Idioti.

Japp. Nu ar jag tillbaka i det nya landet. Pappanik ar en komplett idiot, ar det som har praglat mina forsta dagar. Jag tanker inte ga in pa detaljer, men fan vad djavla arg jag ar pa honom.

Lilleman har vuxit sa det knakar och lart sig hundrafyrtiotolv nya ord. Sa jag tankte att nu kanske ar en bra tid att borja med hans franska, det ska vara en bra alder att gora det enligt alla pedagogikbocker och sant. Sagt och gjort, jag tog fram ett memory-spel han har och borjade nota. Banan gick bra, for det ar lite samma. Men efter det tog det tvarstutt.

- Un T-shirt.
- No. No, Jenny, it's just T-shirt, not "un T-shirt".
- Un glace.
- Nooo. That's an ice cream!

Och sa vidare, och sa vidare... jag gav upp lite efter ett tag. Tankte att jag sparar det roliga till hans larare istallet.

Vi satt i fatoljen och tittade pa TV.

- Jenny, du ar rolig.
- DU ar rolig.
- Nej, DU ar rolig.
- Men DU ar rolig.
- Nej, DU ar rolig.
- Om jag ar rolig, vad ar du da?
- Jag ar konstig.

Sa igar var vi pa pub quiz med lite lost folk. Mycket trevligt och jag kunde inte svara pa en enda djavla fraga, skitpatriotiska land! Men nar vi skulle ga, kom Lilleman fram och gav mig en puss, och sag valdigt bekymrad ut for att jag skulle ga. I morse nar han vaknade, kom han springandes i min famn och utbrast; "Du kom tillbaka, Jenny!"

Sa jag har pussats och kramats ihjal av de sma liven, det har varit som balsam for min sjal.

Pappanik daremot. Bah! Dubbelbah!

Har ar det, precis som jag trodde, valdigt enkelt att latsas som om ingenting har hant. Att livet ar som vanligt. Att det inte existerar nagot tomrum. Att han fortfarande lever.

(i den har parentesen vill jag ocksa tacka massor for alla fina mail och kommentarer, och samtidigt be om ursakt att jag inte har svarat, eller i allmanhet bara varit ignorant, jag ar i vilolage just nu. Men jag uppskattar det otroligt mycket. Sa tack.)