Att jag behovde ledigt. Sa skrev han ut valium, for han trodde inte att man skulle ga omkring och skaka som ett asplov pa dagarna.

Sa nu har jag ledigt i fyra timmar. Sedan har jag ledigt nagra timmar imorgon. Och sedan ar jag ledig pa lordag. Fast Pappanik tyckte jag skulle aka nanstans och vila upp mig. Och att jag ska sluta satta sa mycket press pa mig sjalv.

Sa ja...

Vila kanske?

Det finns inga ord for hur tragiskt det har ar...

Jag skriver aldrig om nyheter egentligen, men det har fick mig att ma fysiskt daligt. Jag har aldrig ens sett ett riktigt vapen, an mindre kanner jag andra som har det, sa vapen ar avlagset for mig. Speciellt tva-aringar som haller i vapen och oavsiktligt skjuter ihjal sin pappa.

Hur far en tva-aring ens tag pa en pistol? Nagonstans inne i mig vill jag tanka att "skyll dig sjalv ditt djavla pucko!". Tank om han hade haft den riktat mot sitt ansikte istallet for pappas mage? Tva ar! Tva. Ar.

Att sedan ett helt brollopssallskap kan sta och se pa hur tidigare namnda tva-aring star och viftar med en laddad pistol, och nagon dessutom star och filmar. Skulle inte normala manniskor reagera? Ta pistolen ifran barnet? Ar vi pa en sa sjukt hog toleransniva i samhallet idag att det ar nagot vi inte reagerar over?

Jag mar illa.

Har ar youtube-klippet, men ja, var varnad - det ar extremt obehagligt, sa vill ni inte titta, ga in och las artikeln istallet.

Trehundratrettiotre!

Jag bestamde mig for att gora en liten kompott av forslagen, sa jag valde att intervjua mig sjalv - fran hjartat. Sa here goes;

Jenny. Trehundratrettiotre inlagg! Vi trodde fan inte du hade det i dig!
- Inte jag heller. Bloody hell. Sant skit jag vraker ur mig, sa trodde jag pa tjugofem innan nagon form av moderator skulle stanga ner mig. Men jag ar nojd, mycket nojd.

Du ar inte sa djavla sympatisk va?
- Jag tror det beror pa vem det handlar om. Jag ar varsta mjukis nar det kommer till manniskor jag alskar och beundrar - men manniskor som av olika anledningar hamnar pa svarta lista har det svart att hitta tillbaka till den osvarta. Och jag har lite eller inget talamod med dumma manniskor, oavsett hur mycket jag tycker om dem - det ar inte sa sympatiskt. Jag har byggt min karaktar pa skenhelighet och dubbelmoral, och det ar inget jag skams for. Men de jag alskar, de alskar jag, och de skulle jag ga over eld for. Om den inte var sa varm i alla fall.

For de som upplever dig som en otrvlig djavel - kan du inte bjuda pa nagot pinsamt?!
- Det kan jag. Faktiskt. Det hande idag faktiskt, som om det var meningen att jag skulle dela med mig till dessa manniskor. Det borjade i maj manad nar jag var ute och svangde mina lurviga har i byn. Sista anhalten blev min lokala pub dar jag motte en pojke och gemensamt tycke uppstod... Efter en halvtimmes promenad, eller ja, vad som skulle ha varit en halvtimme i nyktert och ensamt tillstand, men snarare blev en och en halv timme, sa stannade pojken upp och ville beratta nagonting. Sant ar aldrig bra - det vill man inte hora. Alla mojliga alternativ gick igenom huvudet pa mig innan han antligen oppnade munnen och yttrade sin "hemlighet". Han var tjugo. Ar. Gammal. Men i sanningens namn, sa hade jag for manga ol innanfor kroppen och han var alldeles for bra pa att kyssas for att jag skulle gora nagot at det. Tillaggas bor ocksa att han bodde hemma hos sina foraldrar, sa det innefattade smygandes uppfor trappor och generat ihopplockande av nallebjornar pa sangen. Hur som helst, efter en mycket gemytlig natt av bade prat och kel sa grydde dagen och jag skulle borja jobba om tva timmar. Han ville att jag skulle stanna och ha morgonkaffe med hans foraldrar (!), sa jag var tvungen att vanta tills han somnat och sedan smyga ut ur huset och ga the walk of shame genom byn till ett hus med tre tonarsnattgaster och en farfar och en overfortjust Syster Elak och en tjurig Pappanik med ett sugmarke i storleken av Kanada pa halsen. Jag skamdes ganska rejalt for att bara sticka sadar liksom, sa jag letade reda pa honom pa alskade facebook och skickade en ursakt. Vi skrev litegrann och onskade varandra det basta i livet, och sen var det liksom inget mer med det. Men eftersom han bor i samma lilla by som jag, sa har jag lange fruktat att stota pa honom. Och idag hande det - med rage. Jag skjutsade Syster Elak till the supermarket som har en gigantisk parkering, och stallde mig utanfor bilen for att roka medan hon gick in och handlade. Jag pratade med Myra i telefonen nar jag upptackte tva manniskor som satt helt ogenerat och pratade om mig och pekade. 20-aringen med flickvan minsann. (de var inte ihop den natten, de gjorde slut dagen innan och blev ihop dagen efter) Jag forsokte latsas som om ingenting, men det var fan inte latt, ens for en san som jag,s a jag skulle satta mig i bilen och gomma mig lite. Och det var en jattebra ide, om det inte hade varit for det faktum att jag hade sa brattom in i bilen att jag smallde upp dorren i bilen bredvid mig, som naturligtvis larmade igang. Sa istallet for att bara de tva tittade och pekade, sa gjorde nu HELA parkeringen det. Och har gick jag och trodde det skulle bli pinsamt att traffa honom igen...

Lite ironiskt att du tjatar om karma hela tiden, horru. Frasen "In your face" kanns relevant. Men nu till allvarligheter. Sverige liksom - saknar du det inte?
- Jag ar djupt kluven nar det kommer till Sverige. Ibland vill jag nastan ga sa langt som till att saga att jag hatar Sverige. Det ar bara forknippat med angest och daliga tider for mig. Jag saknar mina vanner och min familj, men absolut inte Sverige. Det gor det lite svart, for jag ar inte overdrivet benagen att aka hem. Men som sagt, det har inget med manniskorna att gora - jag har bara djavligt svart att vara lycklig dar. Det ar markligt.

Du pratar ratt ofta om vad du inte tycker om. Vad ar det du tycker om liksom?!
- Det beror pa om vi pratar manniskor eller saker. Nar det kommer till manniskor, sa ar det ju givetvis min familj. Men de tre viktigaste manniskorna i mitt liv utanfor familjen ar Henric, Myra och Malin. Jag pratar med dem i princip varje dag, och de betyder mer an mycket annat. Om jag fick bestamma, sa skulle de bo inom rackhall sa jag kunde traffa dem varje dag, men ja. De ar mina sockertoppar.

Ar skadegladje den enda sanna gladjen?
Absolut. Det ar den enda gladje ingen kan ta ifran en.

Vad är det du tittar efter hos andra människor. Vad är det som faller dig i smaken?
Och inte?
Humor. Framfor allt humor, och inte san humor som ar "jag kan citera en komiker eller en serie,
det gor mig hysteriskt rolig". Akta humor som kommer inifran, och som ar byggd pa intelligens
och kvicktankthet. Jag uppskattar ocksa omtanksamhet. Manniskor som gor saker -
inte for att de behover, utan for att de vill. Det jag inte letar efter ar, kanske inte helt otippat,
motsatsen. Jag star inte ut med trakiga manniskor, inte ens lite. Inte heller egoistiska manniskor
som aldrig kan gora nagot utan att vinna pa det sjalv.

Hur hanterar du ett nederlag? Ge ett vardagsexempel!
Nederlag? Jag?! Ha! 
Nera, aven jag ar mansklig, tro det eller ej. Jag ar ett stort fan och tom och glom-principen.
Det finns fa saker som gor ont efter man bedovat dig sjalv med alkohol. Det i kombination med
viljestyrka ar fantastiska grejer. Min terapeut menar att jag bara skjuter problemen framfor
mig nar jag gor sa, men vad vet han?! Som tur ar, sa har jag inte sa manga nederlag,
sa det blir inte sa mycket tom och glom. Och vem vet, en vacker dag kanske jag slar till
och pratar om det istallet.

Slutligen; har du nagot du vill saga till dina lasare?
Ja. Faktiskt. Bade till de jag kanner och de jag inte kanner.
Jag ar fascinerad av att ni visar intresse for mitt liv. Det gor mig glad att veta att ni uppskattar
den, och det gor det roligare att skriva. Jag platsar inte riktigt i kategorin folkkar,
sa jag forvantade mig valdigt lite. Mest mamma och Myra. Hur som helst.
Jag uppskattar er massor, och ar tacksam att ni klickar in och laser elandet och ibland till
och med engagerar er. Ni ar en redig bunt!

Trehundratrettiotre minsann. Trodde Ni vi skulle komma sa langt?

