Fodelsedag, ensamhet och tvivel.

Alltsa, jag alskar att fylla ar.
Julafton och min fodelsedag AR de viktigaste dagarna pa hela aret och kommer alltid forbli. I ar kommer jag vara ensam. Eller ja, Lilleman kommer vara har, men han kommer ju knappast att ge mig frukost pa sangen. Inte heller sjunga.

Sa igar kom ett fodelsedagskort fran mamma. Som gjort for att bara satta sig ner och tjuta ogonen ur mig, men det gjorde jag inte. Jag stallde kortet i koket, sa jag kan se det hela tiden. Sa jag kan trosta mig nar den har familjen fuckar ur, att jag har en egen familj som alskar mig och inte ar som de ar.

Pa kvallen sag jag pa Britain's got talent. Och grat ogonen av mig. Jag grat nar de dissades, och jag grat nar de hissades. En man sjong opera och da grat jag sa jag nastan inte kunde se. En liten pojke gjorde stand up och da grat jag sa kudden nastan drop. Jag grat till och med nar reklamen for toalettpapper var.

Sjalvklart var det for framtradandena jag grat. Absolut, vad skulle det annars vara?!

Pa onsdag kommer min kara Astrid. Jag klamrar mig fast vid detta och det haller mig ovan vattenytan, for att jobba sex manader i strack med var tredje eller kanske fjarde helg ledigt AR inte bra, varken for kroppen eller for hjarnan. Jag ar trott, trott, sa innerligt trott.

Fast det latsas vi inte om. Vi ler och klampar pa i vanlig ordning med mindre sma utbrott har och dar som dovas med hog musik och somn. Piaff raddar mig alltid.

Smile like you mean it!


[smakprov fran talentshowen!]