What the hell?!

Alltsa, i det har huset hander ju for fan ingenting.

Syster Elak har forvandlats till nagot markligt monster som faktiskt lyssnar pa vad jag sager och gor som jag sager. Mormor Elak lyser med sin franvaro, bade i Syster Elaks kommentarer och i fysisk franvaro. What the fan?

Pappanik och Syster Elak brakar som aldrig forr dock. Pa sandladeniva. Hon sa till mig igar;
- Jenny, vet du varfor vi inte brakar?
- For att jag ar alldeles for underbar for att ens forsoka vara arg pa?
- Ehh, nej.
- Tss, klart det ar, men vad tankte du pa da?
- For att du faktiskt beter dig som en vuxen ska gora, och inte sjunker ner till min niva.

Jag tyckte det var lite charmigt. Hon ar medveten om sig sjalv trots allt. Kan det vara sa att jag har lyckats banka in nagot vett hos henne? Kan jag lagga undan mattpiskan nu? Eller har jag, genom att ens skriva det har inlagget, spikat fast skagget i brevladan och kommer fa hem en obstinat tonaring klockan fyra?

Hon GAR till skolan. Sjalv. Varje dag. Fram och tillbaka. Forut gick hon inte ens uppfor trappan om hon slapp.
Om hon lamnar nagonting framme och jag ber henne ta bort det, sa ber hon om ursakt for att hon ens lamnat det framme, men storsta delen av tiden sa plockar hon bort allting.

Varlden ar upp och ner och jag fattar ingenting. Imorgon aker hon till Mormor Elak och sedan ser jag henne inte pa drygt tva veckor. Jag kommer nog till och med att sakna henne.

Sag ni?
Jag skrev sakna.
Japp.
Det ar nagonting som ar allvarligt fel.