To feel alive!

For dagar nar livet kanns trakigt och gratt, och man inte riktigt vill vara med eller gora nagonting alls, da gor man sahar;

Satt er i bilen, veva ner rutorna, krama pa den har laten pa hogsta volym och tryck gasen i botten ut pa motorvagen. Vinden kommer blasa bort alla bekymmer och all tristess och musiken kommer fylla er med livsgladje, och farten kommer fa er att kanna er levande. Tro mig. Klockrent tips ar det. Go for it!




(Glom inte att vara delaktig i nasta inlagg, kommentera pa foregaende inlagg ar ni sota.)

333, nu ar jag halvvags.

Jag ar valdigt snart vid mitt trehundratrettiotredje inlagg. Jag tankte ni skulle fa bestamma vad jag ska skriva om. Ar det nagonting ni undrar over som jag inte tar upp, eller ar varsta hemlig om, sa ar det har er chans att fa reda pa sanningen. Jag lovar att vad jag an skriver om kommer vara fran hjarteroten och utan sanningsmodifikation. Sa gnugga geniknolarna och lamna onskemal i kommentarfaltet. Alla utom Myra, that is. Inga slag under baltet fran den dar ettriga varelsen pa min blogg inte, sant haller vi pa hennes blogg. Visst gumsan?

Ovriga nyheter; Min lillebror har borjat blogga och har den goda smaken att skriva om sin kara syster. Det hittar ni har. Det finns ocksa en lank till hans blogg har till hoger som jag uppmanar er att besoka da ni har tid over eller ar tillfalligt sinnesforvirrade och inte riktigt vet vad ni gor. Han ar inte vettig pa en flack, jag har da rakt ingen aning vart det kommer ifran!

Pa husfronten rader det nagorlunda vapenvila. Pappanik ar sitt glada jag och skamtar och flamsar och tramsar. Syster Elak (jo, jag ska nog halla kvar det namnet trots allt... ) har sina tillfalliga tonarsraider, inte helt olikt andra tonaringar, men satan vad de kan ga mig pa nerverna! Lilleman skrattar omkring och njuter av att vara en liten skolpojke med lunchlada och allt, och vi tranar rakning varje kvall efter maten och han ar sa duktig sa.

Ja, efter den har lite blandade kompotten ar det val anda pa tiden att ni valjer vad jag ska skriva om. 333 kanns speciellt, lat oss gora det annu mer speciellt tillsammans!

A reason to smile.

Student : Jenny Abrahamsson.

Grade : A


Dear Jenny.

Thank you, you have demonstrated, once more, a very sound understanding of this TMA.

You have answered well and confidently.

You have shown a great ability for research.

This was a thorough and informed account.

Well done, I look forward to your next module.

Regards,

Tutor Services
Oxford College (ODL)

Inget mer sant dar.

Herr ratt visade sig vara Herr fel. Det ar ett smutsigt jobb att tycka jag ar bast i hela varlden, och jag kan egentligen inte klandra honom. Nu dranker jag mina sorger i klyshor, alkohol och cigaretter.

Jag kommer over det.

Japp.

Sol ute, sol inne, sol i sinne.
Det finns fler fiskar i havet.
Det ar battre att ha alskat och forlorat an att inte ha alskat alls.

Men jag tanker ju bara saga att klyshan "Karlek overvinner allt" har en djavla massa att forklara. For det gor den inte. Det finns hinder i livet som ingenting annat an ett skott i pannan kan atgarda, och det ar fan fult att de forsoker lura en med annat. Jag kan vara en av de hinderna. Jag vet inte, men det lutar at det.

I fought the door post, and the door post won...

Ar det nagon grupp i varlden som ska skjutas, sa ar det de som lamnar skor mitt pa halvgolvet som jag konsekvent vagrar att plocka upp for det inte ar mitt jobb att gora det och som jag sedan snubblar over och svar en sjuhelvetes lang ramsa pa dorrposten som sa vanligt tog emot mig.

Det ar en dalig, dalig, dalig dag i nannyland idag.

Ja, naturligtvis... intet nytt under solen.

Ocksa var de tre...

Lilleman brukar ju titt som tatt spendera delar av natten i mitt sovrum, vilket inte alltid ar sadar jattepopulart hos ovriga familjen. Detta ar inte ett dugg oforstaeligt alls, men jag kanner mig tveksam till att ta ifran honom den tryggheten liksom. Pappaniks sovrumsdorr ar ocksa oppen, sa han kan valja att ga in dit om han vill. Hur som helst. Inatt var vi tre i min sang. Syster Elak sov ocksa dar, och det var nastan sa att jag faktiskt vantade mig att Pappanik skulle komma insmygandes.

Jag har inget emot att de sover dar, jag vet att det ar en trygghetsgrej, och ar det nagonting jag vill sa ar det att barnen ska kanna sig trygga. Men, jag inser att det ar ett moraliskt dilemma. Det blir nastan som en falsk trygghet. Sa jag undrar, tycker ni att det ar fel att lata dem ha det sa? Ska jag borja stanga dorren? Ar det schysstare mot dem i langden? Jag vet inte hur lange jag blir kvar har, och jag vet inte vad som kommer handa efter jag slutar - om det kommer en ny nanny eller om mormor och farmor rycker in igen. Hur som helst kommer ju jag att forsvinna nagon gang, och forsvinner da tryggheten ocksa? Jag kan ju inte prata med Pappanik om det, for han ar lika pratsam som en flaska attika, och inte med barnen heller av forklarliga skal.

Sa, vad sager ni? Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?

Sockertillforsel ar tydligen mitt nya jobb.

Nar Lilleman och jag ater lunch har vi de mest brillianta diskussionerna. Eller ja, jag sager diskussion, men det ar snarare monologer med en hint av uppmuntran fran min sida.

- Jenny, varfor ar det socker i saften?
- For att det ska smaka battre.
- Vem satter i sockret i saften?
- De som tillverkar saften. Jag vet inte riktigt vem, men det kan vara Steve.
- Neeeeeeeeej, knasboll!
- Inte?
- Nej, det ar Jackie Horna. (Jackie Horna ar Lillemans latsaskompis som bor under hans sang.)
- Gor han?
- Ja, for pa kvallarna nar jag gar och lagger mig, da vill inte jag vara ensam, och det ar darfor du och Jackie Horna ar dar. Han haller dig i handen och du haller honom i handen och ni bada haller mig i handen och darfor ar jag inte ensam nar jag ska sova.
- Sa bra horru.
- Ja, och sen nar jag har somnat, da tar han din hand och sen gar ni nerfor trappan och da, DA, satter ni socker i saften.
- Jaha.
- Ja, for det ar massor att gora, mycket arbete och darfor behovde han hjalp och da sa jag att du kunde hjalpa honom for du ar smart. Sen nar ni har gjort klart det da det ar mitt i natten, da gar han hem och sover och du ocksa for ni ar jattetrotta efter allt jobb.
- Ja, det later himla jobbigt att jobba sa mycket.
- Fast du kan inte se Jackie Horna.
- Kan jag inte?
- Nej, for han ar bara pa latsas. Han ar inte som jag, jag ar en riktig pojke, men Jackie Horna ar bara pa latsas, sa han ar ingen riktig pojke som jag.
- Jag forstar.
- Jenny?
- Ja?
- Jag och Jackie Horna vill krama dig.

Syster Elak goes human.

Den har nannyn har gatt och tjurat i tva dagar. Har gatt igenom massa gamla kort och brev och saknat och rivit upp gamla hjartesar. Da blir jag tjurig. Har gratit i snitt 1590 ganger om dagen, fast bara nar ingen ser, for jag tycker liksom inte om nar nagon ser. Sjalvklart har familjen fattat att nat ar fel, de ar ju inte dummare an sa. Jag har blivit grillad av Syster Elak, men bara vagrat att prata om det - klistrat pa ett leende och kept on going liksom. Men den dar elaka systern, hon ar finurligare an man tror... Jag skulle aka och hamta henne efter scouterna i forrgar, och nar hon satte sig i bilen sa hon;

- Kan vi inte aka en svang?
- Vart da?
- Vart som helst, jag vill bara spendera lite tid med bara dig.

Sagt och gjort, vi akte runt i de fina grannbyarna med musiken pumpandes for en stund, sedan stangde hon av den, tittade pa mig och sa;

- Du vet att det ar okej att grata va?
- Mhm. (Faaaaaaan!)
- Allvarligt alltsa, Jenny. Du kan inte bara trycka ner det, for da kommer det bara bli varre.
- Mhm. (Dumma unge, dumma unge, dumma unge, lat mig va!)
- Och du vet att jag finns har for dig alltid, om du vill ha en kram eller bara grata.
- Mhm.
- Jag vet hur det kanns att forlora nagon, och jag vet hur viktigt det ar att prata om det, det ar det enda sattet att komma igenom sorgen.
- Mhm (men hall kaften djavla fjortonaring! Sitta dar och vara smartare an mig pa en onsdagkvall? Skulle inte tro det!) Jag har gratit fardigt nu.
- Det verkar inte sa.
- Jag har det. Pa riktigt. No more. Ska fran och med nu skina som solen och porla som backen pa fjallet som inte vet annat an gladje.
- Jag alskar dig, Jenny. Glom inte att jag finns.
- Okej, Syster Elak. Tack, men jag ar okej, helt arligt. Fina fiskar liksom.

