Officiellt borta.

Det var fint. Det var otroligt jobbigt. Nu är det bara bara tomt. Du har lämnat ett så stort tomrum, så du anar inte.

Älskar och saknar dig mer än ord kan förklara, sov gott.

Farväl igen...

Det närmar sig med stormsteg, begravningen är bara två dagar bort. Det finns inga ord i den här världen som kan beskriva hur lite jag vill gå på den. Jag vill inte säga farväl för alltid. Det är inte meningen att jag ska behöva det, det är meningen att du ska finnas och tycka att du får bestämma över fjärrkontrollen för att du är äldre. Du får bestämma över den.

Minnen som jag inte har tänkt på på evigheter kommer upp hela tiden, och jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta dig mer. Jag vet att jag uppskattade dig, det är inte det, jag bara önskar att jag hade visat det tydligare. Jag hoppas att du vet hur mycket jag älskade dig, jag står inte ut med tanken på att du blev tvungen att dö och inte känna det. Det är mycket mer jag inte står ut med, älskade bror, men jag vet att jag måste. Jag har inget val. Jag måste sörja.

Ska baka tårtbottnar idag. Antar att det är sista gången jag någonsin bakar någonting åt dig, så jag lovar att det ska bli godare än det någonsin har varit. Blommorna kommer vara vackrare än de någonsin har varit. Musiken kommer att vara ljuvare än den någonsin har varit. För det förtjänar du. Bara det bästa är gott nog åt dig, älskade bror, och det bästa ska du få.

Jag saknar, saknar, saknar dig.

Tänd ett ljus!

Jag har gjort en minnessida till honom nu, om ni skulle vilja, så gå gärna in och tänd ett ljus för honom på; http://www.tillminneav.se/ och leta fram Mikael Abrahamsson.

I övrigt går dagarna låååångsamt. Jag har inte lust med så mycket. Fast imorgon måste jag ge mig ut och köpa kläder till begravningen. Känns sådär kul attköpa nya kläder för att du är död. Jag hade hellre köpt nya kläder till din trettioårs-fest.

På fredag ska jag gå ut i alla fall. Ja, det ska jag. Ska bli skönt att göra någonting helt annat.

Nej, jag har ingen lust idag.
Alls.

Upp och ner. Ner och upp. Jenny gal med grisens tupp.

Nu måste jag bryta mönstret. Det här går inte, kan ju inte ha en blogg om mitt liv som nanny när jag inte ens nämner det liksom... visst?

Jag pratade med Pappanik igår. Fast mest för att han skulle skälla på mig. Han tycker att han bor med tre barn istället för två, vilket är lustigt, för jag känner likadant. Vi har tappat alla gränser nu tror jag, vi bara går ihop som en enda stor röra där ingen vet vad som är vad. Det faktum att jag är lika organiserad som en kamel hjälper inte till faktiskt, han har lite insett det.

Sedan fick jag prata med Lilleman som alldeles akut fick ont i foten när han hörde min röst och ville att jag skulle komma hem och pussa den bättre. Älsklingen.

Jag har bokat en biljett hem. Jag åker den sextonde, dagen efter begravningen. Jag behöver begrava mig själv i arbete och studier nu, och konflikter med madame trotsig. Jo, så är det. Jag längtar faktiskt. Både för att om jag åker hem kan jag låtsas att detta inte har hänt, men också för att de är sådär alldeles underbara när jag inte är med dem.

Såhär ser min bror förövrigt ut på riktigt;


Söt som en sockertopp, va?

I am the angry mob.

Jag har tappat min Skalmanklocka. Allting fungerar lite si och så, men mest av allt sömnen. Vilket i sig är konstigt, för sömnen blir ju lite av en semester liksom. Fast det är ju själva insomnandet som är problemet. På dagarna är allting relativt okej, det går att distrahera sig och leva i den alldeles underbara förnekelsen, men kvällarna!

Det jag möter när jag blundar ar honom. Jag ser honom gå mot spåren, tårarna rinner nerför hans kinder och han är alldeles alldeles ensam. Han har så ont, och han är ensam. Han ställer sig på spåret och väntar på tåget. Vad tänker han? Tänker han på allt han inte har hunnit göra? På allt han har gjort som han ångrar? Tänker han på de han älskar? Då träffas han av tåget. Jag ser det om och om igen. Min älskade bror slits isär av ett djävla tåg. Jag undrar om det gjorde ont? Om han ångrade sig i sista sekunden, om han gråter. Ni förstår ju att ag inte vill blunda längre... jag vill hålla ögonen öppna, så jag kan se den Micke jag vill komma ihåg.

