Karlek med stort K.

Okej, nu ska jag vara ackligt uppriktig och serios.

Nar jag borjade jobba har, hade jag ingen aning om vad jag gav mig in pa. Allt var nytt och jag hade ingen egentlig plan - jag visste bara att just da var det har precis vad jag ville.

Nu sitter jag har - nastan tva ar senare med en massiv klump i magen som endast bestar av karlek. En karlek jag aldrig forut ens har kommit i narheten av, en karlek som gor ont och far mitt eget valmaende att blekna.

Jag tanker pa alla natter jag har suttit nedanfor Lillemans sang och han har greppat min hand med sina sma fingrar, och jag har kysst hans panna och viskat jag alskar dig nar han forsvunnit in i somnens dimma. Pa de ganger vi har varit pa sjukhuset, och han har legat i sin sang pa natten och kampat med sin andning och jag har suttit bredvid med tarar i ogonen och ont i hjartat. Pa nar jag hamtar honom pa dagis, och hans leende fyller upp hela rummet nar han ser mig och han sager till alla froknar att hans Jenny har kommit for att hamta honom. Eller pa nar vi bara sitter och tittar pa tv och han utan att tanka pa det sitter och leker med mitt har. Pa hur han alltid ropar pa mig nar han vaknar av en mardrom, och hur han aldrig nojer sig med pappa.

Jag tanker pa alla ganger Syster Elak har legat i min famn och gratit tills hon knappt har nagon luft kvar over allt som gor ont i henne. Pa nar hon pratar om mig till sina vanner och latsas att det ar sa jobbigt att jag har massa regler och bryr mig om sa manga saker hon gor, men nar ingen ser, sa tittar hon pa mig och skiner av stolthet. Pa hur hon bubblar in genom dorren efter skolan och pratar non stop i tre timmar om hennes dag for att plotsligt stanna upp och saga "Men herregud, har pratar jag pa och fragar inte ens hur det ar med dig. Hur mar du?"
Pa hur jag ser hur hon hela tiden kampar med att bli battre, att hon kan komma pa sig mitt uppe i ett stim och bara tvarvanda for hon kommer ihag nagonting som jag har sagt till henne. Framfor allt hur jag ibland kan se hur ont hon har och hur ensam hon ar och hur radd hon ar, och hur jag ibland sitter nedanfor hennes sang och smeker hennes har och sjunger henne till somns.

Jag vet att jag egentligen gar pa overtid har. Jag vet att det ar sa mycket som ar fel, och som aldrig kommer att bli som det ska. Men kan nagon forklara for mig hur jag nagonsin kan se mig sjalv i ogonen igen om jag lamnar de har barnen?

Nar jag gar, sa kommer mormor elak att flytta in, i alla fall tills nasta nanny kommer. Och da far de borja om. Samtidigt, sa vet jag att jag inte kan stanna for evigt, det har jag vetat hela tiden. Det ar inte det som ar problemet.

Problemet ar att mitt hjarta kommer att ga sonder.