Sedan tittade hon pa mig en lang, lang stund medan jag korde med tararna brannande i ogonen och tappert svaljande.

- Och en sak till.
- Jaaa?
- Du vet att jag bara sager till dig precis vad du alltid sager till mig?
- Japp.
- Du kanske ska lyssna pa dig sjalv ibland?
- Mhm.

Forstar ni eller? Syster Elak, den elaka systern! Det gar inte ihop med min varldsbild, och jag var faktiskt helt overtygad om att det var nagonting hon var ute efter. Men nej. Bara sadar anda.
Sa satt vi och pratade igar kvall om gral i storsta allmanhet, och jag sa att jag hatar gral - for det gor jag. Jag mar fysiskt daligt nar det ar mycket gral, eller nar nagon ar arg pa mig, eller arg pa nagon jag tycker om. Darfor undviker jag gral i storsta mojliga man. Och da klacker ungen ur sig det har;

- Jag har markt det. Du ar den klokaste och mest omtanksamma och trevligaste manniskan jag vet. Aven om jag har fel nar vi brakar, sa blir du inte arg, utan tar dig tiden att forklara det for mig pa ett satt som inte gor mig ledsen. Och det krossar mitt hjarta att se dig inte lycklig, sa nu far du vara lycklig igen for jag saknar min glada Jenny.

Vid det har laget hade jag inga ord kvar. Inte ett endaste. Sa jag gav henne en kram och en stor puss pa kinden, gick ut och rokte och passade samtidigt pa att rycka upp mig. Trost kan komma fran de mest ovantade hall ibland. Bakom den brakiga tonaringen doljer sig faktiskt ett hjarta av guld.

Och idag ar det fredag. Sa jag ska aka till Herr Ratt och bli bortskamd. Barnen ska till Mormor (som forovrigt inte heller ar sa elak langre... ) Sa livet ar fan bra anda. Trots allt.

Ja. Tankte pa det ocksa, att det kanske ar dags att byta namn pa Syster Elak? Och Lilleman ar egentligen inte sa liten langre. Pappanik panikar fortfarande, sa han far heta samma, men har ni nagra bra forslag pa fina, nya namn till mig? Jag skulle bli massa tacksam!

Tack och hej.

Morgondiskussioner.

Inatt vaknade jag av tassande fotter och ett tystlatet "Jeeeennnnnyyyyyy"

- Ja?
- Jag har kissat ner mig.
- Usch da skrutten. Ska vi byta pyjamas sa kan du komma och sova i min sang?
- Jaaa.

Sagt och gjort, och trehundra vandningar och sparkningar senare vaknade jag av en hand pa min kind.

- Du ar min van.
- Du ar min van ocksa, alskling.
- Syster Elak ar min van ocksa.
- Klart hon ar!
- Men inte Pappanik!
- Varfor inte?
- For han ar en tont.
- Han ar en va?
- Han ar en tont, det sager Syster Elak.
- Vet du vad en tont ar?
- Ja, det ar nagon som inte ger godis till sma pojkar som mig.
- Nej, raring. En tont ar nagon som kan och vet mycket, det ar inget dumt med det alls.
- Jenny?
- Ja?
- Syster Elak sager att Herr Ratt ocksa ar en tont.
- Jasa, det sager hon?
- Ja. Men jag tycker om honom anda, for han ger mig godis.

Elakast i varlden ar Jenny.

Bara tva saker som jag vill liksom faststalla;

1. Mr Right gar numer under namnet Herr Ratt, av spionella skal.
2. Det var alltsa familjen som gav mig ringarna, inte Herr Ratt.

Jag sitter precis och hamtar styrka for att ta Lilleman till hans simlektion. Det ar en ren och skar plaga, eftersom han tror att jag gor det for att jag hatar honom. Han grater. Och grater. Och grater. Han hulkar medan han blir dragen mellan poolkanterna och jag star bara och ser pa. Ler lite modigt och vinkar uppmuntrande. Han pekar pa mig och berattar for simfroken att det har blivit ett misstag, det ar Jenny som ska simma med honom, inte hon. Han bonar och ber om att fa komma upp. Ren och skar plaga, som sagt. Efterat klamrar han sig fast runt min nacke och undrar varfor jag tvingar honom att gora nagonting som han verkligen inte vill. Varfor kan inte jag ta honom till den stora poolen och lara honom dar? Varfor maste nagon annan gora det? Och han grater, grater, grater.

Jag kanner mig som arets skitstovel, och skulle mer an garna beratta att om jag hade fatt bestamma sa hade han inte behovt gora det, utan kunnat ta det i sin egen takt i den stora bassangen med mig. Saga att pappanik har bestamt att han ska ga, och att jag bara skoter mitt jobb. Men det gor jag saklart inte. Jag bara kramar och trostar och kommer med skojfriska kommentarer. Och hatar mig sjalv.

Mr Right it is!

Myra loste ju problemet ganska snabbt da. Mr Right heter han saklart, aven om han ar britt och gor det mesta on the left sa att saga, men jag ar inte den som domer!

Hur som helst, sa kom Mr Right in i nannylivet med buller och bang och har rort upp i princip allt som inte sitter fastkedjat. Jag fick till och med min fodelsedagspresent igar;

Jag ber om ursakt for dalig kvalitet, men battre an sa blev det inte med telefonen. Jattefina ringar i alla fall. Och idag gick vi ut och at. De forsoker liksom i alla fall!

Och jag har ledigt pa helgerna, jag har till och med sovmorgon. Jag far kaffe pa sangen. Jag far dorrar oppnade och mat serverad och cigaretter tanda och drinkar kopta och blir sa ruskigt bortskamd, sa ni anar inte.

Det var det sista av mitt gloating, ska sluta nu.
Anyhow, fina ringar va!?

Namnforslag, tack!

Den dysfunktionella familjen ar nu om mojligt annu mer dysfunktionell da det har blivit en liten tillokning. Det har absolut inget med bebisar att gora, utan mer att nannyn har gatt och skaffat sig en karesta. Tank er det, liksom.

Karestan har redan introducerats och godkants av mamma nanny och givetvis av familjen har. Jag far nastan slass med Lilleman och Syster Elak om uppmarksamheten! Pappanik ar mattligt avstandstagande, kanske inte helt ovantat. Saker har forandrats, och det tycker han inte om. Det gor daremot jag!
(En fantastisk bild - mamma ser ut som en japansk turist som har placerat sig i smyg framfor britterna, Karestan ser ut som om jag ar det basta han vet, och jag ser ut som att jag bara ar djavligt nojd med livet.)


Nu sitter jag mest och funderar pa vad karestan ska fa for bloggnamn, for ett sant maste han ha. Sa jag tankte ni kunde hjalpa mig att komma pa nat fiffigt, bara sadar pa en mandag. Forslag?

I ovrigt kan jag tala om att det ar fan inte latt att bedriva familjeliv och vara sadar nyfanigt foralskad, jag skulle behova sisadar 10 mer timmar/dygn. Men ja, det kommer ju ga over det ocksa, men ni kanske far sta ut med sporadiskt bloggande en stund.

Mammablogg.

I can feel the pressure...

Först ett litet tips- om du köper en stekspade med två gafflar på och en potatisskalare när du är i England- packa INTE ner dom i handbagaget, det är dumt!!! För då kommer tre securitypersonal, tittar strängt på dig och ber dig öppna din väska.Dom lyfter försiktigt upp ett plagg i taget, och undersöker det noggrant- även din nyinköpta underkläder... Men har du tur är en av dom riktigt trevlig och hjälper dig checka in även handbagaget så du slipper slänga de nyinköpta köksredskapen...

Men en trevlig vistelse i England-det hade vi!

Shoppingen, pubrundorna och den engelska brunchen var ever so nice.

Det som jag inte får berätta (ännu???) var också väldigt trevligt...

Tips nr. 2: ska du åka bil med Jenny-ta nåt lugnande innan!

Att kalla familjen dysfunktionell är väl ett understatement...

Pappanik lever i och med sin sorg efter sin döda fru, har inte kommit just mycket längre i sitt sorgearbete än efter första tiden.

Syster Elak (som f.ö. uppträdde oklanderligt när vi var där) spelar ut pappanik och jennynanny mot varandra helt obekymrat.

Men lilleman- en helt bedårande liten kille, go och glad hela tiden, bara han får ha Jenny vid sin sida dag som natt...

(Pappanik- Jenny behöver LEDIGT!!!!)

Så det var mitt gästblogginlägg.

Nu får nannyn själv informera er om familjen (och hennes) vidare äventyr...

Skrivet av Jennys mamma

Inte mitt fel, sadetsa!

Ska bara saga att alla som sitter och svar over att jag inte uppdaterar kan vanda sig och svara at min mamma, for det ar hon som sitter pa nasta inlagg...

