Sverige anfaller Nanny på ödslig skogsstig. Mayday!

Sverige ger mig ångest.
Det kryper i kroppen på mig, och jag har känslan av att gå på en mörk skogsstig och vara jagad av ett gäng människor som vill göra mig illa. Alla instinkter jag har säger åt mig att åka härifrån, att åka hem. Så kände jag ofta när jag bodde här - en obehagskänsla liksom.

Inte ens närheten av familj och vänner lindrar känslan, den ligger fortfarande och lurar i kulisserna och jagar min sinnesro. Jag vill alltså inte åka ifran mina nära och kära, det är inte det jag säger. Det är Sverige jag inte tycker om. Det är ett märkligt land, och jag tror aldrig att det var meningen att jag skulle bo här. Jag skulle nog bara få en bra grammatisk grund att stå på som jag kunde dra nytta av i resten av världen. Sveriges grammatik är en av de svåraste i världen. Ligger man på en nivå där man behärskar den, så kan man klara sig hur bra som helst med lättare sådan.

Det måste ha varit så någon tänkte. Det är vad livet har planerat för mig.

Det är nu jag har haft semester för länge. Då grubblar jag. Det är dags att börja jobba igen. På fredag. Då. Då har jag inte tid att grubbla langre.

För övrigt saknar jag Lilleman. Till och med Syster Elak. Och Pappanik. Och min säng. Mitt kök. Mitt kaffe. Mina vänner. Min sinnesro.

Är inte livet fullt av överraskningar HELA tiden liksom.