In my face.

Enligt det har samarbetet med gud;

Forra fredagen tog jag med Syster Elak och tva av hennes kompisar pa musikalen Grease. For det forsta - AH, sa roligt att ha ansvar for tre 14-ariga flickor mitt pa picadilly circus en fredagkvall. For det andra - AH, sa roligt att spendera min fredagkvall med tre hyoeraktiva tonarsflickor mitt pa picadilly circus.

Naja. Musikalen var grymt bra, jag njot av varje sekund.

Men hur som helst. Pa bussen fran Victoria station, sa klev det pa en man i min alder. Han hade en lusekofta i en pase, sa jag reflekterade over att han maste vara nordisk, men han sag ratt norsk ut - vad nu det innebar. Efter en stund ringer hans mobiltelefon och han svarar pa den bredaste skanskan jag har hort sen... sen... sundsvall brann!

- Oh, han ar svensk, sa jag sa pass tyst att han inte horde.

Och i mina tidiga dagar har i huset sa tyckte jag det var roligt att lara Syster Elak ett svenskt ord och saga att det betyyde nagot lite gulligare an vad det egentligen gor, bara for att jag skulle ha lite roligt nar hon slangde det omkring sig till mormor och andra hon tycker om. Jag skulle ha tankt pa att karma alltid far sista ordet. Alltid!

Syster Elak lutade sig over mig for att se honom ordentligt, och sager sedan hogt och mycket tydligt;
- Dumskalle!

Vad som hande efter det vet jag inte, for jag drog mig genast tillbaka in i mitt happy place.