What's that?! It's a hat!

Jupp. Jag alskar min nya basker. Funerar pa att ha den alltid. Eller vad tycker ni?!

Liten logik.

- Nar vi gar till dagis, Jenny...
- Ja?
- Da, om det kommer en bil, och han stannar, da maste vi halla upp handen for att saga tack for att han stannade, och sedan kan vi ga over gatan.
- Ja, det ar helt riktigt.
- Men om, om bilen inte stannar, da behover vi inte saga tack.

Mitt sommarlov, Jenny 9B.

Pappanik lat mig ha sovmorgon idag anda till klockan nio da han klev upp med Lilleman och gav honom frukost och donade, sedan gav vi honom skjuts till jobbet och akte hem till Syster Elak for att planera dagen.

Vi enades alla om simning. Jag brukade alska att ga till badhuset. Det var innan jag behovde vara ansvarig for tva barn pa badhuset. For det forsta att tanka pa allting som ska med; simpuffar, simglasogon, handdukar, schampo/balsam, borstar, klader... sedan ska man komma ihag barnen ocksa. Hur som helst, in i bilen och ivag liksom. En och en halv timme i basangen dar jag ska forsoka roa en tre-aring och en fjorton-aring med samma saker. Hur djavla latt ar det?! Jag holl god min i alla fall, gjorde volter under vattnet, lekte groda, hoppade runt i cirklar och simmade med Lilleman fastklamrad pa ryggen. Sen fick jag aka hem. Vad vantade hemma da? Farmor och Farfar saklart.

- Hur gar det med studierna? Va?! Ar du inte fardig AN? Oj, diskar du sadar? Nej, sa skulle jag aldrig kunna gora, jag gor alltid sahar. Och du tvattar inte varje morgon? Nej, jag forstar inte hur du klarar dig, det maste jag gora och vi ar bara tva. Jag sag pa ett stadprogram pa tv igar, som vissa folk har det i sina hus, det ar till och med varre an har! Jag vet inte vad Pappanik tycker om det har, men jag skulle da aldrig kunna leva sa! BLA BLA BLA BLA BLA!

Gjorde lunch till barnen och hoppades de skulle fatta piken, men nejda. Stanna JATTElange ska vi gora, for det tycker vi ar roligt. Nar de antligen hade akt, ville Lilleman ligga och mysa i soffan vilket jag mer an garna sysselsatte mig med. Vad hander da? Jo, det ringer pa dorren. Vem ar det da? Mormor saklart. Why the fuck not, liksom?

Tre timmar senare, efter att ha lovat barnen McDonalds for att komma ut ur huset sa akte hon hem. Vi korde sedan i tva och en halv timme for ett djavla Happy meal for att vi bor pa en djavla landsbygd. Nar vi kom hem var jag sa trott att jag nastan la mig sjalv istallet for Lilleman.

Speaking of Lilleman. Jag tanker avsluta med ett klockrent citat;

Pa lekplatsen, i kanan.

- Varfor haller du ut armarna sadar?
- Sa jag kan fanga dig nar du kommer ner, knasboll.
- Meh! Jag ar faktiskt ingen fisk.

Alska liten.

PS, Jag ska klippa haret imorgon, det har redan vaxt ut en regnskog.

Jennys tipshorna.

Kampar ni desperat for att hitta ett snabbt och effektivt satt att frosta av frysen? Look no more, har kommer losningen;

Jag gick ner i sommarhuset vi har langst ner i tradgarden for att ta fram middagsmat. Men vad skadade mitt norra och sodra oga? Jo, den var igenklistrad med stora isblock! Gick inte att oppna en endaste lada liksom. Med Lilleman skrikande att han behovde ga pa toaletten inne i huset, sa visste jag att jag maste agera snabbt, sa jag sag mig omkring for hjalpmedel. Lillemans stodhjul!

Tog ett stadigt tag om skaftet, blundade sa hart jag bara kunde och tog sats - sedan uppercuttade jag bort all is. Skravorna flog omkring mig, haret fladdrade av vinddraget och frysen var inom tva minuter isfri. Ja, utanpa ladorna i alla fall, jag kunde fortfarande inte oppna dem. Men, Lillemans stodhjulsskaft var format som en kofot, sa jag anvande det till att banda upp ladorna och dra ut dem. Tog ut dem pa altanen for att banka lite mer, och da kom Pappanik till undsattning. Vi var en fin syn dar pa altanen, fryslador i hogsta hugg som vi bankade pa stolarna. Sno och is flog omkring och maten ocksa, eftersom det tog for lang tid att tomma dem innan vi borjade banka.

Jag stod bojd over en av tradgardsstolarna och skrapade underkanten pa en lada nar jag plotsligt fros till is. Bokstavligen talat. Pappanik tyckte det var en vansinnigt rolig ide att halla innehallet av en av ladorna innanfor min troja. Det var ka-ka-kallt. Bada skrattade sa vi nastan tjot och grannarna fick sig en trevlig underhallning OCH frysen blev avfrostad. Allt detta pa tio minuter.

In your face Martha Stewart!

Stepping stones.

Alltsa, jag har gatt och blivit utmarkt till finfin blogg av tva finfina bloggare, tillika finfina manniskor. Jag kan ju inte lata detta ga obemarkt forbi - sana saker gor en gammal nanny glad, sa glad.

Sa tack, Liselittan och Jezterdaze.

Som om inte det vore nog, igar hande det har!

Syster Elak fran overvaningen;

- Jeeeeeeennnnyyyyyy?
- Ja?
- Har du dammsugit haruppe?
- Ja, i forrgar, hursa?
- Nej, jag bara tankte att jag kunde gora det.
- Ursakta?
- Ja, att jag kunde dammsuga.
- Att du kunde vad?
- DAMMSUGA.
- Jag tyckte du sa det, men det verkade sa fel.
- Haha, jatteroligt, vill du att jag ska dammsuga eller inte?
- Ja, gor't! Tar du nedervaningen ocksa, ar du sot.
- Saklart. Jag moppar golvet ocksa, sa slipper du gora det.

For vanliga manniskor kanske det har bara ar en helt vanlig dialog man har med tonaringar pa regelbunden basis. Har, sa har det har aldrig hant. Och da menar jag aldrig. Hon stadar inte ens sitt rum sjalv, for det gor mormor elak. Det har ar forsta gangen hon haller i en dammsugare. Och det faktum att hon gjorde det for att jag inte skulle behova, snarare an for att hon var tvungen, det var som balsam for sjalen. Ar det har som kallas for det dar skorda sadden av sitt harda arbete? Sager man ens sa? Forstar ni vad jag menar?

Hur som helst, I'm bloody loving it!

Babysteps, baby.

I soffan;

- Jenny?
- Ja?
- Du ar mamma.
- Va?
- Du ar mamma!
- Nej, raring, det ar jag inte.
- Ar inte du min mamma?
- Nej alskling.
- Vad ar du da?
- Jag ar din nanny.
- Varfor ar du inte min mamma?
- Raring, kommer du ihag att vi har pratat om din mamma?
- Ja.
- Kommer du ihag vart hon ar?
- Ja, i himlen.
- Precis, sa jag ar har och ser efter dig at henne, sa hon vet att du har det bra. Ar det okej?
- Ja.

Alskade lilla skrutt.

Jag och Pappanik hade en diskussion i fredags (den var till och med civiliserad) om hur lange jag ska vara kvar. Vi kom inte fram till nagonting konkret egentligen, forutom att bada vill att jag ska stanna. Men vi konstaterade att anledningen till att saker har varit jobbigt mellan oss (eller nej, JAG konstaterade, men han holl med!) ar for att den forsta tiden var all fokus pa barnen och fa dem att ma bra och kunna ga vidare - nu ar barnen lyckliga och harmoniska och da hamnar fokus nagon annanstans, och nasta logiska anhalt ar oss. Det ar inte alls konstigt om man tanker efter.

Sa sa HAN (jo, det ar sant) att vi maste bli battre pa att kommunicera. Vilket vi maste.

Jag menar inte att allt radikalt har forandrats till en perfekt situation, langt ifran. Men jag tror att det som har hant ar att alla fatt storre respekt for varandra. Sen kommer vissa saker irritera mig tills jag bloder ur oronen, men babysteps liksom.

Hur mar ni?! Har ni saknat mig?

Strike a pose.

Varsta dalig pa att skriva. Mestadels for att det ar valdigt bra. Har varit varsta ledig, och rensat luften och har det oforskamt bra. Stadar ugnen och grejar, kramas tills vi ar blaa i ansiktet, leker och tjoar, sjunger, spelar wii, pratar, lagar mat tillsammans, gar till parken... allt sant dar man SKA gora. Det ar valdigt lite brak, alla kommer overens oftast - det ar lite som twilight zone liksom.

Var pa kraftskiva hos Henric i lordags - som ni kan se satt vi mest och var oforskamt snygga och shottade vodka. Mycket trevligt.

