Jenny och Myra kommunicerar.

Jenny; Djavla manniskor far mig att grata hela tiden!

Myra: Haha, samma har. Bada tva!

Jenny: Haha, ratt at henne! Hatar henne, skicka tillbaka henne till Spanien djavla invandrare!

Myra; Haha, Neeej, hon ar bra. Grat inte dock ;) Jag vantar pa Diana och Laura.

Jenny; Du har sa dalig smak, typisk walesiskt. Jag ocksa, och Owen med den konstiga stavningen, Sotnos!

Myra: Hur bra ar HON?! Bara alskar henne. Flickband i botten.

Jenny; Hon far mig vilja vara lesbisk. Ja, dem och den har tonten, bryr mig inte vilken av dem som aker.

Myra: Platt. Riktigt platt. Men jag gillar dem. DIANA! Vart ar min nasduk?

Jenny; Va?! Jag tyckte de sog!

Myra: Och NU dor TV:n. Moahahaha.

Jenny; Kara nan... blir nog hon och Daniel.

Myra: Maste vara sa. Eller flickband. De ar skit. Rachel har varit en besvikelse.

Jenny; Ja, fran borjan!

Jenny; Jag klarar inte av det! Maste vara Daniel!

Myra: Jag tror att en flicka aker hem idag, Eller fyra :D

Jenny; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Jag djavlar grater!

Jenny; Som jag sa; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Envisa asna!



Kan ni gissa vad vi gor? Detta ar sms oversatta fran engelska, det ar darfor de kan lata lite markliga.


(Jag tycker forovrigt om att kalla folk for invandrare for jag rakar vara en sjalv, sa nu ingen gar och blir upprord over det uttrycket.)

The poem of us.

We do not believe in regrets.
We believe in vodka.
Every drop of the sweet, forgetful drink
fills our souls with love.
Our smiles become neverending
our minds create our own universe -
where we are king and queen.
Me and you,
sitting on our thrones
spitting at the common people,
laughing at their pity regrets.
If only they knew who we are,
that we rule the world
We make the rules,
and make you dance to our beat.
We fight you with our love, and it knocks you down.
Pityful twats,
if only you knew what you are up against.

Shake it, Jenny, shake it!

Kommer ni ihag det har?

Igar hade vi ett liknande scenario, fast den har gangen svimmade jag pa koksgolvet. Vaknade upp med tre ansikten ovanfor mitt och Lillemans hander pa mina kinder.

- Jenny, varfor ramlade du pa golvet? Det var roligt.

Det har var ungefar klockan sex pa kvallen, och efterat gick jag och la mig. Jag blev vackt halv nio imorse av Pappanik som stod med telefonen i handen och beordrade mig att ringa doktorn. Vilket jag gjorde, men han var inte dar, sa jag skulle ringa tillbaka nasta vecka. Ja, inga problem tyckte jag liksom. Pappanik var inte helt nojd, utan bad mig att ringa igen och be att fa traffa en annan doktor. Sa jag gjorde det, men det fanns inga andra lediga heller. Da blev Pappanik arger och ringde sjalv och sa att om man kollapsar utan nagon uppenbar anledning, sa ar det ett akutfall och man ska fa traffa en doktor! Sa da fick jag det.

Doktorn sa att jag var utmattad och stressad. Att jag behovde ledigt. Sa skrev han ut valium, for han trodde inte att man skulle ga omkring och skaka som ett asplov pa dagarna.

Sa nu har jag ledigt i fyra timmar. Sedan har jag ledigt nagra timmar imorgon. Och sedan ar jag ledig pa lordag. Fast Pappanik tyckte jag skulle aka nanstans och vila upp mig. Och att jag ska sluta satta sa mycket press pa mig sjalv.

Sa ja...

Vila kanske?

Det finns inga ord for hur tragiskt det har ar...

Jag skriver aldrig om nyheter egentligen, men det har fick mig att ma fysiskt daligt. Jag har aldrig ens sett ett riktigt vapen, an mindre kanner jag andra som har det, sa vapen ar avlagset for mig. Speciellt tva-aringar som haller i vapen och oavsiktligt skjuter ihjal sin pappa.

Hur far en tva-aring ens tag pa en pistol? Nagonstans inne i mig vill jag tanka att "skyll dig sjalv ditt djavla pucko!". Tank om han hade haft den riktat mot sitt ansikte istallet for pappas mage? Tva ar! Tva. Ar.

