The neverending day.

Lat mig beratta om igar.

Jag vaknade halv sex, kliver utanfor sovrumsdorren och moter Syster Elak. Jag sager godmorgon och fragar hur hon mar, varpa hon tittar pa mig och sedan gar in i Pappaniksrum och gnaller. Mycket kan jag ta, men att bli ignorerad innan jag ens har fatt morgonkaffet, DET gor mig djavligt irriterad. Sa jag gar ner och dricker kaffe och roker tva cigaretter pa rad.

Sedan vaknar Lilleman och vi gar igenom de vanliga morgonrutinerna innan musiken, sager hejda till Syster Elak och gar ivag. Val dar har farmor och farfar berattat for alla varfor jag inte var dar forra veckan, vilket resulterar i att alla kom fram och uttryckte sina sympatier, vilket ar jattegulligt, men jag borjar ju for fan att grata da. Klarar oss igenom timmen i alla fall och tackar nej till att ga till parken efterson hon ar hemma sjuk.

Ringer Syster Elak pa vagen hem for att kolla hur hon mar och om jag behover bestalla en tid hos lakaren, hon sager da att hon inte kan sta upp for hon har sa ont. Sa jag ringde och bokade en tid, och jag fick braka mig till en, for de hade egentligen ingen igar. Kommer hem, pratar med henne och kollar symptom och annat, ringer sedan till sjukvardsupplysningen for tiden var inte forrns pa eftermiddagen och jag tankte att de kunde ge mig nagra tips liksom. Det tips jag fick var dock att ga till lakaren. Naval.

Jag lagar lunch och Lilleman, ger mat och hunden och plockar undan alla leksaker i koket, slanger i en tvattmaskin och lagger det andra i torktumlaren innan han ater.

Lilleman hade fatt en stor kartong med miljoner delar som hette "Bygg din egen bil". Sa det gjorde vi. Tog evigheter, och efter det maste vi tydligen lagga alfabetspussel. Allt detta maste goras med Syster Elak hangandes i min ena arm och Lilleman i mitt kna.

Skakar av mig barnen, for jag maste gora lite grejer i koket. Passar pa att forsoka fa skjuts till lakaren eftersom jag inte vill att hon ska behova ga till lakaren. Efter nagra nitlotter fick jag antligen tag pa Polly som skulle stalla upp. Sagt och gjort, jag borjar diska undan frukost och Syster Elaks rora som hon lyckats med nar vi var borta (trots att hon lider av sa svar magkramp att hon inte kan sta upp, men laga mat, det kan hon!). Vid det har laget springer hon omkring och leker med Lilleman och skrattar och skriker, sa jag fragar om hon mar battre. Det gor hon, sa da fragade jag om hon trodde att hon behovde ga till lakaren. Det kunde hon inte avgora. Men jag sa att det ar ju bara du som vet om du fortfarande har sa ont att du behover ga, och i sa fall sa gar vi, men om du mar battre, sa behover vi kanske inte gora det.

Hon gar upp for att ta en dusch for att se hur hon mar efter det, jag och Lilleman laser en bok. Plotsligt skriker hon fran overvaningen, for da har hon fatt ett utslag pa magen, stora roda flackar. Ringde till min alldeles egna medicinska uppslagsbok Malin och fragade henne, men medan vi pratade sa bleknade det, och visade sig vara varmeutslag fran duschen. Sa jag ringer och avbokar lakartiden.

Borjar baka bullar. Med Syster Elak hangandes i armen. Medan degen jaser sa plockar jag och Lilleman undan alla hans leksaker i vardagsrummet och viker tvatten.

Bakar ut bullarna. Med Syster elak hangandes fran armen. Medan de jaser, sa diskar jag undan allting och dricker en stor kopp kaffe. Penslar med agg med Lillemans nasa tva millimetrar fran bullplaten, stoppar in dem i ugnen. Satter mig i soffan medan de graddas och gosar med Lilleman. Han borjar bli otroligt gnallig och ar jattetrott, sa jag ger honom en flaska vatten,s a far han ligga i mitt kna och vila lite under en filt. Sa somnar han. Sa klart. Jag later honom sova tio minuter, vacker honom sedan och ger honom ett bad. Nar vi ar fardiga med det sa skulle Pappanik egentligen ha varit hemma. Men inga tecken pa hemkomst.

Sa jag borjar laga mat. Tvo olika pasta, for det en passar inte Syster Elak och jag ar for djavla trott for att ens oppna munnen. Slanger pa tomater och spenat och ger henne maten, och hon ater. Tva minuter senare kommer Pappanik in genom dorren. Da slutar hon ata och klammer fram;
" Jag kan inte ata, jag har ont i magen och kanner mig inte sa hungrig..."
Istallet for att saga att det formodligen var for de fyra bullarna hon smallde i sig tio minuter innan middag, sa hjalper jag bara Lilleman att ata hans mat.

Sitter vid datorn, och hon tror att jag ar pa overvaningen da hon borjar gnalla om sin mage och utslagen till Pappanik. Varpa han saklart fragar varfor hon inte gick till doktorn. Da sager hon att jag tvingade henne att inte ga eftersom jag pressade henne sa mycket genom att fraga en gang om hon trodde hon behovde ga.

Det ma lata lojligt, men efter att ha haft den langsta djavla dagen i hela mitt liv nagonsin, sa var det tillrackligt for att fa mig att storma ut ur huset. Jag gick till puben, drack en ol, gick sedan och kopte mjolk och choklad och gick hem.

Skulle egentligen ha klampat uppfor trappan in till mitt rum, men jag maste satta bullarna i plastplasar forst, och mjolken i kylen vilket tog udden av min dramatiska sorti.

(nu har jag inte ens namnt den dar djavla hunden som har statt och stirrat pa mig hela djavla dagen ocksa, eller alla djavla telefonsamtal fran irriterande forsaljare och manniskor som letar efter Pappanik, eller alla turerna till toaletten med Lilleman for han maste ga pa pottan, eller Syster Elaks alla andra idiotiska uttalanden. Hade jag gjort det hade det har aldrig tagit slut.)

((Pappanik har jag inte heller pratat med, och jag antar att jag vid nagot tillfalle maste forklara utstormningen, och det kommer inte bli roligt, for jag maste saga massa sannheter om honom ocksa.))


Men, ja. It's good to be... back. Eller sa.