Nasta vecka kommer allt tillbaka till rutin, barnen borjar skolan. Och vet ni VAD? Da kommer min mamma hit. Bah sadar liksom. Och vet ni MER? Sen kommer min pappa hit ocksa. Nu fattas bara Pontus, sen ar varldsbilden komplett.

Life's good.

AlskadeVII

- Du ar min underbara flicka, Jenny!
- Och du ar min underbara lilla pojke, Lilleman.
- Och Syster Elak ar din underbara lilla flicka.
- Ja, det ar hon.
- Och Pappanik ar din underbara stora pojke!
- Ehh. Jora. Mhm.

Du vet att dina barn alskar dig nar...

... de ringer och berattar om kvallens utgang och potentiella raggningsmojligheter nar du precis gar igenom en skilsmassa.

Du vet att de alskar dig mer nar de foreslar att du ska oppna en flaska vin och titta pa "Gifta par - en film som skiljer sig!"

Du vet att de alskar dig mest nar de heter Jenny.

Tipshornan.

Jag kanner mig forpliktigad att inviga er i en insikt jag adrog mig idag.

Det ar helt okej att ha lojliga message alerts pa telefonen nar man gar hemma och skrotar, det ar till och med roligt. Men, man maste komma ihag att andra det nar man aker till en affar som ar lika stor som valfritt parkeringshus med akustik som en kyrka. Annars later det sahar, JATTEhogt;




Och genast ar man konstig och skrammande for att ens vaska skjuter och skriker mammafornikerare.

Sa gor inte det.

Vi alskar, inte hatar.

Ett virrvarr av... ja vad?

Imorgon ska jag ha grillfest for lite nya bekantskaper. Ganska rolig historia faktiskt - for tva veckor sedan var jag och Pappanik och Pappaniks kompis MerPanik pa nagon form av rockfestival i grannbyn. Vi var de vanliga underbara oss, gnabbade som aldrig forr och var inte overens om nagonting och av nagon marklig anledning blev vi sa smaningom nagon form av sevardhet. Folk flockades runt varat bord for att lyssna pa vara diskussioner som holl den vanliga hoga nivan de alltid gor.

"Om du kunde stryka mina skjortor ordentligt, sa skulle jag inte se ut sahar!"
"Om du kunde lagga in dina klader i din garderob nar jag har strykit dem istallet for att slanga dem oa djavla golvet, sa skulle vi inte behova ha den har diskussionen!"

Och sa vidare, och sa vidare, och sa vidare. Och i vanlig ordning slutade det med att vi blev osams pa riktigt efter att Pappanik gjorde en rugbytackling pa undertecknad sa jag landade pa rumpan. Jag beslutade mig for att ga hem gick at fel hall och hamnade i ingenstans med becksvart och bara bjornar och vargar som sallskap. Ringde en van som skickade ut sin stackars man mitt i natten for att radda mig. Val hemma sa ringde MerPanik och var lite orolig eftersom jag hade sagt att jag skulle pa toaletten och det var tva timmar sedan och jag inte var tillbaka, sa jag forklarade att jag hade rakat ga hem istallet.

Aaaanyhow. Pappanik var mattligt road och vi hade diverse meningsutbytanden nar han kom hem, han var tvungen att lata mig veta vad han tyckte om mitt beteende.

MEn det var inte det jag skulle beratta. Dagen efter, akte jag hem till den har stackars manniskan som fick aka ut i ingenstans och radda mig med en blomma som tack, och da far jag ett sms fran Pappanik.

"Kom du hem ordentligt? Vart tog du vagen? Jag har den dar tjejens telefonnummer at dig!"

Han hade alltsa glomt bort det mesta som hade hant. Men det var inte dte jag skulle beratta heller.

Det fanns en tjej dar som tyckte jag verkade sa forbaskat trevlig, vilket jag faktiskt ar, sa hon ville umgas lite, sa hon och hennes man kommer pa grillkvall imorgon. Och jag har varit och handlat till det idag. Jag ar kass pa att handla. Jag hade en lista, kom hem med inget pa listan, men en djavla massa ol och lite chips. Och mjolk. Mycket markligt.

Jag har det sa himla roligt hela tiden, forstar ni det?

Den sista maltiden.

Jag har varit lite lat med uppdateringar va?

Jo, hela familjen befinner sig nu i Frankriket, vilket innebar att jag har huset for mig sjalv. Sa om jag inte skriver sa ar det for att jag sitter pa toaletten utan att nagon knackar pa dorren, eller tittar pa tv som inte innefattar Big brither eller Bob the Builder, eller sitter pa altanen och dricker kaffe och roker utan att nagon skriker att jag ska komma in, eller bara pillar naveln.

De akte hur som helst igar natt. Eller igar morse, mer exakt, men jag skjutsade dem till flygplatsen halv fyra, sa det kandes som natt.

Kvallen innan skulle jag och Pappanik enas om middag. Detta tar oss ungefar sjutton sms fram och tillbaka. Det brukar lata ungefar sahar;

Pappanik;
"Planer for middag?"

Jag;
"Har inte tankt sa langt. Du?"

Pappanik;
"Jag kan ata vad som helst."

Jag;
"Jag ocksa. Har du inga onskemal?"

Pappanik;
"Puben? Pizza? Kinesiskt? Indiskt?"

Jag;
"Vi pratar hamtmat antar jag?"

Pappanik;
"Vill du laga mat?"

Jag;
"Inte egentligen. Vilket som funkar."

Pappanik;
"Kinamat?"

Jag;
"Jag ar inte jattesugen pa det."

Pappanik;
"Indiskt?"

Jag;
"Njae. Pizza?"

Pappanik;
"Helst inte. Puben?"

Jag;
"Jag kanske bara ska laga nagot?"

Pappanik;
"Mot mig pa affaren om en halvtimme. Ta med Syster Elak. Vi bestammer dar."

Det ar sant. Vi gar igenom den dar proceduren nastan varje gang. Och vi hamnar alltid pa affaren och koper olika ratter. Bra skit liksom. Naja, just den har gangen var det ju sista gangen vi skulle ata ihop pa valdigt lange, sa det var ju lite speciellt sa vi laddade upp med massa diverse lackerheter, treratters skulle det vara liksom. Ut ur det bla sager da Pappanik;

- Vi maste ju se till att du ater ordentligt, Jenny! Jag kommer ju inte vara hemma for att ta hand om dig pa ett tag, sa du behover lagra lite.
- Annars kan du ju alltid anstalla nagon som gor vad du gor, det kostar ju samma som du gor - ingenting.
- Jag vet inte om det finns nagra pengar i varlden som racker att betala nagon for att sta ut med dig, Jenny.
- Nej, det ska val vara nan dumskalle som betalar mig for att flytta in i deras hem.

Tyst.

Mera tyst.

Jattetyst.

- Ska vi betala eller?

Nar vi kom hem satte jag mig framfor tv:n medan Pappanik lagade maten, sedan satt vi alla tre i olika rum och at innan alla tre gick in pa varsitt rum och donade. Vilken trevlig gemenskap, visst?

Ring, ring, bara du slar en signal...

... och nar du sa gor, sa far jag lyssna pa den har, sa jag svarar nog inte!




Tss, vada hybris?

Sjalvmord och tolerans.

Det har inlagget hor inte alls hemma har, men det ar nagonting som jag vill ta upp i alla fall.

Sjalvmord debatteras friskt och det ar nagonting som i princip alla har en asikt om. De flesta finner det egoistiskt och fegt, andra finner det modigt. Oavsett vad det ar, sa ar det val viktigare att fundera pa vad vi ska gora at det? Forbattra psykvarden. Ja. Regeringen pratar om en nollvision, det ska satsas pengar pa varden. Jattebra.

Men det ar val anda sa mycket storre an det?! Jag menar, varfor tar sa manga manniskor livet av sig? De ar ensamma. Ledsna. Sjuka. Mobbade. Diskriminerade.

I manga fall, tror jag, att den samhallsattityd som finns idag paverkar till en stor del. Medmanniskor kan gora sa mycket som inte kemiska substanser kan. Vi kan inte stota ut sa manga manniskor ur varat samhalle for att de ar "fel" och sedan klia oss i huvudet och fraga oss varfor de valjer att do. Jag sager inte att sjalvmord ar pa var och ens samvete, men jag sager att toleransen for olikheter i samhallet med all sakerhet inverkar, och den kan inga mediciner i varlden ra pa. Om det inte finns en plats for alla, hur ska da alla existera? Vem ska fa avgora vem som har ratt att vara har? Pa vilka grunder? Det finns inget svart eller vitt, alla manniskooden ar olika.

Men det ska val anda for i helvete vara var och ens ratt att existera?! Vem fan ar vi att saga att de inte far? Det kanns djavligt onodigt att ha ratten att avliva manniskor for att de har handlat fel - och farligt for den delen. Vart slutar det, liksom? Och vem har ratten att avgora? Du? Din granne? Politiker? Vi ar alla skadade av vara erfarenheter och sociala kontext, vem kan gora en objektiv bedomning?

