Apa var det har. Bah.

Om ni nu mot all formodan inte har insett vidden av Pappaniks elakhet, sa foljer nedan en skiss gjord bara i gar kvall. Ni ser ju vad jag maste sta ut med. Jag vet inte hur jag gor det, undra om den intravenosa pumpningen av alkohol som konstant gar igenom mitt system hjalper till?

Kvantitet framfor kvalitet. Det har jag da alltid sagt!

Inatt hade jag sallskap i sangen. Inte av det slag man kanske kan onska, utan ett stycke liten manniska med trettionio graders feber. Han skulle inte ligga och sova, utan halvsitta med mig som kudde. Som ni forstar sa var det otroligt bekvamt och jag sov massor.

Han vaknade halv tolv forsta gangen, sa jag spenderade nastfoljande timme med att springa mellan mitt och hans rum var tionde minut innan jag blev less och insag att han inte skulle sluta, sa jag knackade pa Pappaniks dorr. Nedan foljer den kanske kortaste och mest koncisa beslutsfattningsdialog.

...
- Jag har gett honom febernedsattande, men jag ar lite orolig for honom och vill halla koll, sa jag tankte ta in honom pa mitt rum. Om inte du vill ha honom har.
- Mhm.
- Han brukar ju alltids bli riktigt dalig nar han har feber, sa det kanns som om han inte ska vara ensam.
- Mhm.
- Sa vad tror du? Ska han komma in till dig?
- Han kan komma in hit om han vill. Eller om du vill. Eller sa kan du ta honom in till dig, det ar vilket som.
- Jag rostar pa det som ar mest praktiskt.
- Mhm.
- Ja, alltsa, du ska ju upp tidigt och jobba och han kommer med all sakerhet att vara vaken en stor del av natten, sa om du kanner att du behover sova, sa kan jag ta honom in till mig.
- Mhm.
- ....
- Ja, alltsa. Om det gar bra for dig sa kan han komma in till dig. Men om du kanner att det inte gar bra, sa kan han komma in hit.
- Jag tar in honom till mig. Jag ska anda vara hemma hela dagen imorgon.
- Ja, okej. Har du tillrackligt med utrymme i sangen?
- Ja, jag har haft storre sallskap an honom dar, och det har aldrig varit nagot problem.

Jag sager da det. De saker som halkar ur munnen nar man ar trott... och less pa en neverending konversation.

That's me.

Under ytan finns det gott om alkohol.

Min forsta impuls var att radera nedanstaende inlagg. Fast nej. Ingen cencur. Jag kande sa nar jag skrev det, sa det far sta kvar. Sa ar det forovrigt med allt jag skriver har. Jag kanner sa i skrivande stund, vilket inte alls ar en garanti att jag kanner samma sak en timme senare. En del av min charm.

Alskade Malin. Tack for att du alltid satter saker i nya perspektiv, nar jag sjalv inte ar kapabel till att gora det. Jag ingar nog i din livsuppgift, att hela tiden testa ditt talamod.

Ikvall ska jag dranka sorgerna igen. Vet inte varfor det kallas sa egentligen, for det ar inte det minsta effektivt, tvartom. Men alla kanslor ar lattare att hantera. I vanliga fall ar jag urkass pa dem. Jag kanner dem, jag kan satta namn pa dem, men jag kan inte uttrycka dem. Det gar att prata objektivt om dem, men nar jag satter mig sjalv i samma mening, sa tar det stopp. Men inte i vissa stunder, da kommer allt fram till ytan. Det beror lite pa vem jag pratar med.

Enough om det. Pappanik och jag ska hur som helst ga ut. Kommer med all sakerhet att sluta i tarar eller ilska. Vi har sa mycket som ligger under ytan, men som ingen vill ta upp. Vi gar omkring och drar efter andan hela tiden, men utbyter endast artigheter. Forutom nar vi slapper ut kanslorna. Och sa kommer det med all sakerhet att bli ikvall. Japp.

