Jag pratade med Pappanik igår. Fast mest för att han skulle skälla på mig. Han tycker att han bor med tre barn istället för två, vilket är lustigt, för jag känner likadant. Vi har tappat alla gränser nu tror jag, vi bara går ihop som en enda stor röra där ingen vet vad som är vad. Det faktum att jag är lika organiserad som en kamel hjälper inte till faktiskt, han har lite insett det.
Sedan fick jag prata med Lilleman som alldeles akut fick ont i foten när han hörde min röst och ville att jag skulle komma hem och pussa den bättre. Älsklingen.
Jag har bokat en biljett hem. Jag åker den sextonde, dagen efter begravningen. Jag behöver begrava mig själv i arbete och studier nu, och konflikter med madame trotsig. Jo, så är det. Jag längtar faktiskt. Både för att om jag åker hem kan jag låtsas att detta inte har hänt, men också för att de är sådär alldeles underbara när jag inte är med dem.
Såhär ser min bror förövrigt ut på riktigt;
Söt som en sockertopp, va?
2 comments:
Jättefin bild :)
Kram Liselott
Åh jag vet inte alls vad som egentligen hänt och har heller ingen anledning att "snoka" i det, men du får mitt stöd.
Trots att du alldeles upenbarligen genomlider en fruktansvärd tid så skriver du så fint om det.
Kram från en av dina läsarsupporters.
Post a Comment