Att sedan ett helt brollopssallskap kan sta och se pa hur tidigare namnda tva-aring star och viftar med en laddad pistol, och nagon dessutom star och filmar. Skulle inte normala manniskor reagera? Ta pistolen ifran barnet? Ar vi pa en sa sjukt hog toleransniva i samhallet idag att det ar nagot vi inte reagerar over?

Jag mar illa.

Har ar youtube-klippet, men ja, var varnad - det ar extremt obehagligt, sa vill ni inte titta, ga in och las artikeln istallet.

Trehundratrettiotre!

Jag bestamde mig for att gora en liten kompott av forslagen, sa jag valde att intervjua mig sjalv - fran hjartat. Sa here goes;

Jenny. Trehundratrettiotre inlagg! Vi trodde fan inte du hade det i dig!
- Inte jag heller. Bloody hell. Sant skit jag vraker ur mig, sa trodde jag pa tjugofem innan nagon form av moderator skulle stanga ner mig. Men jag ar nojd, mycket nojd.

Du ar inte sa djavla sympatisk va?
- Jag tror det beror pa vem det handlar om. Jag ar varsta mjukis nar det kommer till manniskor jag alskar och beundrar - men manniskor som av olika anledningar hamnar pa svarta lista har det svart att hitta tillbaka till den osvarta. Och jag har lite eller inget talamod med dumma manniskor, oavsett hur mycket jag tycker om dem - det ar inte sa sympatiskt. Jag har byggt min karaktar pa skenhelighet och dubbelmoral, och det ar inget jag skams for. Men de jag alskar, de alskar jag, och de skulle jag ga over eld for. Om den inte var sa varm i alla fall.

For de som upplever dig som en otrvlig djavel - kan du inte bjuda pa nagot pinsamt?!
- Det kan jag. Faktiskt. Det hande idag faktiskt, som om det var meningen att jag skulle dela med mig till dessa manniskor. Det borjade i maj manad nar jag var ute och svangde mina lurviga har i byn. Sista anhalten blev min lokala pub dar jag motte en pojke och gemensamt tycke uppstod... Efter en halvtimmes promenad, eller ja, vad som skulle ha varit en halvtimme i nyktert och ensamt tillstand, men snarare blev en och en halv timme, sa stannade pojken upp och ville beratta nagonting. Sant ar aldrig bra - det vill man inte hora. Alla mojliga alternativ gick igenom huvudet pa mig innan han antligen oppnade munnen och yttrade sin "hemlighet". Han var tjugo. Ar. Gammal. Men i sanningens namn, sa hade jag for manga ol innanfor kroppen och han var alldeles for bra pa att kyssas for att jag skulle gora nagot at det. Tillaggas bor ocksa att han bodde hemma hos sina foraldrar, sa det innefattade smygandes uppfor trappor och generat ihopplockande av nallebjornar pa sangen. Hur som helst, efter en mycket gemytlig natt av bade prat och kel sa grydde dagen och jag skulle borja jobba om tva timmar. Han ville att jag skulle stanna och ha morgonkaffe med hans foraldrar (!), sa jag var tvungen att vanta tills han somnat och sedan smyga ut ur huset och ga the walk of shame genom byn till ett hus med tre tonarsnattgaster och en farfar och en overfortjust Syster Elak och en tjurig Pappanik med ett sugmarke i storleken av Kanada pa halsen. Jag skamdes ganska rejalt for att bara sticka sadar liksom, sa jag letade reda pa honom pa alskade facebook och skickade en ursakt. Vi skrev litegrann och onskade varandra det basta i livet, och sen var det liksom inget mer med det. Men eftersom han bor i samma lilla by som jag, sa har jag lange fruktat att stota pa honom. Och idag hande det - med rage. Jag skjutsade Syster Elak till the supermarket som har en gigantisk parkering, och stallde mig utanfor bilen for att roka medan hon gick in och handlade. Jag pratade med Myra i telefonen nar jag upptackte tva manniskor som satt helt ogenerat och pratade om mig och pekade. 20-aringen med flickvan minsann. (de var inte ihop den natten, de gjorde slut dagen innan och blev ihop dagen efter) Jag forsokte latsas som om ingenting, men det var fan inte latt, ens for en san som jag,s a jag skulle satta mig i bilen och gomma mig lite. Och det var en jattebra ide, om det inte hade varit for det faktum att jag hade sa brattom in i bilen att jag smallde upp dorren i bilen bredvid mig, som naturligtvis larmade igang. Sa istallet for att bara de tva tittade och pekade, sa gjorde nu HELA parkeringen det. Och har gick jag och trodde det skulle bli pinsamt att traffa honom igen...