Ska ocksa tillagga att jag angrar att jag kallade honom skitstovel. Det kan han tacka Malin for. Han ar ingen storre skitstovel an jag. Det ar bara en allvarlig kommunikationsbrist. Japp.

Jorasaattehh. Imorgon atergar vi till roligare amnen. Veckans rubriker;
"Min systers feta mage."
" TV-kandis pa lokal stormarknad. Igenkand av tva-aring."
" Hur manga ganger kan man egentligen... ?"
" Anglok med snopp?!"
" Varfor? Fragan ar varfor?"

Vin och dod.

Jag och Pappanik har inte pratat pa typ fyra dagar.
Vi ar inte arga, jag bara ignorerar honom for han ar en kanslokall skitstovel.

Fredag och barnen ar borta. Han kommer hem fyra istallet for sex. Vi ater indiskt och dricker vin och tittar pa film. Nar vi ar inne pa fjarde flaskan vin sager han;

-Grat inte Jenny, det ar bara en film.

Trodde han ja. Det AR ingen film. Manniskor dor pa riktigt, och just den har gangen var det du. Han ar en skithog, och jag skiter i vad han sager. Du ar dod. Jag intalar mig det hela tiden. Du ar dod. Alskade bror, du ar dod.

Ar det nagon har som ens vet vad dod betyder?!

The neverending day.

Lat mig beratta om igar.

Jag vaknade halv sex, kliver utanfor sovrumsdorren och moter Syster Elak. Jag sager godmorgon och fragar hur hon mar, varpa hon tittar pa mig och sedan gar in i Pappaniksrum och gnaller. Mycket kan jag ta, men att bli ignorerad innan jag ens har fatt morgonkaffet, DET gor mig djavligt irriterad. Sa jag gar ner och dricker kaffe och roker tva cigaretter pa rad.

Sedan vaknar Lilleman och vi gar igenom de vanliga morgonrutinerna innan musiken, sager hejda till Syster Elak och gar ivag. Val dar har farmor och farfar berattat for alla varfor jag inte var dar forra veckan, vilket resulterar i att alla kom fram och uttryckte sina sympatier, vilket ar jattegulligt, men jag borjar ju for fan att grata da. Klarar oss igenom timmen i alla fall och tackar nej till att ga till parken efterson hon ar hemma sjuk.

Ringer Syster Elak pa vagen hem for att kolla hur hon mar och om jag behover bestalla en tid hos lakaren, hon sager da att hon inte kan sta upp for hon har sa ont. Sa jag ringde och bokade en tid, och jag fick braka mig till en, for de hade egentligen ingen igar. Kommer hem, pratar med henne och kollar symptom och annat, ringer sedan till sjukvardsupplysningen for tiden var inte forrns pa eftermiddagen och jag tankte att de kunde ge mig nagra tips liksom. Det tips jag fick var dock att ga till lakaren. Naval.

Jag lagar lunch och Lilleman, ger mat och hunden och plockar undan alla leksaker i koket, slanger i en tvattmaskin och lagger det andra i torktumlaren innan han ater.

Lilleman hade fatt en stor kartong med miljoner delar som hette "Bygg din egen bil". Sa det gjorde vi. Tog evigheter, och efter det maste vi tydligen lagga alfabetspussel. Allt detta maste goras med Syster Elak hangandes i min ena arm och Lilleman i mitt kna.

Skakar av mig barnen, for jag maste gora lite grejer i koket. Passar pa att forsoka fa skjuts till lakaren eftersom jag inte vill att hon ska behova ga till lakaren. Efter nagra nitlotter fick jag antligen tag pa Polly som skulle stalla upp. Sagt och gjort, jag borjar diska undan frukost och Syster Elaks rora som hon lyckats med nar vi var borta (trots att hon lider av sa svar magkramp att hon inte kan sta upp, men laga mat, det kan hon!). Vid det har laget springer hon omkring och leker med Lilleman och skrattar och skriker, sa jag fragar om hon mar battre. Det gor hon, sa da fragade jag om hon trodde att hon behovde ga till lakaren. Det kunde hon inte avgora. Men jag sa att det ar ju bara du som vet om du fortfarande har sa ont att du behover ga, och i sa fall sa gar vi, men om du mar battre, sa behover vi kanske inte gora det.

