Nar karma slar tillbaka.

Jag ar ett monster, det ar bekraftat nu.

Inatt har varit natten fran helvetet, och jag straffas bara for att jag var hemsk och elak igar. Syster Elak var hur upphypad som helst, och hon trampar mig pa nerverna nar hon ar det. Rejalt. Hon ignorerade allt jag sa och studsade mellan vaggarna och satt och petade pa mig och sparkade till mig varje gang jag gick forbi. Lilleman tyckte det hela sag makalost roligt och gick bakom mig och slog mig pa rumpan for varje steg jag tog.

Tillaggas ska, att var staderska bara sket i att dyka upp nar hon skulle, och att mormor elak dok upp fast hon inte skulle. Pappanik valde dessutom att inte heller dyka upp overhuvudtaget efter jobbet. Allt var bara rosenskimmer.

Jag var pa gransen till sammanbrottet Kurt.

Lilleman akte i sang, Mormor Elak akte ut och jag sa till Syster Elak att jag skulle beratta for hennes pappa att hon knarkade om hon inte tog ett rejalt tag i att skarpa till sig.

- Meh, jag sager ju bara att det inte ar sant?
- Men raring, vem kommer han tro pa? En hash-rokande tonaring eller hans ansvarsfulla nanny?

Hon borjade nastan grata, och jag sa till henne att hon skulle fan vara i sang pa mindre an en kvart for att jag skulle andra mig.

Jag gick och la mig halv ett, fortfarande kokande av ilska. Tio minuter senare vaknade Lilleman forsta gangen. Tjugo over fem somnade jag igen. Klockan halv sju vaknade jag igen. Med en finne pa hakan och roda ogon. Sa gar det.

Idag ar det jag som inforskaffar sjutton burkar valium och koper en lott.

Mamma ar i himlen, fast varfor syns hon inte?

Lilleman stod och studsade medan jag forsokte fa honom pyjamasen.

- Men snalla hjartat, sta still, sa jag far kla pa dig!

Han stannade upp, och ett mycket allvarligt uttryck uppdagade sig i hans ansikte. (ni vet hur svart det ar att ta allvarliga barn pa allvar, for de ar bara sa sota att man vill nypa dem i kinden och stalla dem bredvid chokladen i skapet!)

- Jenny?
- Ja?
- Vart ar min mamma?

Han tittade pa mig och invantade svar medan jag fumlade runt med hans pyjamasbyxor och forsokte vinna tid. Han ser allvarlig ut, han vantar pa ett faktiskt svar, vilket formodligen betyder att det faktiskt ar nagonting han har funderat pa. Vilket inte ar konstigt i sig, alla han leker med har en mamma, men han har en Jenny, fast Jenny gor allt som mammorna gor, men heter inte samma sak. Det skulle ju forvirra vem som helst.

- Vart AR min mamma, Jenny?
- Hon ar i himlen, alskling.
- Varfor det?
- Sa hon kan ha riktigt bra uppsikt over dig och se till att du har det sa bra som du bara kan.
- Okej.

Efter det atergick han till studsandet som om ingenting hade hant. Kvar stod jag med hjartat i halsgropen. Jag har ingen aning om vad Pappanik vill att jag ska saga om det har. Jag har ingen aning om hur man forklarar for en snart tre-aring att hans mamma inte finns.

Det enda jag tanker ar att man ska gora sa liten grej av det som mojligt, for hon ska ju vara en naturlig del av hans liv liksom. Han ska kunna fraga och fa direkta svar, utan omsvep. Eller? Vad tror ni?

Sen kan det ju vara att det bara var en grej han slangde ur sig, fast jag hade anda en kansla av att han faktiskt undrade. Lillskrutten.

Nu racker det med att det racker.

Vet ni, att det kanns som om jag har pausat fardigt.

Jag ar fortfarande lite vilsen, fast jag borjar ana att det kanske mer ar regel an undantag, och det ar ju inget legitimt skal att sluta skriva har liksom.


Jag fragade Lilleman;
- Tycker du att jag ska fortsatta blogga?
- Ja.
- Varfor det?
- For att jag vill, och for att jag haller pa att gora ditt har vackert.

Vem kan argumentera emot det?

Nu racker det.

