Friday 31 August 2007

Jo, nu vet jag att jag har ett signalfel.

Nar jag fyllde arton, sa tog min pappa med mig pa Cafe Opera. Pa den tiden var det ganska anmarkningsvart och stort. Enda problemet var att aldersgransen ju faktiskt var tjugotre - inte arton, men en kompis som var med "lanade ut" sin kompis personnummer. Jag rabblade det tills jag kunde det utan och innan, baklanges och i somnen.

Nar vi kommer fram till vakten fragar hon hur gammal jag ar, svettas jag fram numret. Nojd med att fa det ur mig, slappnar hela min kropp av. Da kommer fragan; Hur gammal ar du? Jag tittar upp pa henne med en sjalvsaker attityd eftersom jag med all sakerhet vet svaret pa den har fragan!
"Arton!"
Samma sekund som jag sa det insag jag mitt misstag.

(som tur var kande pappa vakten, sa han lismade in mig i alla fall och jag fick ha en ganska inte alls lika trevlig kvall som vantat eftersom det redan da var pretto!)

Som jag tidigare har sagt, sa ska jag ju sluta roka for att Pappanik ska bekosta min utbildning. Sa dagen de kom hem, borjade jag rabbla for mig sjalv. Jag ska sluta roka idag, jag ska sluta roka idag, jag SKA sluta roka idag!

Nar de val ar hemma, och jag har halsat och sa, vad ar det forsta jag gor?
Jo, gar ut och tander en cigarett.

Fuck, fucketifuck.

Pappanik tittade bara pa mig med forebraende ogon och sa till Lilleman (ja, det var ju mer riktat till mig, Lilleman fattade ju inget, men ni fattar... )
"Jenny vill tydligen inte ga nagon utbildning!"

Fuuuuck.

Igar kvall nar jag var pa vag att ga och lagga mig, sa fragade han om jag hade anmalt mig till kursen. Med svansen mellan benen svarade jag nej, for jag har ju liksom brytit overenskommelsen. Med blicken fortfarande pa TV:n sa han;
"Men vad vantar du pa? Ga och gor det nan gang, kursen borjar ju innan du far tummen ur!"

Lite halvt osakert satte jag mig framfor datorn, jag visste ju att jag borde saga nagonting, men orden kom liksom inte ut. Jag skamdes for mycket och hade for manga ursakter staplade pa varandra.

Snart hor jag Pappanik komma in pa kontoret, han lutar sig fram for att se vad som star pa skarmen och nar han gor det sager han;
"Det var pa lordag vi sa att du skulle sluta va?"

Jag nickade, nu annu mer skamsen for att han ignorerar att jag ar ett karaktarslost pucko och ger mig en vag ut utan att skalla pa mig.

Jo, jag vet, det star tjugoatta ar, men jag ar egentligen tolv.

1 comment:

Anonymous said...

Haha Jag gillar Pappanik.

Men skärp dig nu! :)