Hon gar upp for att ta en dusch for att se hur hon mar efter det, jag och Lilleman laser en bok. Plotsligt skriker hon fran overvaningen, for da har hon fatt ett utslag pa magen, stora roda flackar. Ringde till min alldeles egna medicinska uppslagsbok Malin och fragade henne, men medan vi pratade sa bleknade det, och visade sig vara varmeutslag fran duschen. Sa jag ringer och avbokar lakartiden.

Borjar baka bullar. Med Syster Elak hangandes i armen. Medan degen jaser sa plockar jag och Lilleman undan alla hans leksaker i vardagsrummet och viker tvatten.

Bakar ut bullarna. Med Syster elak hangandes fran armen. Medan de jaser, sa diskar jag undan allting och dricker en stor kopp kaffe. Penslar med agg med Lillemans nasa tva millimetrar fran bullplaten, stoppar in dem i ugnen. Satter mig i soffan medan de graddas och gosar med Lilleman. Han borjar bli otroligt gnallig och ar jattetrott, sa jag ger honom en flaska vatten,s a far han ligga i mitt kna och vila lite under en filt. Sa somnar han. Sa klart. Jag later honom sova tio minuter, vacker honom sedan och ger honom ett bad. Nar vi ar fardiga med det sa skulle Pappanik egentligen ha varit hemma. Men inga tecken pa hemkomst.

Sa jag borjar laga mat. Tvo olika pasta, for det en passar inte Syster Elak och jag ar for djavla trott for att ens oppna munnen. Slanger pa tomater och spenat och ger henne maten, och hon ater. Tva minuter senare kommer Pappanik in genom dorren. Da slutar hon ata och klammer fram;
" Jag kan inte ata, jag har ont i magen och kanner mig inte sa hungrig..."
Istallet for att saga att det formodligen var for de fyra bullarna hon smallde i sig tio minuter innan middag, sa hjalper jag bara Lilleman att ata hans mat.

Sitter vid datorn, och hon tror att jag ar pa overvaningen da hon borjar gnalla om sin mage och utslagen till Pappanik. Varpa han saklart fragar varfor hon inte gick till doktorn. Da sager hon att jag tvingade henne att inte ga eftersom jag pressade henne sa mycket genom att fraga en gang om hon trodde hon behovde ga.

Det ma lata lojligt, men efter att ha haft den langsta djavla dagen i hela mitt liv nagonsin, sa var det tillrackligt for att fa mig att storma ut ur huset. Jag gick till puben, drack en ol, gick sedan och kopte mjolk och choklad och gick hem.

Skulle egentligen ha klampat uppfor trappan in till mitt rum, men jag maste satta bullarna i plastplasar forst, och mjolken i kylen vilket tog udden av min dramatiska sorti.

(nu har jag inte ens namnt den dar djavla hunden som har statt och stirrat pa mig hela djavla dagen ocksa, eller alla djavla telefonsamtal fran irriterande forsaljare och manniskor som letar efter Pappanik, eller alla turerna till toaletten med Lilleman for han maste ga pa pottan, eller Syster Elaks alla andra idiotiska uttalanden. Hade jag gjort det hade det har aldrig tagit slut.)

((Pappanik har jag inte heller pratat med, och jag antar att jag vid nagot tillfalle maste forklara utstormningen, och det kommer inte bli roligt, for jag maste saga massa sannheter om honom ocksa.))


Men, ja. It's good to be... back. Eller sa.

Gnall.