Jag kommer ta en bloggpaus.

Jag kanner mig vilsen.

Jag maste nog ordna upp det.


Jag kommer nog fortfarande att ibland skicka bilder till min fotoblogg, som ni hittar om ni klickar pa min profilbild, men det skrivna ordet kommer att tystna.

Skandal!

Jo, sahar var det va;

Pa mandag morgon fragade grannen som tar Syster Elak till skolan om jag kunde hamta henne, for hon hade arenden att utratta. Det kunde jag ju liksom. Men sedan andrade hon sig och sa att hon skulle ta hem henne i alla fall, sa jag behovde inte. Sa skont med manniskor som vet vad de vill liksom.

Jag gick hur som helst och fikade emd en kompis, och satt i godan ro och skrattade at folk nar jag far ett sms som fragar om jag inte kan hamta henne i alla fall. For fan, liksom. Men jaja, hem maste hon ju, och eftersom ungdjaveln ar for lat for att ga sjalv, sa maste hon hamtas. Men jag hade ingen bil, och jag orkade inte ga hela vagen till skolan, sa jag ringde upp skolan och bad dem saga till henne att mota mig pa halva vagen. Sagt och gjort, inga problem, vi mots och gar hemat.

Efter kanske tio minuter ringer telefonen en signal, men lagger pa. Det var ett nummer jag inte kande igen, sa jag ignorerade det helt enkelt. Fem minuter efter det far jag ett sms; "Vi har vantat i over tjugo minuter, vart ar hon?

Men for helvete! Ringde upp, sa att hon va nastan hemma med mig, och hon var makta skitarg. For jag hade gjort som hon bad mig? Kvinnor ar logiska. Naval, jag svor lite och tankte inte mer pa det.

Dagen efter kommer Syster Elak hem fran skolan och ar alldeles upprord.
- Har Linda pratat med dig?
- Nej, om vad?
- Bra, du bor nog inte gora det.
- Varfor?
- Hon ar jattearg pa dig.
- Igen, varfor?
- For jag berattade att jag motte dig halvvags, och da fick hon ett spel.
- Med risk for upprepning, varfor?
- For att hon tycker att du inte skoter ditt jobb som du ska, och hon sa att hon skulle knacka pa och prata med dig om det.
- Ja, hon ar mer an valkommen, det kan du halsa henne.
- Var inte arg, Jenny, jag forsvarade dig, jag skulle aldrig lata nagon prata om dig sadar.
- Nej, det ar ju ditt jobb, visst?

Jag skoter inte mitt jobb. Jag SKOTER inte mitt jobb?!
HA. Jag berattade for Pappanik, och vi skrattade at hennes enfaldhet. Fast lite sarad blev jag fan. Hon har ingen aning. Ga och saga dumheter utan att veta vad man pratar om, det skulle da rakt aldrig jag gora!

Igar nar hon ringde pa dorren var hon dock sot som socker och hojde mig till skyarna i vanlig ordning. Med Syster Elak inblandad, sa kan det ju ha forekommit en del overdrivning. Kanske, en aning.

Men det kommer aldrig bli sig likt igen pa den har gatan...


(ska for ovrigt pa dejt ikvall. Var meningen nasta fredag, men sa lange kunde jag ju inte vanta, sa med lite diskreta patryckningar, sa fick han tummen ur och bjod ut mig idag ocksa. Pa Alla hjartans liksom. Bast for honom att han har blommor med sig. Men vad fan ska jag ha pa mig?! Gah!)

Ljuset?

Tre dagar i rad har jag och Syster Elak haft sa kallade diskussioner. Inte en enda gang har hon pratat med Pappanik om det. Jag tror minsann att det borjar tandas ett ljus darinne och att hon borjar forsta att jag kanske har en poang nar jag kallar henne korkad djavla unge som inte har en aning om hur varlden ser ut men anda latsas att hon vet allt och darfor blir odraglig.

Lilleman ar ljuvlig dock. Jag skjutsade Syster Elak till typ scouterna, och da blev han tvungen att folja med eftersom Pappanik inte var hemma. Nar vi kom hem gav jag honom hans middag och gick sedan ut i koket. efter ett tag horde jag;
- Tack Jenny!
- Varfor det?
- For att du skjutsade hem mig fran scouterna.

