Farväl.

Idag var vi och sa farväl till Dig. Pappa hade bäddat ner dig i kistan, så vi fick inte se någonting, men du låg som i en gräddbakelse. Du älskade ju marängsuisse, så det var ju passande.

Vi lade ner lite saker till dig, Cicci la ner dina WoW-spel så du inte får tråkigt där du är. Pappa lade ner ett kort på dig och honom när ni sitter bredvid varandra i soffan och ser exakt likadana ut, och Cicci lade ner ett kort från bröllopet. Kommer du ihåg hur nervös du var? Det gick knappt att prata med dig innan, du var som en femåring (eller som mig) på julafton.

Jag fick vara ensam med dig en stund. Jag kände med handen över lakanet, kände konturerna av ditt ansikte. Det kändes så dumt, jag undrade varför jag stod där och fånade mig när jag bara kunde dra bort lakanet och väcka dig. Jag vet att det är fel, men det känns bättre att tänka så, än att tänka att under där ligger din kropp söndersliten av ett tåg. Så vill jag inte minnas dig.

Den femtonde är begravningen. Tolv dagar kvar. Vi ses igen om tolv dagar.

Sov gott.