Kvantitet framfor kvalitet. Det har jag da alltid sagt!

Inatt hade jag sallskap i sangen. Inte av det slag man kanske kan onska, utan ett stycke liten manniska med trettionio graders feber. Han skulle inte ligga och sova, utan halvsitta med mig som kudde. Som ni forstar sa var det otroligt bekvamt och jag sov massor.

Han vaknade halv tolv forsta gangen, sa jag spenderade nastfoljande timme med att springa mellan mitt och hans rum var tionde minut innan jag blev less och insag att han inte skulle sluta, sa jag knackade pa Pappaniks dorr. Nedan foljer den kanske kortaste och mest koncisa beslutsfattningsdialog.

...
- Jag har gett honom febernedsattande, men jag ar lite orolig for honom och vill halla koll, sa jag tankte ta in honom pa mitt rum. Om inte du vill ha honom har.
- Mhm.
- Han brukar ju alltids bli riktigt dalig nar han har feber, sa det kanns som om han inte ska vara ensam.
- Mhm.
- Sa vad tror du? Ska han komma in till dig?
- Han kan komma in hit om han vill. Eller om du vill. Eller sa kan du ta honom in till dig, det ar vilket som.
- Jag rostar pa det som ar mest praktiskt.
- Mhm.
- Ja, alltsa, du ska ju upp tidigt och jobba och han kommer med all sakerhet att vara vaken en stor del av natten, sa om du kanner att du behover sova, sa kan jag ta honom in till mig.
- Mhm.
- ....
- Ja, alltsa. Om det gar bra for dig sa kan han komma in till dig. Men om du kanner att det inte gar bra, sa kan han komma in hit.
- Jag tar in honom till mig. Jag ska anda vara hemma hela dagen imorgon.
- Ja, okej. Har du tillrackligt med utrymme i sangen?
- Ja, jag har haft storre sallskap an honom dar, och det har aldrig varit nagot problem.

Jag sager da det. De saker som halkar ur munnen nar man ar trott... och less pa en neverending konversation.