Pust.

Jag bara alskar lugna morgnar, gor inte ni det?

02.13 - stupar i sang.
05.17 - Lilleman knackar pa dorren och vill kliva upp. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
05.47 - Lilleman knackar pa dorren igen. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
08.24 - BANG! BANG! BANG! pa dorren. Syster Elak vill ha skjuts till skolan.
08.25 - Kliver ut ur sovrummet kladd i en mystisk kreation av vad som lag narmast.
08.26 - Lilleman grater for han har kissat i sangen och ar alldeles blot. Tar av honom pyjamasen.
08.27 - Syster Elak gastar om nagonting hon vill att jag ska gora som jag inte hor for jag har inte druckit kaffe annu. Hon vill att jag ska skriva pa nagot. Skriver under med Gull-Britt Eriksson.
08.28 - Borjar gora kaffe.
08.29 - Springer upp med Lilleman for att kla pa honom.
08.31 - Gar pa toaletten.
08.32 - Dricker forsta klunken kaffe.
08.33 - Slanger pa skor, tar med kaffe, tander en cigarett och gar ut for att avfrosta bilen.
08.35 - Letar fortfarande efter djavla isskrapan, hittar den inte, sa jag anvander ett tomt CD-fodral.
08.39 - Skrapar fortfarande djavla fonster med djavla CD-fodral.
08.40 - Syster Elak kommer ut med Lilleman och satter honom i bilen. Och sig sjalv. Jag har fortfarande tva rutor kvar.
08.42 - Brevbararen kommer gastandes nerfor backen och har ett paket han vill att jag ska kvittera.
08.43 - Syster Elak sitter och skriker i bilen att jag ska skynda mig.
08.43 - Jag mordar alla tonaringar pa diverse olika kreativa vis i huvudet.
08.44 - Jag kvitterar paketet.
08.45 - Satter mig i bilen och kor ivag. Med kaffekopppen pa taket.
08.46 - Svar den langsta ramsan nagonsin hord med manskliga oron.

Spanskiva.

Nu kanske ni tanker "for i helvete Jenny, vad haller du pa med egentligen?! Varfor bloggar du aldrig ditt djavla span?!"

Jo, det ska jag beratta. Jag har sagt upp mig. Och varit i Sverige och vilat upp mig. Och traffat mannen i mitt liv. Inte daligt pa fyra veckor va?

Sa mitt liv som nanny ar snart over. Sista Januari. Jag ar lojligt exalterad over allt nu, och ska borja leta jobb i London. Sa jag kommer nog att ateruppsta, men under (forhoppningsvis) mindre dysfunktionella forhallanden. Jag kommer att traffa de sma raringarna i alla fall dock, och sitta barnvakt lite nu och da, sa det ar inte over som i over, bara som i slut.

Sa vad sager ni, livet borjar vid 30 eller?

Jenny och Myra kommunicerar.

Jenny; Djavla manniskor far mig att grata hela tiden!

Myra: Haha, samma har. Bada tva!

Jenny: Haha, ratt at henne! Hatar henne, skicka tillbaka henne till Spanien djavla invandrare!

Myra; Haha, Neeej, hon ar bra. Grat inte dock ;) Jag vantar pa Diana och Laura.

Jenny; Du har sa dalig smak, typisk walesiskt. Jag ocksa, och Owen med den konstiga stavningen, Sotnos!

Myra: Hur bra ar HON?! Bara alskar henne. Flickband i botten.

Jenny; Hon far mig vilja vara lesbisk. Ja, dem och den har tonten, bryr mig inte vilken av dem som aker.

Myra: Platt. Riktigt platt. Men jag gillar dem. DIANA! Vart ar min nasduk?

Jenny; Va?! Jag tyckte de sog!

Myra: Och NU dor TV:n. Moahahaha.

Jenny; Kara nan... blir nog hon och Daniel.

Myra: Maste vara sa. Eller flickband. De ar skit. Rachel har varit en besvikelse.

Jenny; Ja, fran borjan!

Jenny; Jag klarar inte av det! Maste vara Daniel!

Myra: Jag tror att en flicka aker hem idag, Eller fyra :D

Jenny; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Jag djavlar grater!

Jenny; Som jag sa; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Envisa asna!



Kan ni gissa vad vi gor? Detta ar sms oversatta fran engelska, det ar darfor de kan lata lite markliga.


(Jag tycker forovrigt om att kalla folk for invandrare for jag rakar vara en sjalv, sa nu ingen gar och blir upprord over det uttrycket.)

The poem of us.

We do not believe in regrets.
We believe in vodka.
Every drop of the sweet, forgetful drink
fills our souls with love.
Our smiles become neverending
our minds create our own universe -
where we are king and queen.
Me and you,
sitting on our thrones
spitting at the common people,
laughing at their pity regrets.
If only they knew who we are,
that we rule the world
We make the rules,
and make you dance to our beat.
We fight you with our love, and it knocks you down.
Pityful twats,
if only you knew what you are up against.

Shake it, Jenny, shake it!

Kommer ni ihag det har?