Vi maste sluta att vara sa forbannat kalla och oka toleransen. Nu sager jag inte att det ar en losning, men nog fan ar det en del av den i alla fall.

Alla ar varda att alskas av nagon - anda finns de det som inte har det. Sedan finns det manniskor som alskas till forbannelse, men som inte ar kapabla till att alska sig sjalv. Det kommer nagonstans ifran, och jag tror inte att allting kan forklaras med saknade substabser i hjarnan.

I had a dream...

Det dar med att jag nagonsin ska se ljuset ar definitivt av nu.

Det var en stor oppen yta, och bevapnade med svepande scarfs hittade vi massiva ljuscirklar dar vara avlidna nara och kara fanns. De var overallt omkring oss - vakade over oss. Jag vandrade omkring med en varme i brostet, kande mig lugn och lycklig. Vi tittade upp i cirklarna, och jag kunde se alla manniskorna som gjorde precis vad de alltid velat gora. Luften var fylld av skratt och karlek.

- Jenny! Jag har hittat din ljuscirkel, ropade nagon.

Jag var inte dod, men det var min framtida sadan. Den lag langst in i ett horn, och hon hukade sig for att se mig darinne.

- Alltsa, jag kan inte se nagonting, nagonting blockerar sikten.

Jag gick dit och tittade ner. Dar, i min ljuscirkel fanns en olburk - overfull med fimpar.

Nagon som kanner for att analysera?!

Alskade VI

- Titta Jenny, en pappa-bil!
- Ja, titta, det ar for att pappa har en sa bra bil, sa manga andra vill ha den.
- Titta Jenny, en mamma-bil!
- En mamma-bil? Vad ar det, raring?
- Den heter Jenny.

Decisions, decisions.

Vem ska bli sen till skolan - Lilleman eller Syster Elak?!

Lilleman vaknade sent for att han kom in till min sang i morse och vi stangde av vackarklockan. Syster Elak var sen for att hon var lat och inte orkade ga, och darfor vantade tills hon var sen och da fragade mig om skjuts.

Ganska uppenbart i min varld, men SATAN vad hon smallde i dorren nar hon gick.

Alskade V

- Jenny?
- Ja, hjartat?
- Nar du vaxer lang, da kommer du bli en prinsessa!
- Jasa?
- Ja. En underbar prinsessa, och da ska jag sy en underbar klanning till dig.
- Ah, gulle du!
- Men du maste bli lika lang som pappa forst.
- Gor jag? Det var ju lite dumt, jag tror inte jag kommer vaxa mer, raring.
- Det gor inget, du ar ganska trevlig anda.
- Tack.

Senare, laggdags. Jag lutar mig over honom for att pussa honom godnatt, och han tar tag i en harslinga som fallit ner.

- Jenny?
- Ja?
- Du ser ut som en underbar prinsessa nu!

Insikter, insikter, insikter!

Pappanik star inte ut med asynen av mig just for tillfallet.

Jag ar inte hans doda fru.

Jag ar forvanad att det har tagit honom tva ar att rakna ut det.

Men for just nu, sa tittar han ner i backen och har forkortat vara konversationer fran fem ord om dagen till ett. Men ja, Lilleman gor sitt basta for att kompensera detta och pratar sa att han sjalv far huvudvark.

Men vet ni?
Det kunde vart varre!

Alskade IIII

I bilen.

- Jenny, varfor ar du sa vacker?
- Vad menar du, hjartat?
- Du ar vacker. Ska du ga ut?

Alskade III

Vid matbordet.

- Horru, jag ar inte sa nojd med dig nar du beter dig sadar!
- Forlat, Jenny, jag ska inte gora det igen.
- Bra.
- Ar du lycklig nu?
- Kanske, om du ar en snall pojke nu.
- Om du far en puss, blir du glad da?
- Du far val prova.

Puss.

- Nej, Jenny, inte en liten puss, vi maste ha en STOR puss sa du blir jatteglad.

Alskade II

Alskade I.

Jag sjong nar jag kladde pa Lilleman idag.

"Turn around, every now and then I get a little bit lonely and you never come around... "

- Jenny.
- Ja?
- Ibland blir jag ensam i min sang nar inte du ar har.

Gulleskrutt!

Alskade.

Franvarande.

Forlat, forlat, forlat.

Jag ar bara helt enkelt for lycklig for att skriva nagot.

Fore - efter. Japp.

Bilder fran min semester. Fler kommer.

Finalist - Javisst!

Okej. Nu var det lange sen jag skrev. Massa. Men ja. Det hander saker.

Kommer ni ihag att ni rostade fram mig till vinnare? Och jag vann? Och blev semifinalist for arets poet 2008? Nu ar jag Finalist ser det ut som. Sa jag skulle behova Era roster igen.

Jag har hittills vunnit en Ipod och en check. Vet inte hur mycket pengar det handlar om annu, men meddelar sa fort den har dimpit ner i postladan.

Under tiden tanker jag sitta har och fatta ingenting.

Har ni det bra?

Jahapp...

... nu ar jag 29.

Roligare an sahar blev det inte liksom.

Vita logner.

- Har Syster Elak ett stort talt?
- Ja, det har hon.
- Och jag har ett litet talt?
- Det har du.
- Varfor?
- For att hon ar stor, och du ar liten.
- Det ar riktigt smart, Jenny.

Japp, jag ar sa smart och djup och allt vad det innebar. Komma pa nat sant dar liksom!

Gick in i ett smarre varldskrig i morse med. Farliga grejer...

- Jenny?
- Ja, Syster Elak?
- Nar kommer Astrid?
- Ikvall.
- Vilken tid da?
- Runt atta.
- Far jag folja med och hamta henne pa flygplatsen?
- Ehh.
- Far jag?
- Hmm.
- Men FAR JAG?
- Alltsa, jag skulle helst gora det sjalv.
- Varfor?
(For att sju dagar i veckan forsoker jag komma ivag fran dig sa mycket jag kan, och nar min finaste Astrid kommer fran Sverige och halsar pa sa vill jag inte dela med mig av det till nagon, speciellt inte dig, for da skulle det bara bli konstigt och vi skulle behova sitta och fana oss med att prata engelska och det skulle forstora scenen jag har tankt att spela upp pa flygplatsen med tarar och skrik och allt! Sadetsa!)
- For att du ar pa scouterna.
- Ja, just det.

Idag har jag dessutom den fulaste frisyren jag har haft i hela mitt liv, men jag slog vad med mig sjalv att jag inte skulle vaga ha den nar vi gar ut, sa nu maste jag ju. Bara for att visa mig sjalv liksom. Och folk tror att det ar latt att vara jag! Ni anar inte.

Att springa eller blasa - det ar fragan!

- Jag maste kissa, jag maste kissa, jag maste kissa!
- Skynda mot toaletten da!
- Jag goooor ju det!
- Spring, spring som vinden, Lilleman.
- Men Jenny.
- Ja?
- Vinden springer inte, fattar du val?
- Inte?
- Nej, den BLASER.


Som tonaringarna skulle saga; Fan, vad owned.

Henric, forstoraren.

Henric skulle komma hit som moraliskt stod. Och lata mig ha en rolig kvall utan att behova bry mig om alla skitsaker jag bryr mig om. Vad gor han!? Jo, gor mig osams med grannarna och far mig nastan portad fran puben.

Skams pa Henric!

Har ar ett litet utdrag av hur det utspelade sig igar kvall, det ar ganska morkt, men ja.

Sangbytesdagar.

Har ni forsokt resonera med en tre-aring klockan halv ett pa natten?

Det kan bara sluta pa tva satt; Att du ger efter eller att han vinner.

- Jag vill sova i diiiin sang.
- Nej, alskling. Du ar ju stor pojke nu, och stora pojkar sover i sin egen sang.
- Jag kommer att grata hela natten om jag inte far sova med dig.
- Men sotast. Om du bara blundar, sa sitter jag har tills du somnar, okej?
- Nej, det ar inte okej! Jag vill ha mjolk.
- Ingen mer mjolk nu. Du far mjolk imorgon bitti, vet du ju.
- Jag ar olyyyycklig, Jenny.
- Men jag vill att du ska vara lycklig vannen.
- Jag blir bara lycklig om jag far sova i din sang med dig.
- Men jag har inte gatt och lagt mig annu, och da blir du ju alldeles ensam i mitt rum, det vill du val inte?
- Jag vill vara lycklig Jenny!
- Jag vill ocksa att du ska vara lycklig.
- Sma manniskor tycker inte om att sova i sma sangar.
- Gor de inte?
- Neej, da maste de fa mjolk.
- Jasa?
- Mjolk skulle gora mig lycklig.
- Vill du att jag ska hamta lite mjolk at dig?
- Jaaahahahaaaaa.
- Blir du lycklig och somnar om da?
- Ja.

Och sa gjorde han. Ungskralle. Men nasta gang!

Karantan kanske?

Det gar dum-epedimi har i huset. Det ar alldeles sakert. Folket blir dummare for varje minut som gar. Den mest uppenbara ar hunden. Hunden ar ta mig fan den dummaste hund jag nagonsin stott pa. Tur for henne att hon ar sot liksom.

