Jag har tappat min Skalmanklocka. Allting fungerar lite si och så, men mest av allt sömnen. Vilket i sig är konstigt, för sömnen blir ju lite av en semester liksom. Fast det är ju själva insomnandet som är problemet. På dagarna är allting relativt okej, det går att distrahera sig och leva i den alldeles underbara förnekelsen, men kvällarna!
Det jag möter när jag blundar ar honom. Jag ser honom gå mot spåren, tårarna rinner nerför hans kinder och han är alldeles alldeles ensam. Han har så ont, och han är ensam. Han ställer sig på spåret och väntar på tåget. Vad tänker han? Tänker han på allt han inte har hunnit göra? På allt han har gjort som han ångrar? Tänker han på de han älskar? Då träffas han av tåget. Jag ser det om och om igen. Min älskade bror slits isär av ett djävla tåg. Jag undrar om det gjorde ont? Om han ångrade sig i sista sekunden, om han gråter. Ni förstår ju att ag inte vill blunda längre... jag vill hålla ögonen öppna, så jag kan se den Micke jag vill komma ihåg.
Även om mitt förnuft säger att jag är djävligt dum som ens tänker det, så klandrar jag mig själv. Hur kan man inte göra det? Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag låta honom ha så ont? Sedan undrar jag vem jag tror jag är, hur kan jag tro att jag kan påverka liv eller död? Det går inte.
Så hur går jag vidare? Hur blundar jag utan att dö inombords?
Jag har ingen djävla aning.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Fan, snäckan. Jag har inte heller nån djävla aning.
Önskar dig att de ljusa minnena tog över nu, och det mörka suddas ut.
Önskar dig lugna och trygga nätter, och glädjefyllda dagar.
Och så önskar jag att vi kunde gå ner till puben och ta en öl. Du då. Inte jag. Jag håller mig till mina drinkar.
Luv
Jag har följt din blogg ett bra tag nu, men som den dåliga kommentator jag är har det aldrig blivit av att jag visat mig här. Men nu tycker jag det passar med ett avstamp. Jag önskar precis som Myra att de positiva minnena överspeglar allt annat. Tänker på dig! Kram Anna
Det är så lätt att säga: Försök minnas honom så som han var, din egen bild av honom när han var glad. Försök minnas honom med glädje, med ett leende på läpparna, med skratt i hjärtat.
Och: Det är ju lättare sagt än gjort då sorgen väller över en och man gråter ögonen ur sig.
Men försök, som ett mantra...
Jag vet att det inte är lätt. Och jag kommer aldrig kunna sätta mig in i den sorg du befinner dig i även om jag har upplevt sorg själv.
Dock sant är att man är starkare än vad man tror.
Ja det här lät ju himla klyschigt eller hur och lär förmodligen inte trösta dig ett dugg just nu.
Och jag tycker att Myra skriver himla bra:
Önskar dig att de ljusa minnena tog över nu, och det mörka suddas ut.
Önskar dig lugna och trygga nätter, och glädjefyllda dagar.
Massor av kramar Liselott
Post a Comment