Anledningen till att jag sallan tittar pa tv.

I tv-soffan.

- Jenny, du har en valdigt rak nasa.
- Det ar riktigt.
- Tycker du om din nasa?
- Ja, den ar okej.
- Ar den din favorit i ansiktet?
- Njae.
- Skulle du vilja andra den?
- Nej, det skulle jag inte.
- Men varfor ar den inte din favorit da?
- For den inte ar det.
- Vilken ar din favorit?
- Mina ogon.
- Inte nasan?
- Inte nasan.
- Varfor?
- For den inte ar det. Varfor ar du besatt av min nasa?
- Den ar rak bara.
- Ja.

Den populara nasan.

Tjugo minuter senare;

- Jenny, du har valdigt stora brost.
- Sa observant av dig.
- Tycker du om dina brost?
- Ja, de ar okej.
- Skulle du vilja andra dem?
- Nej, det vill jag inte.
- Vet du vad du skulle passa bra som?
- Nej?
- Brost-dansare.
- Brost-dansare?
- Ja. Vifta pa brosten hela dagarna.
- Aha.
- Alltsa, det ar en komplimang.
- Det ar det sakert, syster elak.
- PAPPA!
- Men vaga inte prata om mina brost med din pappa, djavla unge!
- Pappa, visst skulle Jenny passa bra som brost-dansare, hon skulle bli asrik.
- Ja! Jenny, du far sparken - ut och hitta brostjobb.

(Med brost-dansare menade hon forovrigt det har, den satans ungen!)