Sockertillforsel ar tydligen mitt nya jobb.

Nar Lilleman och jag ater lunch har vi de mest brillianta diskussionerna. Eller ja, jag sager diskussion, men det ar snarare monologer med en hint av uppmuntran fran min sida.

- Jenny, varfor ar det socker i saften?
- For att det ska smaka battre.
- Vem satter i sockret i saften?
- De som tillverkar saften. Jag vet inte riktigt vem, men det kan vara Steve.
- Neeeeeeeeej, knasboll!
- Inte?
- Nej, det ar Jackie Horna. (Jackie Horna ar Lillemans latsaskompis som bor under hans sang.)
- Gor han?
- Ja, for pa kvallarna nar jag gar och lagger mig, da vill inte jag vara ensam, och det ar darfor du och Jackie Horna ar dar. Han haller dig i handen och du haller honom i handen och ni bada haller mig i handen och darfor ar jag inte ensam nar jag ska sova.
- Sa bra horru.
- Ja, och sen nar jag har somnat, da tar han din hand och sen gar ni nerfor trappan och da, DA, satter ni socker i saften.
- Jaha.
- Ja, for det ar massor att gora, mycket arbete och darfor behovde han hjalp och da sa jag att du kunde hjalpa honom for du ar smart. Sen nar ni har gjort klart det da det ar mitt i natten, da gar han hem och sover och du ocksa for ni ar jattetrotta efter allt jobb.
- Ja, det later himla jobbigt att jobba sa mycket.
- Fast du kan inte se Jackie Horna.
- Kan jag inte?
- Nej, for han ar bara pa latsas. Han ar inte som jag, jag ar en riktig pojke, men Jackie Horna ar bara pa latsas, sa han ar ingen riktig pojke som jag.
- Jag forstar.
- Jenny?
- Ja?
- Jag och Jackie Horna vill krama dig.

Syster Elak goes human.

Den har nannyn har gatt och tjurat i tva dagar. Har gatt igenom massa gamla kort och brev och saknat och rivit upp gamla hjartesar. Da blir jag tjurig. Har gratit i snitt 1590 ganger om dagen, fast bara nar ingen ser, for jag tycker liksom inte om nar nagon ser. Sjalvklart har familjen fattat att nat ar fel, de ar ju inte dummare an sa. Jag har blivit grillad av Syster Elak, men bara vagrat att prata om det - klistrat pa ett leende och kept on going liksom. Men den dar elaka systern, hon ar finurligare an man tror... Jag skulle aka och hamta henne efter scouterna i forrgar, och nar hon satte sig i bilen sa hon;

- Kan vi inte aka en svang?
- Vart da?
- Vart som helst, jag vill bara spendera lite tid med bara dig.

Sagt och gjort, vi akte runt i de fina grannbyarna med musiken pumpandes for en stund, sedan stangde hon av den, tittade pa mig och sa;

- Du vet att det ar okej att grata va?
- Mhm. (Faaaaaaan!)
- Allvarligt alltsa, Jenny. Du kan inte bara trycka ner det, for da kommer det bara bli varre.
- Mhm. (Dumma unge, dumma unge, dumma unge, lat mig va!)
- Och du vet att jag finns har for dig alltid, om du vill ha en kram eller bara grata.
- Mhm.
- Jag vet hur det kanns att forlora nagon, och jag vet hur viktigt det ar att prata om det, det ar det enda sattet att komma igenom sorgen.
- Mhm (men hall kaften djavla fjortonaring! Sitta dar och vara smartare an mig pa en onsdagkvall? Skulle inte tro det!) Jag har gratit fardigt nu.
- Det verkar inte sa.
- Jag har det. Pa riktigt. No more. Ska fran och med nu skina som solen och porla som backen pa fjallet som inte vet annat an gladje.
- Jag alskar dig, Jenny. Glom inte att jag finns.
- Okej, Syster Elak. Tack, men jag ar okej, helt arligt. Fina fiskar liksom.

Sedan tittade hon pa mig en lang, lang stund medan jag korde med tararna brannande i ogonen och tappert svaljande.

- Och en sak till.
- Jaaa?
- Du vet att jag bara sager till dig precis vad du alltid sager till mig?
- Japp.
- Du kanske ska lyssna pa dig sjalv ibland?
- Mhm.