Syster Elak ar fortfarande sjuk. Inte sjuk nar det kommer till att skrika och gapa och vara allmant odraglig, men sjuk nar det kommer till att ga till skolan. Jag orkar inte braka. Hon ar inte vard det. Djavla skitunge. Hon skulle skickas pa djavla militarlager och fa lite vett inbankat i huvudet.

Lilleman ligger framfor tv:n och pratar med sina fruktflingor. Han berattar for dem att han inte alls ar stygg, bara lite silly.

Pappanik ar pa jobbet. Och har tagit bilen. Bilen som jag skulle fa ha nu. For han har vant sig att ha den nar jag har varit borta, sa da gallde inte det langre. Det orkar jag inte heller braka om. Eller just nej, vi brakar aldrig. Vi blir sjukligt irriterade pa varandra, men sager ingenting utan gar och tjurar tills nagonting hander som gor att vi inte ar tjuriga langre.

Varfor kan inte tva vuxna bo under samma tak utan att det blir komplicerat? Jag undrar om det hade varit annorlunda om barnens mamma hade bott har. Det hade det nog. Men nu gor hon inte det. Sa har sitter jag, med lojliga tjafs nar man aker och storhandlar, annu lojligare stortjafs nar nagon ska ivag nagonstans.

Problemet blir att jag inte tycker det ar vart det att ta upp nagot. Jag vet ju att det blir bra i tva, tre dagar, sedan gar vi tillbaka till det "normala" igen.

Nar jag skaffar en egen familj, sa ska det fan inte ens halvlikna det har. Jag vill kunna vakna pa morgonen och inte behova undra varfor jag blir ignorerad. Jag vill kunna laga middag utan att ha ett tredje varldskrig. Jag vill kunna ga ifran ett rum utan att oroa mig for vad som sags nar jag inte ar dar.

Bah, bah, och trippelbah!

Fan, fan, fan.

- Jag horde dig grata i gar natt.
- Gjorde du?
- Ja.

~tystnad~

- Ar det nagonting annat som har hant.
- Nej.
- Du ar bara ledsen for det dar?
- Japp.

Finner ni tva fel i den har dialogen? I sa fall gor ni ratt. Pappanik raknas inte, da far ni hitta tre.

Vem ska man prata med? Det har gatt tjugosju dagar nu. Ar det tankt att jag ska ha kommit over det? Ska jag fortsatta mitt liv med samma leende?

Jag vet att livet gar vidare. Jag vet att jag kommer kanna lycka igen. Jag vet det. Men de stunder da jag inte gor det? Ska jag bara trycka in det och spara tararna tills det regnar, eller tills jag duschar sa ingen kan se dem? Nar blir jag en borda? Hur ledsen far jag vara? Finns det nagon som orkar lyssna utan att sucka och tycker att jag ska lagga ner? Som orkar lyssna pa riktigt?

Jag tanker pa honom nastan hela tiden. Jag undrar vart han ar. Hur han mar. Om han mar overhuvudtaget. Om han kanner hur mycket alla saknar honom. Om han skulle vara har nu om han fick gora allting igen. Vad som jagade honom sa. Vem som jagade honom. Jag vill hitta dem och gora dem lika illa som de gjorde honom. Jag vill sla alla som inte ger mig en kram, utan bara gar forbi som om ingenting har hant.

Jag saknar honom sa det gor ont. Jag vill ringa till honom och prata om ingenting eller allting. Jag vill att han ska knacka pa dorren och ta med mig ut for en ol. Jag vill inte ha sahar ont.

Jag ar sa arg pa honom att han har gjort mig sa illa. Sedan ar jag arg pa mig sjalv som inte sag. Jag hatar att jag inte sag. Jag borde ha sett.

Fan for det har.

Gott & Blandat.

Syster Elak ar sjuk. Eller snarare "sjuk". Ont i magen, den perfekta fejksjukdomen. Hon ror sig i millimetercirklar runt mig, sa jag kan inte fa nat vettigt gjort. Vilket passar mig ratt bra, jag kanner mig helt off idag.

