5

Ja, nu har jag ju nastan fatt mitt liv normalt. Atminstone sa normalt det kan bli nar man heter Jenny. Normalt jobb i alla fall, inget mer inneboende trams. Normal bostad (delar med tre man varav den ena ar drygare an den andra, men hyran ar billig!). Fast dar slutar normaliteterna. Spelar tydligen ingen roll hur normala omstandligheterna ar, jag ar fortfarande jag och kan omojligt acklimatiseras till normalare natur. Min sambo tycker det gor mig intressant dock, sa det kan jag leva med. (jaja, han kanske inte anvande ordet intressant, snarare "en utmaning", men det ar val sa gott som samma sak!?)

Sambo ja. Jag ar san numer. Kanns markligt. Vi ar lite som de dar paren man ser pa TV dar bada kommer med varningsskyltar och skulle egentligen leva ensamma, men markligt nog verkar vi funka. (I arlighetens namn sa ar det mest jag som ligger bakom nar vi inte funkar... men det sager vi inte till honom!)