Ja, se tonaringar!

Jag vaknade sent idag. Tio i atta. Av att det var knapptyst. Det ar aldrig knapptyst tio i atta i varat hus nar allt ar som det ska. Darfor var jag tvunget att ta for givet att saker inte var som de skulle. Men jag var inte kapabel att lista ut vad innan jag hade fatt i mig lite kaffe, sa jag slapade ner mig till koket och hade precis satt pa vattenkokaren nar jag hor en noshornings-hjord komma nerfor trappan.

- JENNY!
(pratande noshorningar? Hur trott ar jag egentligen?!)

Jag tar fram kaffekoppen, mater upp kaffe och haller det i koppen, men av nagon marklig anledning hamnar allt pa banken.

- JENNY!
(noshorningarna igen, fast nu skrek de i orat pa mig...)
- Mmm.

Tittar ner pa koppen for att forsoka forsta varfor den inte funkade, och sag att jag hade stallt den upp och ner. Sa smidigt. Nu maste jag torka upp allt kaffe och mata upp nytt.

- JAG HAR FORSOVIT MIG!

Jag tittade upp alldeles forvanad nar jag sag Syster Elak sta dar och inte mina noshorningar. Efter nagon minut av vilt stirrande fran hennes sida och disorienterad fran min lyckades jag formulera ett svar.

- Oj.

Sa fortsatte jag med mitt kaffe. Nu borjade hennes vilda stirrande sticka mig i ansiktet dock. Men jag kunde inte fa fram fler ord for stunden, sa jag gjorde mitt kaffe, tog tva klunkar och andades njutningsfullt ut. Tittade pa henne igen.

- Men alskling, varfor star du kvar har?
- JAG HAR FORSOVIT MIG. JAG KOMMER BLI SEN!
- Och du tror att om du star har och stirrar pa mig i tjugo minuter sa kan jag gora nagonting at det?
- JENNY!
- Men alltsa, helt arligt, syster elak. Du maste val kunna rakna ut att ju langre du star har och stirrar pa mig, desto langre tid kommer det ta att bli fardig.

Da rusade flocken ut ur koket och tillbaka uppfor trappan, och jag stod kvar, fortfarande nagot disorienterad.

Men jag borde ha forstatt att det var mitt fel att hon var sen.

Ju.