Alskade du.

Ni vet vanner som kanner en sadar utan och innan, som vet alla ens morka hemligheter och vet precis vad de ska saga nar man inte sjalv vet?

Sadana alskar jag.

En sadan gav mig i laxa att sluta klanka ner pa mig sjalv. Hon ar inte bara bra, hon ar strang ocksa, jag maste skriva det tusen ganger pa ett papper. Jag har inte gjort det dock, jag var aldrig speciellt bra pa laxor, har alltid resonerat att om det inte redan finns inom mig, sa ar det inte vart att veta. Men tanken pa att gora det far de dar sma orden att dyka upp i mitt medvetande nu och da. "Jenny, du skall icke klanka pa dig sjalv!"

Sa tack, kara van. Jag ar sa glad att du finns, och vet hur man ska lyfta upp mitt nedtryckta sjalv.

(Tradgardsbyggarna var forovrigt engelska, och inte i nagon som helst bemarkelse fula. Good shit!)

((Tur jag hade snygga pyjamasshorts pa mig och min allra fulaste vara hemma troja och var allmant ovaken, for de tycker sakert att jag ar i alla bemarkelser oful.))

(((Jag maste alltsa springa upp och battra pa mig lite, sa jag kan blanda dem med min skonhet nar jag gar ut och roker nasta gang istallet. For fran det har kan det bara bli battre!)))