Vi var ute pa promenad haromkvallen och gick genom parken. Plotsligt stelnade hon till, och vande sig mot mig med panik i blicken. Hon borjade springa runt i cirklar, och jag sag hur paniken spred sig fran ogonen till hela henne. Jag ropade pa henne, och hon kom hoppandes och skuttandes over graset, stallde sig bakom mig, tittade sig omkring och andades ut.

Varfor hon panikade? Jo, for hennes mage ar for stor for att halla sig fran det langa graset, vilket resulterar i att det kittlar henne pa magen och hon var helt saker pa att hon skulle bli attackerad av en skallerorm. Minst.

For att inte prata om incidenten haromdagen nar hon tuggade i sig minst fem kritor.

Och medan de andra ar dumma, sa haller jag mig till forvirrad. Och det har med lock ar forodande da. Vem fan uppfann locket?! Och vilket pucko tyckte det var en lysande ide att anvanda mjolkflaskor med lock!? Vi forsov oss i morse. Ganska rejalt. Och jag skulle panikge honom lite mjolk, samtidigt som jag skulle satta i linserna och inte ett enda lock var pa ratt plats nar jag var klar. Inget kaffe hann jag dricka innan vi rusade ivag heller. Sant skadar mig.

Kom hem, hade fatt ett meddelande pa telefonsvararen. Sa jag tog papper och penna for att skriva ner namn och nummer, sagt och gjort, lyssnar pa mannen som pratar. Han heter David. Da skickar jag en signal till handen att skriva David. Verkar funka. Lyssnar och vantar pa ett nummer, men det sager han inte, sa jag tittar ner pa lappen dar jag har skrivit med stora, fina bokstaver; DRICKA.

Sa kan det ga.

Forget me not, flower pot.

Alltsa, jag kan tanka mig att en hemmafru har det jobbigt nog - jag har just insett att vara singel hemmafru ar en djavla pina. Jag kanner mig lite som att jag lever ett dubbelliv - hemmafru pa dagtid och singelbrutta efter barnens laggdags. Jag tycker lika mycket om bada liven, och varderar darfor tiden lika mycket. Men sova da?!

Jag glommer saker. Sjalvklara saker. Som att tvatta. Eller lamnar disk i diskmaskinen flera dagar. Jag lamnade till och med Syster Elak vid ytterdorren i tjugo minuter. An sa lange har Lilleman inte lidigt nagra konsekvenser, men dagen ar fortfarande ung.

Micke begravs dessutom pa lordag. Och jag kan inte vara dar. Nog om det.

Nu ska den har supernanny ut i tradgarden och fanga insekter for nagon var sa djavla omtanksam och gav Lilleman ett insektsfangningskit i fodelsepresent. Tack sa djavla mycket!

Oh, och tack ocksa till barnen som lamnade kritorna gomda i tradgarden som hunden at och sedan bajsade och spydde inne hela kvallen igar. Jag alskar rosa/lila/gron/bla vomering pa beige heltackningsmatta. Sa tack. Verkligen. Nej, jag menar det.

Se, inte bara titta.

Ar du en san som kanner dig oforattad ofta, eller varfor inte alltid?

Tycker du att du alltid skoter ditt ansvarsomrade medan andra inte orkar lagga ner energi pa just Dig?

Paverkar det har ditt sociala liv?

Jag ska bara saga en sak. Kanske tva. Du har fel.

Vi forvantar oss att manniskor runt omkring oss ska visa stod och omtanke - vilket ar en mansklig rattighet om man fragar mig. Problemet kommer nar vi endast kan se det vi vill se. Alla manniskor har olika satt att visa karlek/sympati/omtanke eller vad vi an pratar om, och de ar med all sakerhet olik dina satt. Det betyder inte att de sviker. Det betyder att du letar efter fel saker.

Sa nasta gang du kanner dig fororattad och orattvist behandlad, ta en extra titt for sakerhets skull. Du gar miste om mycket karlek om du inte gor det, och da ar det helt plotsligt du som sviker dig sjalv, och inte alla runt omkring.

Tank pa det.

Tavling!

Jag oversatte en text pa google. Den som gissar vad det handlar om vinner en banan.

The head pa Jenny Abrahamsson.

Selections from things that forbryllar me;

* That it is called utslappt and displayed. I take the logic of it, but it s oharmoniskt. There should be ingang - utgang, uppgang - nedgang and so on. Sa either utslappt - inslappt or displayed - reduced. Haller you not?
* Why in all hell has no one invented tuggummmi with kaffeskvätt kaffeslurk kaffesmak annu? Who should I lie with the need for it to act like!
* How in the name jossa gor end Monday with his forflutna?
* What I really think that I will traff for people on my Spanish course? Formodligen halvpensionarer who want to kop a house in Spain and move there for becoming annu never, or medelalders Monday that Copts have a Spanish wife for they had finally pa ryskafruar.com. Non - all my thoughts reflect reality and nothing else.
* How alskar Monday nagon less? An more, how alskar Monday nagon villkorslost? Gar? Alltsa on the right, not just the story and then latsas, but that really does not have a few in any forvantningar. It later unlikely.
* How black s the set toilet rolls in order? With the one with most papers on the bottom and at least overstige? It s hardly hjarnkirurgi!

Skont that I should have vacation soon, da, I just think on the ol I'm going to drink most of. It is inclined at Stella. Stella s fine stuff. Or perhaps I said to drink gin? Now, of course, it became difficult again.

En annan smart som inte heller ar sa smart.

Ocksa pa kalaset;

- Jenny, jag tycker inte om hur vissa manniskor behandlar dig.
- Fast sa farligt ar det inte.
- Jo, du blir overkord, hela tiden.
- Jag tror att det bara handlar om att jag vill forsta manniskor.
- Nej, Jenny. Sa ar det inte.
- Inte?
- Nej, du ar bara otroligt forstaende.


Jag vilar mitt fall.

Det roliga i det hela var att det kom fran Pappanik. Och om ni inte ser varfor det ar roligt, sa ar jag sjukt dalig pa att formedla min vardag har pa bloggen. Men pa tal om Pappanik, han chockade bade en och tre ganger pa kalaset. Lyssna bara pa det har;

- JENNY!
- Jaaa?
- Kom in i koket ett tag ar du snall.
- Maste jag?
- Ja.
- Ar du saker?
- Men kom hit!
- Vad har jag gjort nu?
- Men, sa hemsk ar jag val inte?
- Jag valjer att inte svara pa det.
- Vad jag ville saga var, jag har haft en av de basta dagarna pa valdigt, valdigt lange - och allt ar din fortjanst. Sa tack sa mycket for allt jobb du har lagt ner och for att du har organiserat det basta kalaset i mannaminne. Alla har haft trevligt, maten var fantastisk och Lilleman har haft det sa roligt.
- Ingen fara, jag ar glad att du ar nojd.
- Jag vet att jag inte sager hur bra du ar sa ofta som jag borde...
- Vi kanske ska enas om att du aldrig gor det?
- Jag vet. Men a andra sidan, sa sager jag inte hur dalig du ar lika ofta som jag borde.
- Du kunde inte lamna det vid att jag ar bra?
- Jo, men du AR bra. Jag bara menar...
- Ja, fast sluta mena det. Jag tanker ga harifran nu medan det fortfarande ar bra. Jag ar valdigt glad att du ar nojd.

Och en annan gang stod Syster Elaks gudfar och pratade med honom;

- Sa, traffar du nagon nu?
- Nej.
- Men hon du hade med till varat brollop var val bra?
- Njae, inte helt.
- Jaha, men vad ar du ute efter da?
- Om du tittar dar, dar har du en vacker kvinna!
- Jenny?
- Oh ja, en san vill jag ha!
- Ja, av alla svenska tjejer jag har traffat ar hon en av de basta!
- Hur manga svenska tjejer har du traffat?
- Fyra.

Men kardemumman ar, att jag hade en alldeles fantastisk dag! Lilleman var alldeles overnojd, vilket var huvudsaken - sedan att alla andra ocksa var det blev en trevlig bonus.

Och vi ar tillbaka i rollen att leka lyckliga familjen. Eller jag tror inte vi leker heller, nar det funkar, sa har vi det riktigt, riktigt bra. Det ar sa otroligt skont att se de tva sma vara alldeles overfulla av trygghet och gladje, allt bara klickar. Det ar san stor skillnad. Nu kanske det far vara bra en stund?

Nu ska jag forsoka fa tillbaka all energi jag har gjort av med sista veckan, for nasta helg kommer bli tuff som fan. Och Lilleman, sot som han ar, har borjat klockrent att hjalpa mig genom att vakna halv fem i morse. Och tokvagra att somna om. Klockan ar halv atta och det kanns som om halva dagen har gatt. Tack for det, liksom.

Min smart ar inte alltid sa smart.

Pa kalaset.

- Jenny, varfor ar Herr Dagdrommare upp och ner?
- Jo, forstar du alskling, det ar av den enkla anledningen att du haller boken upp och ner.
- Aaahhh.

