Snarteri, snartera.

- Sahar ar det; Du sarade mig otroligt mycket med den dar lappen, sa nu vill jag inte folja med och fira din fodelsedag.

(jag lovar, det var som en pisksnart i hennes ansikte, och tararna borjade rulla.)

- Jag ar inte arg pa dig - inte alls, jag ar bara valdigt, valdigt besviken. Okej?
- Okej.

Sa lamnade jag henne i morkret med tararna rinnande nerfor hennes kinder.

Vad jag hade tankt saga var inte alls sadar snallt egentligen. Men jag var ju tvungen att ta med i berakningarna att hon faktiskt ar ett "barn" och att hennes emotionella niva ligger lagre an Lillemans. Having said that, sa betyder det inte att hon far komma undan med saker, hon maste lara sig att dumheter far konsekvenser.

Pappanik ar nog pa gransen att ge mig sparken, tror jag.

Jag kan inte fatta hur de frivilligt lever i ett sant har klimat. (och innan ni sager nagot - jag vet, JAG lever har frivilligt, men det ar for utbildningssyfte. Och for Lillemans skull.)

Men tja, att ge mig sparken kanske ar den storsta tjanst han kan gora mig?

Jag vet faktiskt inte egentligen om jag bryr mig langre.

Jag ar trott pa att vara dorrmatta. Att bara ha skyldigheter och inga rattigheter. Att bli behandlad som skit och aldrig fa cred for det jag gor.

I slutandan ar det har inte min familj. Hade det varit det, sa hade de alla legat pa havsbotten med cementskor. Ja, forutom Lilleman da.