Speaking of respekt...

... har foljer ett axplock av Pappaniks underbara repliker de sista veckorna;

"Du ar sa tragisk Jenny."

"Ja, men om du skaffar ett extrajobb, sa kan du ju atminstone fa jobba en gang innan de inser vilket misstag du ar och ger dig sparken. Lite som jag skulle ha gjort."

"Jag fattar inte vad du har for problem."

"Du ar inte frisk pa en flack."

"Om nagon vill ha en dalig barnflicka, sa kan ni ta Jenny, for jag vill inte ha henne i alla fall."

"Ja, nagon maste ju gora det, for det ska gudarna veta, att Jenny gor det inte."

"Jag uppskattar inte att du undanhaller saker for mig, vem skriver du sms till och vad skriver du?"

"Jag ar ganska saker pa att de inte vill ha dig i alla fall, sa ar det nagon mening att forsoka?"


Forstar ni att jag ar less? Forstar ni att jag vill ta mitt pick och pack och flyga vidare nagon annanstans? Forstar ni att jag inte kan? Forstar ni hur mycket de dar barnen betyder for mig, och att jag aldrig skulle satta deras valbefinnande i andra hand? Forstar ni att jag ar alldeles for djupt insyltad for att se klart? Forstar ni att jag har ont i magen nar jag vaknar? Forstar ni att jag gar och onskar mig bort nittio procent av tiden? Forstar ni att jag varken har styrka eller mod att ta mig harifran?

Snalla sag att ni forstar, och att det inte ar jag som ar dum i huvudet?

(sedan ska tillaggas att alla citat ar tagna ur kontext, och darfor inte ger en helt rattvis bild av det hela, men det finns ingen djavla ursakt i varlden som rattfardigar sant dar beteende.)