Bless him liksom.

Nu kallar jobbet. Imorgon ska jag beratta den haftiga skandalen som skakar var gata dar jag ar huvudmannen och var granne vill halshugga mig.

Spannande va?

Jorasaattehhhh.

Jag har precis blivit utbjuden pa en dejt. Det har ar forsta gangen pa valdigt lange som det faktiskt pirrar i magen av en bra anledning.


Men JATTElange kvar.

Vad fan ska jag ha pa mig?!

Jag ar vaken mitt i natten och saknar dig sa mycket att jag skrev en korkad dikt.

I asked you, my brother;
Will you be okay?
You smiled and said;
You know I'll never go away.

I just saw your smile,
and walked away -
never saw the sorrow
that wouldn't let you stay.

You fought your demons,
always so strong.
Little did we know,
you wouldn't be here for long.

I told you, my brother;
you know that I love you?
You smiled and said;
Of course, and I love you too.

If love was enough,
I would have carried you.
If love was enough,
there was so much I could do.

But it never is,
you couldn't go on.
There's so much to say,
but now you're gone.

I beg you, my brother;
give me a sign.
Tell me you're okay -
and that you still are mine.

Korkad nanny soker asyl.

Har man jobbat for mycket om man pa kvallen slanger tandborsten i toaletten och spolar ner den istallet for endagslinserna?

Pappanik och Syster Elak har ett kallt krig. Sa kallt att bade Lilleman och jag ar frostbitna. Igar hade hon en panikattack som inte var av denna varld, tog min nastan tva timmar att lugna ner henne. Jag blir sa djavla arg, sa onodigt, de brakar om helt olika saker och lyssnar inte ett smack pa varandra. Hon tror att han ar arg for en anledning, och han ar arg for en helt annan. Han tror att hon ar upprord av en anledning och hon ar upprord av en helt annan. Sa dar star jag i mitten och tanker att vad enkelt det hade varit om jag bara hade berattat for dem hur enkelt det faktiskt ar.

Det hade varit enkelt. Om de hade kunnat lyssna nagon gang. Men vad vet jag liksom? Jag ar ju bara barnflickan, kan ju knappast veta nagonting som inte har med blojor att gora.

Lilleman ar smart dock. Han satt pa pottan idag, sa strok jag honom over haret och fragade;
- Ar du min lilla angel?
Han tittade pa mig som om jag hade gett honom en orfil.
- Nej Jenny. Nej. Jag ar en pojke, ingen angel. Du ar en angel, jag ar en pojke.

Klart jag ar. Klart han ar. Jag ar ju faktiskt korkad. Hur ska man annars forklara tandborsten?

Explosioner.

Jag haller hart, hart om det smala repet som ar min enda raddning. Fran vad vet jag inte. Jag vet att om jag faller sa kommer nagonting fruktansvart handa. Jag kommer explodera, slitas sonder, fratas upp fran insidan...

Mina fingrar gor ont av det krampaktiga taget, mina armar borjar domna. Jag kan inte slappa, jag kan inte.

Jag vill hora din rost. Lyssna till ditt skratt. Skratta at dina daliga skamt. Fanga dig nar du ramlar. Ata dina kanelbullar. Jag vill kasta kortleken pa dig nar jag forlorar i poker.

Jag vill inte sitta har och veta massa saker. Jag vill inte veta att du aldrig kommer fa traffa mina barn. Jag vill inte veta att du aldrig kommer pa mitt brollop. Jag vill inte veta att varlden kommer fortsatta precis som den alltid gjort, aven nar du inte ar har.

Kommer du att fanga mig om jag ramlar?

Back to fjorton.

Idag vaknade jag med en bla hals. Det kunde jag val ha blivit informerad om innan, att dorrvakter pa nattklubbar inte nodvandigtvis ar gay? Men ja, efter att fa hora att jag ar den vackraste kvinnan pa hela jordklotet (mitt mal ar att en dag aven erovra rymden!) sa bekommer det mig inte sa mycket. 

Sa efter kroghangel pa damtoaletten, sa blir det tillbaka till verkligheten. Sondagslunch med Pappaniks foraldrar idag, sedan pub quiz. Skal!