Igar kvall hade jag behovt vara sjutton stycken. Lilleman ville inte somna om inte jag satt med honom, Syster Elak samma sak. Sedan var det skoluniform som skulle strykas, disk som skulle diskas, och jag hade tillbringat storre delen av dagen med att dricka vin och drinkar. Jag hade Henric och Darin over pa brunch, i sann Bridget Jones anda.

I morse vaknade jag av ett bankande pa dorren och nar jag oppnade den, ramlade det tva barn in i mina armar, bada grat och pratade i munnen pa varandra.

It's good to be back.

Ny blogg.

Jag vet att Mickes dod kommer att vara en stor del av mitt liv i framtiden, darfor har jag valt att skapa en egen blogg for honom. Da kan ni valja sjalv om ni vill lasa om det eller inte - saga vad man vill, men omtanksam, det ar jag da allt!


Har ar den.

Idioti.

Japp. Nu ar jag tillbaka i det nya landet. Pappanik ar en komplett idiot, ar det som har praglat mina forsta dagar. Jag tanker inte ga in pa detaljer, men fan vad djavla arg jag ar pa honom.

Lilleman har vuxit sa det knakar och lart sig hundrafyrtiotolv nya ord. Sa jag tankte att nu kanske ar en bra tid att borja med hans franska, det ska vara en bra alder att gora det enligt alla pedagogikbocker och sant. Sagt och gjort, jag tog fram ett memory-spel han har och borjade nota. Banan gick bra, for det ar lite samma. Men efter det tog det tvarstutt.

- Un T-shirt.
- No. No, Jenny, it's just T-shirt, not "un T-shirt".
- Un glace.
- Nooo. That's an ice cream!

Och sa vidare, och sa vidare... jag gav upp lite efter ett tag. Tankte att jag sparar det roliga till hans larare istallet.

Vi satt i fatoljen och tittade pa TV.

- Jenny, du ar rolig.
- DU ar rolig.
- Nej, DU ar rolig.
- Men DU ar rolig.
- Nej, DU ar rolig.
- Om jag ar rolig, vad ar du da?
- Jag ar konstig.

Sa igar var vi pa pub quiz med lite lost folk. Mycket trevligt och jag kunde inte svara pa en enda djavla fraga, skitpatriotiska land! Men nar vi skulle ga, kom Lilleman fram och gav mig en puss, och sag valdigt bekymrad ut for att jag skulle ga. I morse nar han vaknade, kom han springandes i min famn och utbrast; "Du kom tillbaka, Jenny!"

Sa jag har pussats och kramats ihjal av de sma liven, det har varit som balsam for min sjal.

Pappanik daremot. Bah! Dubbelbah!

Har ar det, precis som jag trodde, valdigt enkelt att latsas som om ingenting har hant. Att livet ar som vanligt. Att det inte existerar nagot tomrum. Att han fortfarande lever.

(i den har parentesen vill jag ocksa tacka massor for alla fina mail och kommentarer, och samtidigt be om ursakt att jag inte har svarat, eller i allmanhet bara varit ignorant, jag ar i vilolage just nu. Men jag uppskattar det otroligt mycket. Sa tack.)

Officiellt borta.

Det var fint. Det var otroligt jobbigt. Nu är det bara bara tomt. Du har lämnat ett så stort tomrum, så du anar inte.

Älskar och saknar dig mer än ord kan förklara, sov gott.

Farväl igen...

Det närmar sig med stormsteg, begravningen är bara två dagar bort. Det finns inga ord i den här världen som kan beskriva hur lite jag vill gå på den. Jag vill inte säga farväl för alltid. Det är inte meningen att jag ska behöva det, det är meningen att du ska finnas och tycka att du får bestämma över fjärrkontrollen för att du är äldre. Du får bestämma över den.

