Fan, fan, fan.

- Jag horde dig grata i gar natt.
- Gjorde du?
- Ja.

~tystnad~

- Ar det nagonting annat som har hant.
- Nej.
- Du ar bara ledsen for det dar?
- Japp.

Finner ni tva fel i den har dialogen? I sa fall gor ni ratt. Pappanik raknas inte, da far ni hitta tre.

Vem ska man prata med? Det har gatt tjugosju dagar nu. Ar det tankt att jag ska ha kommit over det? Ska jag fortsatta mitt liv med samma leende?

Jag vet att livet gar vidare. Jag vet att jag kommer kanna lycka igen. Jag vet det. Men de stunder da jag inte gor det? Ska jag bara trycka in det och spara tararna tills det regnar, eller tills jag duschar sa ingen kan se dem? Nar blir jag en borda? Hur ledsen far jag vara? Finns det nagon som orkar lyssna utan att sucka och tycker att jag ska lagga ner? Som orkar lyssna pa riktigt?

Jag tanker pa honom nastan hela tiden. Jag undrar vart han ar. Hur han mar. Om han mar overhuvudtaget. Om han kanner hur mycket alla saknar honom. Om han skulle vara har nu om han fick gora allting igen. Vad som jagade honom sa. Vem som jagade honom. Jag vill hitta dem och gora dem lika illa som de gjorde honom. Jag vill sla alla som inte ger mig en kram, utan bara gar forbi som om ingenting har hant.

Jag saknar honom sa det gor ont. Jag vill ringa till honom och prata om ingenting eller allting. Jag vill att han ska knacka pa dorren och ta med mig ut for en ol. Jag vill inte ha sahar ont.

Jag ar sa arg pa honom att han har gjort mig sa illa. Sedan ar jag arg pa mig sjalv som inte sag. Jag hatar att jag inte sag. Jag borde ha sett.

Fan for det har.