Det var en gang en lang natt...

Idag ar det ju Lillemans stora kalas. Jag har nog glomt bort att beratta det... men det ar bara for att Myra fick for sig att blogga om det - TVA ganger!

I alla fall, igar stressade jag mig sjalv sonder och samman i sjutton olika direktioner. Fast det jag var mest stressad over var att det mesta kunde jag inte gora forran idag. Bah! Jag tycker om att forbereda. Men nej da, har ska det brakas. Sa jag slapade mig sjalv uppfor trappan runt halv tva vetandes att jag maste upp om nagra timmar.

Pappanik var ute pa krogen och firade Lillemans fodelsedag. Helt logiskt.

Jag stupade i sang kvart i tva, fjorton minuter i vaknade Lilleman. Och han absolut vagrade att somna om. Da fick han den lysande iden att jag kunde sova i hans rum. Joda, det skulle bli jatteroligt. Sagt och gjort, jag hamtade tacke och kudde och la mig pa hans reservmadrass som han har under sangen. Eller, jag la overkroppen och de tva centimeter av benen som fick plats pa den dar i alla fall. Sa sa vi godnatt och blundade antligen...

Tre minuter senare;
- JENNY!
- Mm?
- Min fot gor ont.
- Gor den?
- Ja.
- Varfor det?
- For jag maste fa sova med dig.

Jag kan ju inte lata barnet sova pa golvet liksom, sa jag flyttade ner fran madrassen pa golvet och placerade Lilleman fint pa madrassen, mjukt nerbaddad. Klockan var lojligt mycket och jag visste att det skulle bli en laaaaaang natt. Och hard.

Mycket riktigt, och den blev inte battre av att Pappanik kom hem pa morgonkvisten och spelade Elvis begravning pa hogsta volym. Lilleman har legat pa sidan med ansiktet mot mitt hela natten och jag har blivit slagen och sparkad sjuhundranitton ganger. Jag har sakerligen sovit en hel kvart.

Klockan elva kommer de forsta gasterna. Och det har kommer halla pa hela dagen. Ge mig styrka, for jag kommer att somna.