Minnen som jag inte har tänkt på på evigheter kommer upp hela tiden, och jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta dig mer. Jag vet att jag uppskattade dig, det är inte det, jag bara önskar att jag hade visat det tydligare. Jag hoppas att du vet hur mycket jag älskade dig, jag står inte ut med tanken på att du blev tvungen att dö och inte känna det. Det är mycket mer jag inte står ut med, älskade bror, men jag vet att jag måste. Jag har inget val. Jag måste sörja.

Ska baka tårtbottnar idag. Antar att det är sista gången jag någonsin bakar någonting åt dig, så jag lovar att det ska bli godare än det någonsin har varit. Blommorna kommer vara vackrare än de någonsin har varit. Musiken kommer att vara ljuvare än den någonsin har varit. För det förtjänar du. Bara det bästa är gott nog åt dig, älskade bror, och det bästa ska du få.

Jag saknar, saknar, saknar dig.

Tänd ett ljus!

Jag har gjort en minnessida till honom nu, om ni skulle vilja, så gå gärna in och tänd ett ljus för honom på; http://www.tillminneav.se/ och leta fram Mikael Abrahamsson.

I övrigt går dagarna låååångsamt. Jag har inte lust med så mycket. Fast imorgon måste jag ge mig ut och köpa kläder till begravningen. Känns sådär kul attköpa nya kläder för att du är död. Jag hade hellre köpt nya kläder till din trettioårs-fest.

På fredag ska jag gå ut i alla fall. Ja, det ska jag. Ska bli skönt att göra någonting helt annat.

Nej, jag har ingen lust idag.
Alls.

Upp och ner. Ner och upp. Jenny gal med grisens tupp.

Nu måste jag bryta mönstret. Det här går inte, kan ju inte ha en blogg om mitt liv som nanny när jag inte ens nämner det liksom... visst?

Jag pratade med Pappanik igår. Fast mest för att han skulle skälla på mig. Han tycker att han bor med tre barn istället för två, vilket är lustigt, för jag känner likadant. Vi har tappat alla gränser nu tror jag, vi bara går ihop som en enda stor röra där ingen vet vad som är vad. Det faktum att jag är lika organiserad som en kamel hjälper inte till faktiskt, han har lite insett det.

Sedan fick jag prata med Lilleman som alldeles akut fick ont i foten när han hörde min röst och ville att jag skulle komma hem och pussa den bättre. Älsklingen.

Jag har bokat en biljett hem. Jag åker den sextonde, dagen efter begravningen. Jag behöver begrava mig själv i arbete och studier nu, och konflikter med madame trotsig. Jo, så är det. Jag längtar faktiskt. Både för att om jag åker hem kan jag låtsas att detta inte har hänt, men också för att de är sådär alldeles underbara när jag inte är med dem.

Såhär ser min bror förövrigt ut på riktigt;


Söt som en sockertopp, va?

I am the angry mob.

Jag har tappat min Skalmanklocka. Allting fungerar lite si och så, men mest av allt sömnen. Vilket i sig är konstigt, för sömnen blir ju lite av en semester liksom. Fast det är ju själva insomnandet som är problemet. På dagarna är allting relativt okej, det går att distrahera sig och leva i den alldeles underbara förnekelsen, men kvällarna!

Det jag möter när jag blundar ar honom. Jag ser honom gå mot spåren, tårarna rinner nerför hans kinder och han är alldeles alldeles ensam. Han har så ont, och han är ensam. Han ställer sig på spåret och väntar på tåget. Vad tänker han? Tänker han på allt han inte har hunnit göra? På allt han har gjort som han ångrar? Tänker han på de han älskar? Då träffas han av tåget. Jag ser det om och om igen. Min älskade bror slits isär av ett djävla tåg. Jag undrar om det gjorde ont? Om han ångrade sig i sista sekunden, om han gråter. Ni förstår ju att ag inte vill blunda längre... jag vill hålla ögonen öppna, så jag kan se den Micke jag vill komma ihåg.

