Karantan kanske?

Det gar dum-epedimi har i huset. Det ar alldeles sakert. Folket blir dummare for varje minut som gar. Den mest uppenbara ar hunden. Hunden ar ta mig fan den dummaste hund jag nagonsin stott pa. Tur for henne att hon ar sot liksom.

Vi var ute pa promenad haromkvallen och gick genom parken. Plotsligt stelnade hon till, och vande sig mot mig med panik i blicken. Hon borjade springa runt i cirklar, och jag sag hur paniken spred sig fran ogonen till hela henne. Jag ropade pa henne, och hon kom hoppandes och skuttandes over graset, stallde sig bakom mig, tittade sig omkring och andades ut.

Varfor hon panikade? Jo, for hennes mage ar for stor for att halla sig fran det langa graset, vilket resulterar i att det kittlar henne pa magen och hon var helt saker pa att hon skulle bli attackerad av en skallerorm. Minst.

For att inte prata om incidenten haromdagen nar hon tuggade i sig minst fem kritor.

Och medan de andra ar dumma, sa haller jag mig till forvirrad. Och det har med lock ar forodande da. Vem fan uppfann locket?! Och vilket pucko tyckte det var en lysande ide att anvanda mjolkflaskor med lock!? Vi forsov oss i morse. Ganska rejalt. Och jag skulle panikge honom lite mjolk, samtidigt som jag skulle satta i linserna och inte ett enda lock var pa ratt plats nar jag var klar. Inget kaffe hann jag dricka innan vi rusade ivag heller. Sant skadar mig.

Kom hem, hade fatt ett meddelande pa telefonsvararen. Sa jag tog papper och penna for att skriva ner namn och nummer, sagt och gjort, lyssnar pa mannen som pratar. Han heter David. Da skickar jag en signal till handen att skriva David. Verkar funka. Lyssnar och vantar pa ett nummer, men det sager han inte, sa jag tittar ner pa lappen dar jag har skrivit med stora, fina bokstaver; DRICKA.

Sa kan det ga.