Gnall.

Syster Elak ar fortfarande sjuk. Inte sjuk nar det kommer till att skrika och gapa och vara allmant odraglig, men sjuk nar det kommer till att ga till skolan. Jag orkar inte braka. Hon ar inte vard det. Djavla skitunge. Hon skulle skickas pa djavla militarlager och fa lite vett inbankat i huvudet.

Lilleman ligger framfor tv:n och pratar med sina fruktflingor. Han berattar for dem att han inte alls ar stygg, bara lite silly.

Pappanik ar pa jobbet. Och har tagit bilen. Bilen som jag skulle fa ha nu. For han har vant sig att ha den nar jag har varit borta, sa da gallde inte det langre. Det orkar jag inte heller braka om. Eller just nej, vi brakar aldrig. Vi blir sjukligt irriterade pa varandra, men sager ingenting utan gar och tjurar tills nagonting hander som gor att vi inte ar tjuriga langre.

Varfor kan inte tva vuxna bo under samma tak utan att det blir komplicerat? Jag undrar om det hade varit annorlunda om barnens mamma hade bott har. Det hade det nog. Men nu gor hon inte det. Sa har sitter jag, med lojliga tjafs nar man aker och storhandlar, annu lojligare stortjafs nar nagon ska ivag nagonstans.

Problemet blir att jag inte tycker det ar vart det att ta upp nagot. Jag vet ju att det blir bra i tva, tre dagar, sedan gar vi tillbaka till det "normala" igen.

Nar jag skaffar en egen familj, sa ska det fan inte ens halvlikna det har. Jag vill kunna vakna pa morgonen och inte behova undra varfor jag blir ignorerad. Jag vill kunna laga middag utan att ha ett tredje varldskrig. Jag vill kunna ga ifran ett rum utan att oroa mig for vad som sags nar jag inte ar dar.

Bah, bah, och trippelbah!