A thin line.

Idag har vi varit arga.

Fast dagen borjade bra - jag vaknade 05.55 av Lilleman. Svor som fan pa mig sjalv att jag satt uppe till mitt i natten, for jag var sjukligt trott. Sadar sa ena ogat inte gick att oppna. Men jag hamtade Lilleman in till min sang, sa fick han ligga dar och dricka sin morgonmjolk - och det gick ju bra. I fem minuter, sedan borjade han svamla om att vi skulle ga ner och titta pa TV. Da tog jag pa min allra strangaste, enogda min och sa;

- Nej, horrudu, det ar mitt i natten, nu ska vi sova!
- Men det ar inte morkt.
- Nej, men det ar for att det ar sommartid. Sesa, somna om nu ar du sot.

Och tro pa fan om han inte somnade om!
Men naturligtvis lag han nere i fotanden och drog av mig allt tacke, sa jag fick lyfta upp honom till kudden igen, och sedan la jag mig tillratta med ryggen mot honom, bara for jag alltid sover pa den sidan och han maste sova innerst mot vaggen sa han inte ramlar ut. Han vred och vande pa sig lite, och sedan kom det en liten arm runt min hals och en liten hand som lekte med kinden.

Sa sov vi vidare.

Till Syster Elak kom och kravde skjuts till skolan. Bara for att det regnade vattenpolar istallet for droppar, snacka om kanslig! Sa da fick jag vacka honom och mig sjalv igen, och da gick allt snett.

Han har varit grondjavlig - gjort allt han inte far, och det han far gora skiter han fullkomligt i. Nar klockan var elva sa tankte jag att antingen sa gor vi nagonting eller sa kastar jag in honom i torktumlaren. Sa vi akte och utrattade lite arenden.

Sura djavla postkarringar, otacksamma bilister och en timme senare var vi hemma igen.

Och borjade om.

Sedan kom Syster Elak hem. Och tank, da borjade vi om igen. Ja, inte jag, men de tva. Sa jag diskade och borjade laga mat och lat dem hallas. Sa var maten klar, och ingen Pappanik. Men faaaaaaaaaaan. Sa da ringde jag honom och han var en halvtimme bort. In med maten i ugnen och ratt at alla djavlar att de far ata torr fisk!

Sa kommer han antligen hem, och vet ni? Da borjade det om igen!
Vid matbordet satt jag med huvudet i handerna och gungade latt fram och tillbaka. Da tog Lilleman tag i saken dock, och knackade mig lite latt pa axeln;

- Ar du okej, Jenny?

Gulle. Sedan diskades det undan och jag tog lite egen-tid framfor datorn innan jag gick upp och lade honom. Nar han borjade somna in, sa pussade jag honom i pannan och viskade;

- Jag alskar dig.
- Jag alskar dig Jenny.

Sa nu ar jag inte sa arg langre. Bara semi-arg.

Hur har Er dag varit?