Forstar ni eller? Syster Elak, den elaka systern! Det gar inte ihop med min varldsbild, och jag var faktiskt helt overtygad om att det var nagonting hon var ute efter. Men nej. Bara sadar anda.
Sa satt vi och pratade igar kvall om gral i storsta allmanhet, och jag sa att jag hatar gral - for det gor jag. Jag mar fysiskt daligt nar det ar mycket gral, eller nar nagon ar arg pa mig, eller arg pa nagon jag tycker om. Darfor undviker jag gral i storsta mojliga man. Och da klacker ungen ur sig det har;

- Jag har markt det. Du ar den klokaste och mest omtanksamma och trevligaste manniskan jag vet. Aven om jag har fel nar vi brakar, sa blir du inte arg, utan tar dig tiden att forklara det for mig pa ett satt som inte gor mig ledsen. Och det krossar mitt hjarta att se dig inte lycklig, sa nu far du vara lycklig igen for jag saknar min glada Jenny.

Vid det har laget hade jag inga ord kvar. Inte ett endaste. Sa jag gav henne en kram och en stor puss pa kinden, gick ut och rokte och passade samtidigt pa att rycka upp mig. Trost kan komma fran de mest ovantade hall ibland. Bakom den brakiga tonaringen doljer sig faktiskt ett hjarta av guld.

Och idag ar det fredag. Sa jag ska aka till Herr Ratt och bli bortskamd. Barnen ska till Mormor (som forovrigt inte heller ar sa elak langre... ) Sa livet ar fan bra anda. Trots allt.

Ja. Tankte pa det ocksa, att det kanske ar dags att byta namn pa Syster Elak? Och Lilleman ar egentligen inte sa liten langre. Pappanik panikar fortfarande, sa han far heta samma, men har ni nagra bra forslag pa fina, nya namn till mig? Jag skulle bli massa tacksam!

Tack och hej.

Morgondiskussioner.

Inatt vaknade jag av tassande fotter och ett tystlatet "Jeeeennnnnyyyyyy"

- Ja?
- Jag har kissat ner mig.
- Usch da skrutten. Ska vi byta pyjamas sa kan du komma och sova i min sang?
- Jaaa.

Sagt och gjort, och trehundra vandningar och sparkningar senare vaknade jag av en hand pa min kind.

- Du ar min van.
- Du ar min van ocksa, alskling.
- Syster Elak ar min van ocksa.
- Klart hon ar!
- Men inte Pappanik!
- Varfor inte?
- For han ar en tont.
- Han ar en va?
- Han ar en tont, det sager Syster Elak.
- Vet du vad en tont ar?
- Ja, det ar nagon som inte ger godis till sma pojkar som mig.
- Nej, raring. En tont ar nagon som kan och vet mycket, det ar inget dumt med det alls.
- Jenny?
- Ja?
- Syster Elak sager att Herr Ratt ocksa ar en tont.
- Jasa, det sager hon?
- Ja. Men jag tycker om honom anda, for han ger mig godis.

Elakast i varlden ar Jenny.

Bara tva saker som jag vill liksom faststalla;

1. Mr Right gar numer under namnet Herr Ratt, av spionella skal.
2. Det var alltsa familjen som gav mig ringarna, inte Herr Ratt.

Jag sitter precis och hamtar styrka for att ta Lilleman till hans simlektion. Det ar en ren och skar plaga, eftersom han tror att jag gor det for att jag hatar honom. Han grater. Och grater. Och grater. Han hulkar medan han blir dragen mellan poolkanterna och jag star bara och ser pa. Ler lite modigt och vinkar uppmuntrande. Han pekar pa mig och berattar for simfroken att det har blivit ett misstag, det ar Jenny som ska simma med honom, inte hon. Han bonar och ber om att fa komma upp. Ren och skar plaga, som sagt. Efterat klamrar han sig fast runt min nacke och undrar varfor jag tvingar honom att gora nagonting som han verkligen inte vill. Varfor kan inte jag ta honom till den stora poolen och lara honom dar? Varfor maste nagon annan gora det? Och han grater, grater, grater.

Jag kanner mig som arets skitstovel, och skulle mer an garna beratta att om jag hade fatt bestamma sa hade han inte behovt gora det, utan kunnat ta det i sin egen takt i den stora bassangen med mig. Saga att pappanik har bestamt att han ska ga, och att jag bara skoter mitt jobb. Men det gor jag saklart inte. Jag bara kramar och trostar och kommer med skojfriska kommentarer. Och hatar mig sjalv.

Mr Right it is!