Det var en gang en lang natt...

Idag ar det ju Lillemans stora kalas. Jag har nog glomt bort att beratta det... men det ar bara for att Myra fick for sig att blogga om det - TVA ganger!

I alla fall, igar stressade jag mig sjalv sonder och samman i sjutton olika direktioner. Fast det jag var mest stressad over var att det mesta kunde jag inte gora forran idag. Bah! Jag tycker om att forbereda. Men nej da, har ska det brakas. Sa jag slapade mig sjalv uppfor trappan runt halv tva vetandes att jag maste upp om nagra timmar.

Pappanik var ute pa krogen och firade Lillemans fodelsedag. Helt logiskt.

Jag stupade i sang kvart i tva, fjorton minuter i vaknade Lilleman. Och han absolut vagrade att somna om. Da fick han den lysande iden att jag kunde sova i hans rum. Joda, det skulle bli jatteroligt. Sagt och gjort, jag hamtade tacke och kudde och la mig pa hans reservmadrass som han har under sangen. Eller, jag la overkroppen och de tva centimeter av benen som fick plats pa den dar i alla fall. Sa sa vi godnatt och blundade antligen...

Tre minuter senare;
- JENNY!
- Mm?
- Min fot gor ont.
- Gor den?
- Ja.
- Varfor det?
- For jag maste fa sova med dig.

Jag kan ju inte lata barnet sova pa golvet liksom, sa jag flyttade ner fran madrassen pa golvet och placerade Lilleman fint pa madrassen, mjukt nerbaddad. Klockan var lojligt mycket och jag visste att det skulle bli en laaaaaang natt. Och hard.

Mycket riktigt, och den blev inte battre av att Pappanik kom hem pa morgonkvisten och spelade Elvis begravning pa hogsta volym. Lilleman har legat pa sidan med ansiktet mot mitt hela natten och jag har blivit slagen och sparkad sjuhundranitton ganger. Jag har sakerligen sovit en hel kvart.

Klockan elva kommer de forsta gasterna. Och det har kommer halla pa hela dagen. Ge mig styrka, for jag kommer att somna.

Anledningen till att jag sallan tittar pa tv.

I tv-soffan.

- Jenny, du har en valdigt rak nasa.
- Det ar riktigt.
- Tycker du om din nasa?
- Ja, den ar okej.
- Ar den din favorit i ansiktet?
- Njae.
- Skulle du vilja andra den?
- Nej, det skulle jag inte.
- Men varfor ar den inte din favorit da?
- For den inte ar det.
- Vilken ar din favorit?
- Mina ogon.
- Inte nasan?
- Inte nasan.
- Varfor?
- For den inte ar det. Varfor ar du besatt av min nasa?
- Den ar rak bara.
- Ja.

Den populara nasan.

Tjugo minuter senare;

- Jenny, du har valdigt stora brost.
- Sa observant av dig.
- Tycker du om dina brost?
- Ja, de ar okej.
- Skulle du vilja andra dem?
- Nej, det vill jag inte.
- Vet du vad du skulle passa bra som?
- Nej?
- Brost-dansare.
- Brost-dansare?
- Ja. Vifta pa brosten hela dagarna.
- Aha.
- Alltsa, det ar en komplimang.
- Det ar det sakert, syster elak.
- PAPPA!
- Men vaga inte prata om mina brost med din pappa, djavla unge!
- Pappa, visst skulle Jenny passa bra som brost-dansare, hon skulle bli asrik.
- Ja! Jenny, du far sparken - ut och hitta brostjobb.

(Med brost-dansare menade hon forovrigt det har, den satans ungen!)

Love is in my arms.

Titta pa min lilla bebis!

Balansera bor man, annars dor man.

Att hantera stress - fysisk eller psykisk ar inte det lattaste. Jag har tre satt;

1. Roka
2. Dricka kaffe
3. Dricka sprit

Jag har alldeles for mycket stress i mitt liv. Pa alla mojliga plan. Jag vet inte om ni noterade, men alla mina satt ar relativt kortsiktiga - for att inte saga overdrivet kortsiktiga. Jag tror att alla manniskor stravar efter att finna nagon slags balans bade bland stora och sma fragor, det ar riktigt svart. Sedan tillhor jag en skara (eller om det bara ar jag, jag vet inte...) som tycker att lite obalans ar bra. Men for tva minuter sedan insag jag att min obalans just nu ar alldeles for mycket. Nastan sa jag ramlar. Det ar ingen vacker syn att ramla. Jag forsoker i vanliga fall att undvika det.

Det har ar en oppen uppmaning till alla hoga krafter pa alla hoga platser; Snalla, snalla - ge mig en bra sak. Jag har inte tid att ramla. Jag maste fortsatta, maste halla mig uppratt. Jag behover nagonting bra som balanserar upp mitt liv, okej?

Hadelse Myra, HADELSE!

Myra sager att jag inte har nagon humor.



Myra; De kan kasta gris.
Jenny; Jag tror inte toddlarna orkar lyfta Pappanik.


I beg to differ.

Myras fel. Sadetsa.

Så fort du läser är du själv utmanad; Alla frågor skall besvaras.

DIG:

1. Hur lång är du? Det varierar. Jag tror snittet ligger pa 161,5.

2. Vad vill du bli när du bli stor? Jag ska aldrig bli stor.

3. Vad pluggar du? Just nu monstruost svar anatomi.

4. Har du långt hår? Det vaxer hela tiden, snart kan jag rymma med det.

5. Vilken hårfärg har du ? Ursprunget ar blond, men jag ar brunrod mest hela tiden nu.

6. Sminkar du dig? Nar jag orkar. Vissa dagar ser jag ut som en bilolycka. Barn gor det med en, aven om de inte ar ens egna.

7. Har du haft sex senaste månaden? Jag ar nunna.

8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu? Vita pojk-boxers med grona och blaa prickar och svart BH. Nunnor far ha det sa.

9. Har du kysst någon idag? Ingenting utan batterier.

FAMILJ:

1. Bor dina föräldrar ihop? Tack och lov inte.

2. Vem är bäst, mamma eller pappa? Det beror pa vem av dem som laser det har inlagget - vem det an ar, sa ar DU bast!

3. Hur många syskon har du? Fyra.

4. Vad är det senaste du sa till din mamma? Hejda.

5. Hur många ställen har du bott på? Tillrackligt manga for att inte kunna svara pa det utan att rakna.

6. Vem i din familj stör du dig mest på? Jag alskar dem allihopa djupt och innerligt.

7. Vilken familjemedlem är snällast? Som jag sa - allahopa ar bast.

8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon? Det var sist jag var hemma, da tog jag med dem pa aventyr pa den lokala pizzerian och lokalbussen. VAD vi skrattade!

KOMPISAR:

1. När var du senast med nån kompis? Igar. Om man definierar kompis som annan vuxen manniska som man befinner sig i samma rum som planerat.

2. Vem sov du hos senast av dina kompisar? Myran. Eller nej, inte egentligen, men vi sager sa for allas basta.

3. Har du kysst nån kompis? En och annan. Bade mina och andras. Jag tror pa karlek. Inte for mycket dock - nunna!

4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med? Ja, det har jag allt.

5. Vem har du varit kompis med längst? Malin. Hon ar den enda som har statt ut alla dessa ar.

6. Vem känner dig bäst? Jag tror att alla manniskor kanner mig pa olika satt, sedan ar det val en tolkningsfraga vilket som ar bast. Men aterigen sa tror jag att Malin kommer narmast till bast.

7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det? In a heartbeat. Och jag skulle forvanta mig samma sak tillbaka.

8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar? De manniskorna kallar jag inte kompisar.

VÅGAR DU:

1. Skrika åt dina föräldrar? Skulle aldrig falla mig in. Jag ar en firm believer of the silent treatment.

2. Klä dig annorlunda? An vem liksom? Alla ser ju olika ut, forutom hjarndoda manniskor. Och dem klar jag mig sallan som i alla fall.

3. Vara dig själv? Vem skulle jag annars vara?

4. Visa dig i bikini/badbyxor? Jada.

5. Fisa inför din pojk/flickvän? Jag tycker att fisa infor andra ar bland det ackligaste man kan gora - oavsett hur bra man kanner dem!

6. Pierca dig? Det ar ju bara hal!

7. Ha sex på offentlig plats? Har du sett en nunna ha sex nan gang?!

8. Vara omogen? Det ar ju en definitionsfraga.

9. Äta småkryp? Aven om jag vagade, sa varfor? Jag fattar inte det dar.

DIVERSE:

1. När tuggade du tuggummi senast? Idag.

2. När var du på semester senast? Jag aker pa semester varje gang jag blundar.

3. Vilken färg är det på din tandborste? Bla och vit.

4. Är ditt hår tråkigt? Nej, vi skrattar hela tiden.

5. Vem såg dig naken senast? Hunden.

6. Hur ofta duschar du? Det regnar 157 dagar om aret har.

7. När ska du gå och lägga dig Ikväll? Jag har inte planerat sa langt fram annu.