Lite ironiskt att du tjatar om karma hela tiden, horru. Frasen "In your face" kanns relevant. Men nu till allvarligheter. Sverige liksom - saknar du det inte?
- Jag ar djupt kluven nar det kommer till Sverige. Ibland vill jag nastan ga sa langt som till att saga att jag hatar Sverige. Det ar bara forknippat med angest och daliga tider for mig. Jag saknar mina vanner och min familj, men absolut inte Sverige. Det gor det lite svart, for jag ar inte overdrivet benagen att aka hem. Men som sagt, det har inget med manniskorna att gora - jag har bara djavligt svart att vara lycklig dar. Det ar markligt.

Du pratar ratt ofta om vad du inte tycker om. Vad ar det du tycker om liksom?!
- Det beror pa om vi pratar manniskor eller saker. Nar det kommer till manniskor, sa ar det ju givetvis min familj. Men de tre viktigaste manniskorna i mitt liv utanfor familjen ar Henric, Myra och Malin. Jag pratar med dem i princip varje dag, och de betyder mer an mycket annat. Om jag fick bestamma, sa skulle de bo inom rackhall sa jag kunde traffa dem varje dag, men ja. De ar mina sockertoppar.

Ar skadegladje den enda sanna gladjen?
Absolut. Det ar den enda gladje ingen kan ta ifran en.

Vad är det du tittar efter hos andra människor. Vad är det som faller dig i smaken?
Och inte?
Humor. Framfor allt humor, och inte san humor som ar "jag kan citera en komiker eller en serie,
det gor mig hysteriskt rolig". Akta humor som kommer inifran, och som ar byggd pa intelligens
och kvicktankthet. Jag uppskattar ocksa omtanksamhet. Manniskor som gor saker -
inte for att de behover, utan for att de vill. Det jag inte letar efter ar, kanske inte helt otippat,
motsatsen. Jag star inte ut med trakiga manniskor, inte ens lite. Inte heller egoistiska manniskor
som aldrig kan gora nagot utan att vinna pa det sjalv.

Hur hanterar du ett nederlag? Ge ett vardagsexempel!
Nederlag? Jag?! Ha! 
Nera, aven jag ar mansklig, tro det eller ej. Jag ar ett stort fan och tom och glom-principen.
Det finns fa saker som gor ont efter man bedovat dig sjalv med alkohol. Det i kombination med
viljestyrka ar fantastiska grejer. Min terapeut menar att jag bara skjuter problemen framfor
mig nar jag gor sa, men vad vet han?! Som tur ar, sa har jag inte sa manga nederlag,
sa det blir inte sa mycket tom och glom. Och vem vet, en vacker dag kanske jag slar till
och pratar om det istallet.

Slutligen; har du nagot du vill saga till dina lasare?
Ja. Faktiskt. Bade till de jag kanner och de jag inte kanner.
Jag ar fascinerad av att ni visar intresse for mitt liv. Det gor mig glad att veta att ni uppskattar
den, och det gor det roligare att skriva. Jag platsar inte riktigt i kategorin folkkar,
sa jag forvantade mig valdigt lite. Mest mamma och Myra. Hur som helst.
Jag uppskattar er massor, och ar tacksam att ni klickar in och laser elandet och ibland till
och med engagerar er. Ni ar en redig bunt!

Trehundratrettiotre minsann. Trodde Ni vi skulle komma sa langt?

To feel alive!

For dagar nar livet kanns trakigt och gratt, och man inte riktigt vill vara med eller gora nagonting alls, da gor man sahar;

Satt er i bilen, veva ner rutorna, krama pa den har laten pa hogsta volym och tryck gasen i botten ut pa motorvagen. Vinden kommer blasa bort alla bekymmer och all tristess och musiken kommer fylla er med livsgladje, och farten kommer fa er att kanna er levande. Tro mig. Klockrent tips ar det. Go for it!




(Glom inte att vara delaktig i nasta inlagg, kommentera pa foregaende inlagg ar ni sota.)

333, nu ar jag halvvags.

Jag ar valdigt snart vid mitt trehundratrettiotredje inlagg. Jag tankte ni skulle fa bestamma vad jag ska skriva om. Ar det nagonting ni undrar over som jag inte tar upp, eller ar varsta hemlig om, sa ar det har er chans att fa reda pa sanningen. Jag lovar att vad jag an skriver om kommer vara fran hjarteroten och utan sanningsmodifikation. Sa gnugga geniknolarna och lamna onskemal i kommentarfaltet. Alla utom Myra, that is. Inga slag under baltet fran den dar ettriga varelsen pa min blogg inte, sant haller vi pa hennes blogg. Visst gumsan?