Myra loste ju problemet ganska snabbt da. Mr Right heter han saklart, aven om han ar britt och gor det mesta on the left sa att saga, men jag ar inte den som domer!

Hur som helst, sa kom Mr Right in i nannylivet med buller och bang och har rort upp i princip allt som inte sitter fastkedjat. Jag fick till och med min fodelsedagspresent igar;

Jag ber om ursakt for dalig kvalitet, men battre an sa blev det inte med telefonen. Jattefina ringar i alla fall. Och idag gick vi ut och at. De forsoker liksom i alla fall!

Och jag har ledigt pa helgerna, jag har till och med sovmorgon. Jag far kaffe pa sangen. Jag far dorrar oppnade och mat serverad och cigaretter tanda och drinkar kopta och blir sa ruskigt bortskamd, sa ni anar inte.

Det var det sista av mitt gloating, ska sluta nu.
Anyhow, fina ringar va!?

Namnforslag, tack!

Den dysfunktionella familjen ar nu om mojligt annu mer dysfunktionell da det har blivit en liten tillokning. Det har absolut inget med bebisar att gora, utan mer att nannyn har gatt och skaffat sig en karesta. Tank er det, liksom.

Karestan har redan introducerats och godkants av mamma nanny och givetvis av familjen har. Jag far nastan slass med Lilleman och Syster Elak om uppmarksamheten! Pappanik ar mattligt avstandstagande, kanske inte helt ovantat. Saker har forandrats, och det tycker han inte om. Det gor daremot jag!
(En fantastisk bild - mamma ser ut som en japansk turist som har placerat sig i smyg framfor britterna, Karestan ser ut som om jag ar det basta han vet, och jag ser ut som att jag bara ar djavligt nojd med livet.)


Nu sitter jag mest och funderar pa vad karestan ska fa for bloggnamn, for ett sant maste han ha. Sa jag tankte ni kunde hjalpa mig att komma pa nat fiffigt, bara sadar pa en mandag. Forslag?

I ovrigt kan jag tala om att det ar fan inte latt att bedriva familjeliv och vara sadar nyfanigt foralskad, jag skulle behova sisadar 10 mer timmar/dygn. Men ja, det kommer ju ga over det ocksa, men ni kanske far sta ut med sporadiskt bloggande en stund.

Mammablogg.

I can feel the pressure...

Först ett litet tips- om du köper en stekspade med två gafflar på och en potatisskalare när du är i England- packa INTE ner dom i handbagaget, det är dumt!!! För då kommer tre securitypersonal, tittar strängt på dig och ber dig öppna din väska.Dom lyfter försiktigt upp ett plagg i taget, och undersöker det noggrant- även din nyinköpta underkläder... Men har du tur är en av dom riktigt trevlig och hjälper dig checka in även handbagaget så du slipper slänga de nyinköpta köksredskapen...

Men en trevlig vistelse i England-det hade vi!

Shoppingen, pubrundorna och den engelska brunchen var ever so nice.

Det som jag inte får berätta (ännu???) var också väldigt trevligt...

Tips nr. 2: ska du åka bil med Jenny-ta nåt lugnande innan!

Att kalla familjen dysfunktionell är väl ett understatement...

Pappanik lever i och med sin sorg efter sin döda fru, har inte kommit just mycket längre i sitt sorgearbete än efter första tiden.

Syster Elak (som f.ö. uppträdde oklanderligt när vi var där) spelar ut pappanik och jennynanny mot varandra helt obekymrat.

Men lilleman- en helt bedårande liten kille, go och glad hela tiden, bara han får ha Jenny vid sin sida dag som natt...

(Pappanik- Jenny behöver LEDIGT!!!!)

Så det var mitt gästblogginlägg.

Nu får nannyn själv informera er om familjen (och hennes) vidare äventyr...

Skrivet av Jennys mamma

Inte mitt fel, sadetsa!

Ska bara saga att alla som sitter och svar over att jag inte uppdaterar kan vanda sig och svara at min mamma, for det ar hon som sitter pa nasta inlagg...

What's that?! It's a hat!

Jupp. Jag alskar min nya basker. Funerar pa att ha den alltid. Eller vad tycker ni?!

Liten logik.

- Nar vi gar till dagis, Jenny...
- Ja?
- Da, om det kommer en bil, och han stannar, da maste vi halla upp handen for att saga tack for att han stannade, och sedan kan vi ga over gatan.
- Ja, det ar helt riktigt.
- Men om, om bilen inte stannar, da behover vi inte saga tack.