Igar hade vi ett liknande scenario, fast den har gangen svimmade jag pa koksgolvet. Vaknade upp med tre ansikten ovanfor mitt och Lillemans hander pa mina kinder.

- Jenny, varfor ramlade du pa golvet? Det var roligt.

Det har var ungefar klockan sex pa kvallen, och efterat gick jag och la mig. Jag blev vackt halv nio imorse av Pappanik som stod med telefonen i handen och beordrade mig att ringa doktorn. Vilket jag gjorde, men han var inte dar, sa jag skulle ringa tillbaka nasta vecka. Ja, inga problem tyckte jag liksom. Pappanik var inte helt nojd, utan bad mig att ringa igen och be att fa traffa en annan doktor. Sa jag gjorde det, men det fanns inga andra lediga heller. Da blev Pappanik arger och ringde sjalv och sa att om man kollapsar utan nagon uppenbar anledning, sa ar det ett akutfall och man ska fa traffa en doktor! Sa da fick jag det.

Doktorn sa att jag var utmattad och stressad. Att jag behovde ledigt. Sa skrev han ut valium, for han trodde inte att man skulle ga omkring och skaka som ett asplov pa dagarna.

Sa nu har jag ledigt i fyra timmar. Sedan har jag ledigt nagra timmar imorgon. Och sedan ar jag ledig pa lordag. Fast Pappanik tyckte jag skulle aka nanstans och vila upp mig. Och att jag ska sluta satta sa mycket press pa mig sjalv.

Sa ja...

Vila kanske?

Det finns inga ord for hur tragiskt det har ar...

Jag skriver aldrig om nyheter egentligen, men det har fick mig att ma fysiskt daligt. Jag har aldrig ens sett ett riktigt vapen, an mindre kanner jag andra som har det, sa vapen ar avlagset for mig. Speciellt tva-aringar som haller i vapen och oavsiktligt skjuter ihjal sin pappa.

Hur far en tva-aring ens tag pa en pistol? Nagonstans inne i mig vill jag tanka att "skyll dig sjalv ditt djavla pucko!". Tank om han hade haft den riktat mot sitt ansikte istallet for pappas mage? Tva ar! Tva. Ar.

Att sedan ett helt brollopssallskap kan sta och se pa hur tidigare namnda tva-aring star och viftar med en laddad pistol, och nagon dessutom star och filmar. Skulle inte normala manniskor reagera? Ta pistolen ifran barnet? Ar vi pa en sa sjukt hog toleransniva i samhallet idag att det ar nagot vi inte reagerar over?

Jag mar illa.

Har ar youtube-klippet, men ja, var varnad - det ar extremt obehagligt, sa vill ni inte titta, ga in och las artikeln istallet.

Trehundratrettiotre!

Jag bestamde mig for att gora en liten kompott av forslagen, sa jag valde att intervjua mig sjalv - fran hjartat. Sa here goes;

Jenny. Trehundratrettiotre inlagg! Vi trodde fan inte du hade det i dig!
- Inte jag heller. Bloody hell. Sant skit jag vraker ur mig, sa trodde jag pa tjugofem innan nagon form av moderator skulle stanga ner mig. Men jag ar nojd, mycket nojd.

Du ar inte sa djavla sympatisk va?
- Jag tror det beror pa vem det handlar om. Jag ar varsta mjukis nar det kommer till manniskor jag alskar och beundrar - men manniskor som av olika anledningar hamnar pa svarta lista har det svart att hitta tillbaka till den osvarta. Och jag har lite eller inget talamod med dumma manniskor, oavsett hur mycket jag tycker om dem - det ar inte sa sympatiskt. Jag har byggt min karaktar pa skenhelighet och dubbelmoral, och det ar inget jag skams for. Men de jag alskar, de alskar jag, och de skulle jag ga over eld for. Om den inte var sa varm i alla fall.