Även om mitt förnuft säger att jag är djävligt dum som ens tänker det, så klandrar jag mig själv. Hur kan man inte göra det? Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag låta honom ha så ont? Sedan undrar jag vem jag tror jag är, hur kan jag tro att jag kan påverka liv eller död? Det går inte.

Så hur går jag vidare? Hur blundar jag utan att dö inombords?

Jag har ingen djävla aning.

Hyckleri på högsta nivå.

I Sverige är vi stolta att vi inte har dödsstraff. Vi är så fina och demokratiska och borde vara ett exemplar för mindre civiliserade länder. Troligen. Jag undrar om ni har tittat er i spegeln någon gång?

Vissa människor är helt okej att döda, andra blir bara hatade i återstoden av sina liv. Ta polisen till exempel. Alla känner någon som har hört om någon som visste någon som blev felbehandlad av polisen. Därför är alla poliser idioter och ni gör därför allt ni kan för att smutsa ner deras yrke och försvåra deras arbete. Politiker förväntar ni er ska vara asexuella, immuna mot frestelser och helt enkelt övermänskliga. Sedan blir ni förvånade att de bara är mänskliga, och börjar hata dem och ska sätta er på deras arbete så fort ni får chansen. Invandrare vet ni minsann också vad de är för pack, för det har ni läst i Sverigedemokraternas nyhetsbrev eller någon annan pålitlig källa. Skicka hem dem, eller låt dem ruttna i någon källare, det skiter väl vi i? När det kommer till kriminella delas åsikterna lite dock. Har man gjort något bra, som satt åt en polis som var för brutal eller rånat en bank så är man rätt häftig för det vill ni också göra innerst inne, men ni vågar inte. Är man pedofil ska man skjutas direkt, man ska plågas, man ska förföljas. Egentligen är det rätt oväsentligt för oss att ha ett rättssystem, för ni har full koll på hur det ska vara.

Dödsstraffet existerar i Sverige. Lynchmobben har inte försvunnit. Det är bara dolt bakom vårat fina demokratiska samhälle. Ni dömer folk till höger och vänster, förutom er själva för ni är så klart perfekta. Ni har gett er själva rätten att vara mänskliga men tagit bort den från andra. Ni jagar människor tills de inte orkar leva längre, eller så tar ni helt enkelt död på dem och gör samhället en tjänst. Lynchmobbar springer omkring med en sammanlagd intelligens på minus och tycker att de ska styra världen. Det skrämmer mig att ni finns.

Jag föraktar er med hela mitt hjärta. Ni är småa människor som gör världen vi lever i ful och kall. Jag hoppas innerligt att ni blir sparkad i baken av er egen dumhet och ignorans. Ni får mig att må illa.

Fy fan för er. Fy FAN för er.

Farväl.

Idag var vi och sa farväl till Dig. Pappa hade bäddat ner dig i kistan, så vi fick inte se någonting, men du låg som i en gräddbakelse. Du älskade ju marängsuisse, så det var ju passande.

Vi lade ner lite saker till dig, Cicci la ner dina WoW-spel så du inte får tråkigt där du är. Pappa lade ner ett kort på dig och honom när ni sitter bredvid varandra i soffan och ser exakt likadana ut, och Cicci lade ner ett kort från bröllopet. Kommer du ihåg hur nervös du var? Det gick knappt att prata med dig innan, du var som en femåring (eller som mig) på julafton.

Jag fick vara ensam med dig en stund. Jag kände med handen över lakanet, kände konturerna av ditt ansikte. Det kändes så dumt, jag undrade varför jag stod där och fånade mig när jag bara kunde dra bort lakanet och väcka dig. Jag vet att det är fel, men det känns bättre att tänka så, än att tänka att under där ligger din kropp söndersliten av ett tåg. Så vill jag inte minnas dig.

Den femtonde är begravningen. Tolv dagar kvar. Vi ses igen om tolv dagar.

Sov gott.