Mitt sommarlov, Jenny 9B.

Pappanik lat mig ha sovmorgon idag anda till klockan nio da han klev upp med Lilleman och gav honom frukost och donade, sedan gav vi honom skjuts till jobbet och akte hem till Syster Elak for att planera dagen.

Vi enades alla om simning. Jag brukade alska att ga till badhuset. Det var innan jag behovde vara ansvarig for tva barn pa badhuset. For det forsta att tanka pa allting som ska med; simpuffar, simglasogon, handdukar, schampo/balsam, borstar, klader... sedan ska man komma ihag barnen ocksa. Hur som helst, in i bilen och ivag liksom. En och en halv timme i basangen dar jag ska forsoka roa en tre-aring och en fjorton-aring med samma saker. Hur djavla latt ar det?! Jag holl god min i alla fall, gjorde volter under vattnet, lekte groda, hoppade runt i cirklar och simmade med Lilleman fastklamrad pa ryggen. Sen fick jag aka hem. Vad vantade hemma da? Farmor och Farfar saklart.

- Hur gar det med studierna? Va?! Ar du inte fardig AN? Oj, diskar du sadar? Nej, sa skulle jag aldrig kunna gora, jag gor alltid sahar. Och du tvattar inte varje morgon? Nej, jag forstar inte hur du klarar dig, det maste jag gora och vi ar bara tva. Jag sag pa ett stadprogram pa tv igar, som vissa folk har det i sina hus, det ar till och med varre an har! Jag vet inte vad Pappanik tycker om det har, men jag skulle da aldrig kunna leva sa! BLA BLA BLA BLA BLA!

Gjorde lunch till barnen och hoppades de skulle fatta piken, men nejda. Stanna JATTElange ska vi gora, for det tycker vi ar roligt. Nar de antligen hade akt, ville Lilleman ligga och mysa i soffan vilket jag mer an garna sysselsatte mig med. Vad hander da? Jo, det ringer pa dorren. Vem ar det da? Mormor saklart. Why the fuck not, liksom?

Tre timmar senare, efter att ha lovat barnen McDonalds for att komma ut ur huset sa akte hon hem. Vi korde sedan i tva och en halv timme for ett djavla Happy meal for att vi bor pa en djavla landsbygd. Nar vi kom hem var jag sa trott att jag nastan la mig sjalv istallet for Lilleman.

Speaking of Lilleman. Jag tanker avsluta med ett klockrent citat;

Pa lekplatsen, i kanan.

- Varfor haller du ut armarna sadar?
- Sa jag kan fanga dig nar du kommer ner, knasboll.
- Meh! Jag ar faktiskt ingen fisk.

Alska liten.

PS, Jag ska klippa haret imorgon, det har redan vaxt ut en regnskog.

Jennys tipshorna.

Kampar ni desperat for att hitta ett snabbt och effektivt satt att frosta av frysen? Look no more, har kommer losningen;

Jag gick ner i sommarhuset vi har langst ner i tradgarden for att ta fram middagsmat. Men vad skadade mitt norra och sodra oga? Jo, den var igenklistrad med stora isblock! Gick inte att oppna en endaste lada liksom. Med Lilleman skrikande att han behovde ga pa toaletten inne i huset, sa visste jag att jag maste agera snabbt, sa jag sag mig omkring for hjalpmedel. Lillemans stodhjul!

Tog ett stadigt tag om skaftet, blundade sa hart jag bara kunde och tog sats - sedan uppercuttade jag bort all is. Skravorna flog omkring mig, haret fladdrade av vinddraget och frysen var inom tva minuter isfri. Ja, utanpa ladorna i alla fall, jag kunde fortfarande inte oppna dem. Men, Lillemans stodhjulsskaft var format som en kofot, sa jag anvande det till att banda upp ladorna och dra ut dem. Tog ut dem pa altanen for att banka lite mer, och da kom Pappanik till undsattning. Vi var en fin syn dar pa altanen, fryslador i hogsta hugg som vi bankade pa stolarna. Sno och is flog omkring och maten ocksa, eftersom det tog for lang tid att tomma dem innan vi borjade banka.

Jag stod bojd over en av tradgardsstolarna och skrapade underkanten pa en lada nar jag plotsligt fros till is. Bokstavligen talat. Pappanik tyckte det var en vansinnigt rolig ide att halla innehallet av en av ladorna innanfor min troja. Det var ka-ka-kallt. Bada skrattade sa vi nastan tjot och grannarna fick sig en trevlig underhallning OCH frysen blev avfrostad. Allt detta pa tio minuter.

