Jenny. Trehundratrettiotre inlagg! Vi trodde fan inte du hade det i dig!
- Inte jag heller. Bloody hell. Sant skit jag vraker ur mig, sa trodde jag pa tjugofem innan nagon form av moderator skulle stanga ner mig. Men jag ar nojd, mycket nojd.
Du ar inte sa djavla sympatisk va?
- Jag tror det beror pa vem det handlar om. Jag ar varsta mjukis nar det kommer till manniskor jag alskar och beundrar - men manniskor som av olika anledningar hamnar pa svarta lista har det svart att hitta tillbaka till den osvarta. Och jag har lite eller inget talamod med dumma manniskor, oavsett hur mycket jag tycker om dem - det ar inte sa sympatiskt. Jag har byggt min karaktar pa skenhelighet och dubbelmoral, och det ar inget jag skams for. Men de jag alskar, de alskar jag, och de skulle jag ga over eld for. Om den inte var sa varm i alla fall.
For de som upplever dig som en otrvlig djavel - kan du inte bjuda pa nagot pinsamt?!
- Det kan jag. Faktiskt. Det hande idag faktiskt, som om det var meningen att jag skulle dela med mig till dessa manniskor. Det borjade i maj manad nar jag var ute och svangde mina lurviga har i byn. Sista anhalten blev min lokala pub dar jag motte en pojke och gemensamt tycke uppstod... Efter en halvtimmes promenad, eller ja, vad som skulle ha varit en halvtimme i nyktert och ensamt tillstand, men snarare blev en och en halv timme, sa stannade pojken upp och ville beratta nagonting. Sant ar aldrig bra - det vill man inte hora. Alla mojliga alternativ gick igenom huvudet pa mig innan han antligen oppnade munnen och yttrade sin "hemlighet". Han var tjugo. Ar. Gammal. Men i sanningens namn, sa hade jag for manga ol innanfor kroppen och han var alldeles for bra pa att kyssas for att jag skulle gora nagot at det. Tillaggas bor ocksa att han bodde hemma hos sina foraldrar, sa det innefattade smygandes uppfor trappor och generat ihopplockande av nallebjornar pa sangen. Hur som helst, efter en mycket gemytlig natt av bade prat och kel sa grydde dagen och jag skulle borja jobba om tva timmar. Han ville att jag skulle stanna och ha morgonkaffe med hans foraldrar (!), sa jag var tvungen att vanta tills han somnat och sedan smyga ut ur huset och ga the walk of shame genom byn till ett hus med tre tonarsnattgaster och en farfar och en overfortjust Syster Elak och en tjurig Pappanik med ett sugmarke i storleken av Kanada pa halsen. Jag skamdes ganska rejalt for att bara sticka sadar liksom, sa jag letade reda pa honom pa alskade facebook och skickade en ursakt. Vi skrev litegrann och onskade varandra det basta i livet, och sen var det liksom inget mer med det. Men eftersom han bor i samma lilla by som jag, sa har jag lange fruktat att stota pa honom. Och idag hande det - med rage. Jag skjutsade Syster Elak till the supermarket som har en gigantisk parkering, och stallde mig utanfor bilen for att roka medan hon gick in och handlade. Jag pratade med Myra i telefonen nar jag upptackte tva manniskor som satt helt ogenerat och pratade om mig och pekade. 20-aringen med flickvan minsann. (de var inte ihop den natten, de gjorde slut dagen innan och blev ihop dagen efter) Jag forsokte latsas som om ingenting, men det var fan inte latt, ens for en san som jag,s a jag skulle satta mig i bilen och gomma mig lite. Och det var en jattebra ide, om det inte hade varit for det faktum att jag hade sa brattom in i bilen att jag smallde upp dorren i bilen bredvid mig, som naturligtvis larmade igang. Sa istallet for att bara de tva tittade och pekade, sa gjorde nu HELA parkeringen det. Och har gick jag och trodde det skulle bli pinsamt att traffa honom igen...
Lite ironiskt att du tjatar om karma hela tiden, horru. Frasen "In your face" kanns relevant. Men nu till allvarligheter. Sverige liksom - saknar du det inte?
- Jag ar djupt kluven nar det kommer till Sverige. Ibland vill jag nastan ga sa langt som till att saga att jag hatar Sverige. Det ar bara forknippat med angest och daliga tider for mig. Jag saknar mina vanner och min familj, men absolut inte Sverige. Det gor det lite svart, for jag ar inte overdrivet benagen att aka hem. Men som sagt, det har inget med manniskorna att gora - jag har bara djavligt svart att vara lycklig dar. Det ar markligt.
Du pratar ratt ofta om vad du inte tycker om. Vad ar det du tycker om liksom?!
- Det beror pa om vi pratar manniskor eller saker. Nar det kommer till manniskor, sa ar det ju givetvis min familj. Men de tre viktigaste manniskorna i mitt liv utanfor familjen ar Henric, Myra och Malin. Jag pratar med dem i princip varje dag, och de betyder mer an mycket annat. Om jag fick bestamma, sa skulle de bo inom rackhall sa jag kunde traffa dem varje dag, men ja. De ar mina sockertoppar.
Ar skadegladje den enda sanna gladjen?
Absolut. Det ar den enda gladje ingen kan ta ifran en.
Vad är det du tittar efter hos andra människor. Vad är det som faller dig i smaken?
Och inte?
Humor. Framfor allt humor, och inte san humor som ar "jag kan citera en komiker eller en serie,
det gor mig hysteriskt rolig". Akta humor som kommer inifran, och som ar byggd pa intelligens
och kvicktankthet. Jag uppskattar ocksa omtanksamhet. Manniskor som gor saker -
inte for att de behover, utan for att de vill. Det jag inte letar efter ar, kanske inte helt otippat,
motsatsen. Jag star inte ut med trakiga manniskor, inte ens lite. Inte heller egoistiska manniskor
som aldrig kan gora nagot utan att vinna pa det sjalv.
Hur hanterar du ett nederlag? Ge ett vardagsexempel!
Nederlag? Jag?! Ha!
Nera, aven jag ar mansklig, tro det eller ej. Jag ar ett stort fan och tom och glom-principen.
Det finns fa saker som gor ont efter man bedovat dig sjalv med alkohol. Det i kombination med
viljestyrka ar fantastiska grejer. Min terapeut menar att jag bara skjuter problemen framfor
mig nar jag gor sa, men vad vet han?! Som tur ar, sa har jag inte sa manga nederlag,
sa det blir inte sa mycket tom och glom. Och vem vet, en vacker dag kanske jag slar till
och pratar om det istallet.
Slutligen; har du nagot du vill saga till dina lasare?
Ja. Faktiskt. Bade till de jag kanner och de jag inte kanner.
Jag ar fascinerad av att ni visar intresse for mitt liv. Det gor mig glad att veta att ni uppskattar
den, och det gor det roligare att skriva. Jag platsar inte riktigt i kategorin folkkar,
sa jag forvantade mig valdigt lite. Mest mamma och Myra. Hur som helst.
Jag uppskattar er massor, och ar tacksam att ni klickar in och laser elandet och ibland till
och med engagerar er. Ni ar en redig bunt!
Trehundratrettiotre minsann. Trodde Ni vi skulle komma sa langt?
No comments:
Post a Comment