Babysteps, baby.

I soffan;

- Jenny?
- Ja?
- Du ar mamma.
- Va?
- Du ar mamma!
- Nej, raring, det ar jag inte.
- Ar inte du min mamma?
- Nej alskling.
- Vad ar du da?
- Jag ar din nanny.
- Varfor ar du inte min mamma?
- Raring, kommer du ihag att vi har pratat om din mamma?
- Ja.
- Kommer du ihag vart hon ar?
- Ja, i himlen.
- Precis, sa jag ar har och ser efter dig at henne, sa hon vet att du har det bra. Ar det okej?
- Ja.

Alskade lilla skrutt.

Jag och Pappanik hade en diskussion i fredags (den var till och med civiliserad) om hur lange jag ska vara kvar. Vi kom inte fram till nagonting konkret egentligen, forutom att bada vill att jag ska stanna. Men vi konstaterade att anledningen till att saker har varit jobbigt mellan oss (eller nej, JAG konstaterade, men han holl med!) ar for att den forsta tiden var all fokus pa barnen och fa dem att ma bra och kunna ga vidare - nu ar barnen lyckliga och harmoniska och da hamnar fokus nagon annanstans, och nasta logiska anhalt ar oss. Det ar inte alls konstigt om man tanker efter.

Sa sa HAN (jo, det ar sant) att vi maste bli battre pa att kommunicera. Vilket vi maste.

Jag menar inte att allt radikalt har forandrats till en perfekt situation, langt ifran. Men jag tror att det som har hant ar att alla fatt storre respekt for varandra. Sen kommer vissa saker irritera mig tills jag bloder ur oronen, men babysteps liksom.

Hur mar ni?! Har ni saknat mig?