Sunday 10 February 2008

Jag ar vaken mitt i natten och saknar dig sa mycket att jag skrev en korkad dikt.

I asked you, my brother;
Will you be okay?
You smiled and said;
You know I'll never go away.

I just saw your smile,
and walked away -
never saw the sorrow
that wouldn't let you stay.

You fought your demons,
always so strong.
Little did we know,
you wouldn't be here for long.

I told you, my brother;
you know that I love you?
You smiled and said;
Of course, and I love you too.

If love was enough,
I would have carried you.
If love was enough,
there was so much I could do.

But it never is,
you couldn't go on.
There's so much to say,
but now you're gone.

I beg you, my brother;
give me a sign.
Tell me you're okay -
and that you still are mine.

5 comments:

Anonymous said...

gumsan!
jag blir alltid lika rörd av det du skriver! Du är underbar! kram kram

Anonymous said...

*snörvlar*

Du får komma hit snart, Jenny. Så vi kan sitta uppe hela nätterna och snacka skit.

Anonymous said...

fuck vad fint du skriver...

Lisa said...

He will always be yours, he will always be with you...

Dikten var jättefin, inte alls korkad. Kram Liselott

Anonymous said...

Så vackert skrivet av dig gumman. Om vi får önska så har ha läst den och tackar dig.
Saknar dig här. Hoppas du kan komma snart.
pusssss