Även om mitt förnuft säger att jag är djävligt dum som ens tänker det, så klandrar jag mig själv. Hur kan man inte göra det? Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag låta honom ha så ont? Sedan undrar jag vem jag tror jag är, hur kan jag tro att jag kan påverka liv eller död? Det går inte.

Så hur går jag vidare? Hur blundar jag utan att dö inombords?

Jag har ingen djävla aning.

Hyckleri på högsta nivå.

I Sverige är vi stolta att vi inte har dödsstraff. Vi är så fina och demokratiska och borde vara ett exemplar för mindre civiliserade länder. Troligen. Jag undrar om ni har tittat er i spegeln någon gång?

Vissa människor är helt okej att döda, andra blir bara hatade i återstoden av sina liv. Ta polisen till exempel. Alla känner någon som har hört om någon som visste någon som blev felbehandlad av polisen. Därför är alla poliser idioter och ni gör därför allt ni kan för att smutsa ner deras yrke och försvåra deras arbete. Politiker förväntar ni er ska vara asexuella, immuna mot frestelser och helt enkelt övermänskliga. Sedan blir ni förvånade att de bara är mänskliga, och börjar hata dem och ska sätta er på deras arbete så fort ni får chansen. Invandrare vet ni minsann också vad de är för pack, för det har ni läst i Sverigedemokraternas nyhetsbrev eller någon annan pålitlig källa. Skicka hem dem, eller låt dem ruttna i någon källare, det skiter väl vi i? När det kommer till kriminella delas åsikterna lite dock. Har man gjort något bra, som satt åt en polis som var för brutal eller rånat en bank så är man rätt häftig för det vill ni också göra innerst inne, men ni vågar inte. Är man pedofil ska man skjutas direkt, man ska plågas, man ska förföljas. Egentligen är det rätt oväsentligt för oss att ha ett rättssystem, för ni har full koll på hur det ska vara.

Dödsstraffet existerar i Sverige. Lynchmobben har inte försvunnit. Det är bara dolt bakom vårat fina demokratiska samhälle. Ni dömer folk till höger och vänster, förutom er själva för ni är så klart perfekta. Ni har gett er själva rätten att vara mänskliga men tagit bort den från andra. Ni jagar människor tills de inte orkar leva längre, eller så tar ni helt enkelt död på dem och gör samhället en tjänst. Lynchmobbar springer omkring med en sammanlagd intelligens på minus och tycker att de ska styra världen. Det skrämmer mig att ni finns.

Jag föraktar er med hela mitt hjärta. Ni är småa människor som gör världen vi lever i ful och kall. Jag hoppas innerligt att ni blir sparkad i baken av er egen dumhet och ignorans. Ni får mig att må illa.

Fy fan för er. Fy FAN för er.

Farväl.

Idag var vi och sa farväl till Dig. Pappa hade bäddat ner dig i kistan, så vi fick inte se någonting, men du låg som i en gräddbakelse. Du älskade ju marängsuisse, så det var ju passande.

Vi lade ner lite saker till dig, Cicci la ner dina WoW-spel så du inte får tråkigt där du är. Pappa lade ner ett kort på dig och honom när ni sitter bredvid varandra i soffan och ser exakt likadana ut, och Cicci lade ner ett kort från bröllopet. Kommer du ihåg hur nervös du var? Det gick knappt att prata med dig innan, du var som en femåring (eller som mig) på julafton.

Jag fick vara ensam med dig en stund. Jag kände med handen över lakanet, kände konturerna av ditt ansikte. Det kändes så dumt, jag undrade varför jag stod där och fånade mig när jag bara kunde dra bort lakanet och väcka dig. Jag vet att det är fel, men det känns bättre att tänka så, än att tänka att under där ligger din kropp söndersliten av ett tåg. Så vill jag inte minnas dig.

Den femtonde är begravningen. Tolv dagar kvar. Vi ses igen om tolv dagar.

Sov gott.