For de som upplever dig som en otrvlig djavel - kan du inte bjuda pa nagot pinsamt?!
- Det kan jag. Faktiskt. Det hande idag faktiskt, som om det var meningen att jag skulle dela med mig till dessa manniskor. Det borjade i maj manad nar jag var ute och svangde mina lurviga har i byn. Sista anhalten blev min lokala pub dar jag motte en pojke och gemensamt tycke uppstod... Efter en halvtimmes promenad, eller ja, vad som skulle ha varit en halvtimme i nyktert och ensamt tillstand, men snarare blev en och en halv timme, sa stannade pojken upp och ville beratta nagonting. Sant ar aldrig bra - det vill man inte hora. Alla mojliga alternativ gick igenom huvudet pa mig innan han antligen oppnade munnen och yttrade sin "hemlighet". Han var tjugo. Ar. Gammal. Men i sanningens namn, sa hade jag for manga ol innanfor kroppen och han var alldeles for bra pa att kyssas for att jag skulle gora nagot at det. Tillaggas bor ocksa att han bodde hemma hos sina foraldrar, sa det innefattade smygandes uppfor trappor och generat ihopplockande av nallebjornar pa sangen. Hur som helst, efter en mycket gemytlig natt av bade prat och kel sa grydde dagen och jag skulle borja jobba om tva timmar. Han ville att jag skulle stanna och ha morgonkaffe med hans foraldrar (!), sa jag var tvungen att vanta tills han somnat och sedan smyga ut ur huset och ga the walk of shame genom byn till ett hus med tre tonarsnattgaster och en farfar och en overfortjust Syster Elak och en tjurig Pappanik med ett sugmarke i storleken av Kanada pa halsen. Jag skamdes ganska rejalt for att bara sticka sadar liksom, sa jag letade reda pa honom pa alskade facebook och skickade en ursakt. Vi skrev litegrann och onskade varandra det basta i livet, och sen var det liksom inget mer med det. Men eftersom han bor i samma lilla by som jag, sa har jag lange fruktat att stota pa honom. Och idag hande det - med rage. Jag skjutsade Syster Elak till the supermarket som har en gigantisk parkering, och stallde mig utanfor bilen for att roka medan hon gick in och handlade. Jag pratade med Myra i telefonen nar jag upptackte tva manniskor som satt helt ogenerat och pratade om mig och pekade. 20-aringen med flickvan minsann. (de var inte ihop den natten, de gjorde slut dagen innan och blev ihop dagen efter) Jag forsokte latsas som om ingenting, men det var fan inte latt, ens for en san som jag,s a jag skulle satta mig i bilen och gomma mig lite. Och det var en jattebra ide, om det inte hade varit for det faktum att jag hade sa brattom in i bilen att jag smallde upp dorren i bilen bredvid mig, som naturligtvis larmade igang. Sa istallet for att bara de tva tittade och pekade, sa gjorde nu HELA parkeringen det. Och har gick jag och trodde det skulle bli pinsamt att traffa honom igen...

Lite ironiskt att du tjatar om karma hela tiden, horru. Frasen "In your face" kanns relevant. Men nu till allvarligheter. Sverige liksom - saknar du det inte?
- Jag ar djupt kluven nar det kommer till Sverige. Ibland vill jag nastan ga sa langt som till att saga att jag hatar Sverige. Det ar bara forknippat med angest och daliga tider for mig. Jag saknar mina vanner och min familj, men absolut inte Sverige. Det gor det lite svart, for jag ar inte overdrivet benagen att aka hem. Men som sagt, det har inget med manniskorna att gora - jag har bara djavligt svart att vara lycklig dar. Det ar markligt.

Du pratar ratt ofta om vad du inte tycker om. Vad ar det du tycker om liksom?!
- Det beror pa om vi pratar manniskor eller saker. Nar det kommer till manniskor, sa ar det ju givetvis min familj. Men de tre viktigaste manniskorna i mitt liv utanfor familjen ar Henric, Myra och Malin. Jag pratar med dem i princip varje dag, och de betyder mer an mycket annat. Om jag fick bestamma, sa skulle de bo inom rackhall sa jag kunde traffa dem varje dag, men ja. De ar mina sockertoppar.

Ar skadegladje den enda sanna gladjen?
Absolut. Det ar den enda gladje ingen kan ta ifran en.

Vad är det du tittar efter hos andra människor. Vad är det som faller dig i smaken?
Och inte?
Humor. Framfor allt humor, och inte san humor som ar "jag kan citera en komiker eller en serie,
det gor mig hysteriskt rolig". Akta humor som kommer inifran, och som ar byggd pa intelligens
och kvicktankthet. Jag uppskattar ocksa omtanksamhet. Manniskor som gor saker -
inte for att de behover, utan for att de vill. Det jag inte letar efter ar, kanske inte helt otippat,
motsatsen. Jag star inte ut med trakiga manniskor, inte ens lite. Inte heller egoistiska manniskor
som aldrig kan gora nagot utan att vinna pa det sjalv.

Hur hanterar du ett nederlag? Ge ett vardagsexempel!
Nederlag? Jag?! Ha! 
Nera, aven jag ar mansklig, tro det eller ej. Jag ar ett stort fan och tom och glom-principen.
Det finns fa saker som gor ont efter man bedovat dig sjalv med alkohol. Det i kombination med
viljestyrka ar fantastiska grejer. Min terapeut menar att jag bara skjuter problemen framfor
mig nar jag gor sa, men vad vet han?! Som tur ar, sa har jag inte sa manga nederlag,
sa det blir inte sa mycket tom och glom. Och vem vet, en vacker dag kanske jag slar till
och pratar om det istallet.

Slutligen; har du nagot du vill saga till dina lasare?
Ja. Faktiskt. Bade till de jag kanner och de jag inte kanner.
Jag ar fascinerad av att ni visar intresse for mitt liv. Det gor mig glad att veta att ni uppskattar
den, och det gor det roligare att skriva. Jag platsar inte riktigt i kategorin folkkar,
sa jag forvantade mig valdigt lite. Mest mamma och Myra. Hur som helst.
Jag uppskattar er massor, och ar tacksam att ni klickar in och laser elandet och ibland till
och med engagerar er. Ni ar en redig bunt!

Trehundratrettiotre minsann. Trodde Ni vi skulle komma sa langt?