Ovriga nyheter; Min lillebror har borjat blogga och har den goda smaken att skriva om sin kara syster. Det hittar ni har. Det finns ocksa en lank till hans blogg har till hoger som jag uppmanar er att besoka da ni har tid over eller ar tillfalligt sinnesforvirrade och inte riktigt vet vad ni gor. Han ar inte vettig pa en flack, jag har da rakt ingen aning vart det kommer ifran!

Pa husfronten rader det nagorlunda vapenvila. Pappanik ar sitt glada jag och skamtar och flamsar och tramsar. Syster Elak (jo, jag ska nog halla kvar det namnet trots allt... ) har sina tillfalliga tonarsraider, inte helt olikt andra tonaringar, men satan vad de kan ga mig pa nerverna! Lilleman skrattar omkring och njuter av att vara en liten skolpojke med lunchlada och allt, och vi tranar rakning varje kvall efter maten och han ar sa duktig sa.

Ja, efter den har lite blandade kompotten ar det val anda pa tiden att ni valjer vad jag ska skriva om. 333 kanns speciellt, lat oss gora det annu mer speciellt tillsammans!

A reason to smile.

Student : Jenny Abrahamsson.

Grade : A


Dear Jenny.

Thank you, you have demonstrated, once more, a very sound understanding of this TMA.

You have answered well and confidently.

You have shown a great ability for research.

This was a thorough and informed account.

Well done, I look forward to your next module.

Regards,

Tutor Services
Oxford College (ODL)

Inget mer sant dar.

Herr ratt visade sig vara Herr fel. Det ar ett smutsigt jobb att tycka jag ar bast i hela varlden, och jag kan egentligen inte klandra honom. Nu dranker jag mina sorger i klyshor, alkohol och cigaretter.

Jag kommer over det.

Japp.

Sol ute, sol inne, sol i sinne.
Det finns fler fiskar i havet.
Det ar battre att ha alskat och forlorat an att inte ha alskat alls.

Men jag tanker ju bara saga att klyshan "Karlek overvinner allt" har en djavla massa att forklara. For det gor den inte. Det finns hinder i livet som ingenting annat an ett skott i pannan kan atgarda, och det ar fan fult att de forsoker lura en med annat. Jag kan vara en av de hinderna. Jag vet inte, men det lutar at det.

I fought the door post, and the door post won...

Ar det nagon grupp i varlden som ska skjutas, sa ar det de som lamnar skor mitt pa halvgolvet som jag konsekvent vagrar att plocka upp for det inte ar mitt jobb att gora det och som jag sedan snubblar over och svar en sjuhelvetes lang ramsa pa dorrposten som sa vanligt tog emot mig.

Det ar en dalig, dalig, dalig dag i nannyland idag.

Ja, naturligtvis... intet nytt under solen.

Ocksa var de tre...

Lilleman brukar ju titt som tatt spendera delar av natten i mitt sovrum, vilket inte alltid ar sadar jattepopulart hos ovriga familjen. Detta ar inte ett dugg oforstaeligt alls, men jag kanner mig tveksam till att ta ifran honom den tryggheten liksom. Pappaniks sovrumsdorr ar ocksa oppen, sa han kan valja att ga in dit om han vill. Hur som helst. Inatt var vi tre i min sang. Syster Elak sov ocksa dar, och det var nastan sa att jag faktiskt vantade mig att Pappanik skulle komma insmygandes.

Jag har inget emot att de sover dar, jag vet att det ar en trygghetsgrej, och ar det nagonting jag vill sa ar det att barnen ska kanna sig trygga. Men, jag inser att det ar ett moraliskt dilemma. Det blir nastan som en falsk trygghet. Sa jag undrar, tycker ni att det ar fel att lata dem ha det sa? Ska jag borja stanga dorren? Ar det schysstare mot dem i langden? Jag vet inte hur lange jag blir kvar har, och jag vet inte vad som kommer handa efter jag slutar - om det kommer en ny nanny eller om mormor och farmor rycker in igen. Hur som helst kommer ju jag att forsvinna nagon gang, och forsvinner da tryggheten ocksa? Jag kan ju inte prata med Pappanik om det, for han ar lika pratsam som en flaska attika, och inte med barnen heller av forklarliga skal.

Sa, vad sager ni? Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?