In your face Martha Stewart!

Stepping stones.

Alltsa, jag har gatt och blivit utmarkt till finfin blogg av tva finfina bloggare, tillika finfina manniskor. Jag kan ju inte lata detta ga obemarkt forbi - sana saker gor en gammal nanny glad, sa glad.

Sa tack, Liselittan och Jezterdaze.

Som om inte det vore nog, igar hande det har!

Syster Elak fran overvaningen;

- Jeeeeeeennnnyyyyyy?
- Ja?
- Har du dammsugit haruppe?
- Ja, i forrgar, hursa?
- Nej, jag bara tankte att jag kunde gora det.
- Ursakta?
- Ja, att jag kunde dammsuga.
- Att du kunde vad?
- DAMMSUGA.
- Jag tyckte du sa det, men det verkade sa fel.
- Haha, jatteroligt, vill du att jag ska dammsuga eller inte?
- Ja, gor't! Tar du nedervaningen ocksa, ar du sot.
- Saklart. Jag moppar golvet ocksa, sa slipper du gora det.

For vanliga manniskor kanske det har bara ar en helt vanlig dialog man har med tonaringar pa regelbunden basis. Har, sa har det har aldrig hant. Och da menar jag aldrig. Hon stadar inte ens sitt rum sjalv, for det gor mormor elak. Det har ar forsta gangen hon haller i en dammsugare. Och det faktum att hon gjorde det for att jag inte skulle behova, snarare an for att hon var tvungen, det var som balsam for sjalen. Ar det har som kallas for det dar skorda sadden av sitt harda arbete? Sager man ens sa? Forstar ni vad jag menar?

Hur som helst, I'm bloody loving it!

Babysteps, baby.

I soffan;

- Jenny?
- Ja?
- Du ar mamma.
- Va?
- Du ar mamma!
- Nej, raring, det ar jag inte.
- Ar inte du min mamma?
- Nej alskling.
- Vad ar du da?
- Jag ar din nanny.
- Varfor ar du inte min mamma?
- Raring, kommer du ihag att vi har pratat om din mamma?
- Ja.
- Kommer du ihag vart hon ar?
- Ja, i himlen.
- Precis, sa jag ar har och ser efter dig at henne, sa hon vet att du har det bra. Ar det okej?
- Ja.

Alskade lilla skrutt.

Jag och Pappanik hade en diskussion i fredags (den var till och med civiliserad) om hur lange jag ska vara kvar. Vi kom inte fram till nagonting konkret egentligen, forutom att bada vill att jag ska stanna. Men vi konstaterade att anledningen till att saker har varit jobbigt mellan oss (eller nej, JAG konstaterade, men han holl med!) ar for att den forsta tiden var all fokus pa barnen och fa dem att ma bra och kunna ga vidare - nu ar barnen lyckliga och harmoniska och da hamnar fokus nagon annanstans, och nasta logiska anhalt ar oss. Det ar inte alls konstigt om man tanker efter.

Sa sa HAN (jo, det ar sant) att vi maste bli battre pa att kommunicera. Vilket vi maste.

Jag menar inte att allt radikalt har forandrats till en perfekt situation, langt ifran. Men jag tror att det som har hant ar att alla fatt storre respekt for varandra. Sen kommer vissa saker irritera mig tills jag bloder ur oronen, men babysteps liksom.

Hur mar ni?! Har ni saknat mig?

Strike a pose.

Varsta dalig pa att skriva. Mestadels for att det ar valdigt bra. Har varit varsta ledig, och rensat luften och har det oforskamt bra. Stadar ugnen och grejar, kramas tills vi ar blaa i ansiktet, leker och tjoar, sjunger, spelar wii, pratar, lagar mat tillsammans, gar till parken... allt sant dar man SKA gora. Det ar valdigt lite brak, alla kommer overens oftast - det ar lite som twilight zone liksom.

Var pa kraftskiva hos Henric i lordags - som ni kan se satt vi mest och var oforskamt snygga och shottade vodka. Mycket trevligt.

Nasta vecka kommer allt tillbaka till rutin, barnen borjar skolan. Och vet ni VAD? Da kommer min mamma hit. Bah sadar liksom. Och vet ni MER? Sen kommer min pappa hit ocksa. Nu fattas bara Pontus, sen ar varldsbilden komplett.

Life's good.