Middagsbordet;

Syster Elak upphor aldrig att forvana mig.
Inte Pappanik heller for den delen...

- Pappa, vet du, Jenny har kommit pa den har matratten alldeles sjalv. Hon har bara hittat pa den, och den ar alldeles underbar, det ar en av mina absoluta favoritratter.
- Vet du varfor det ar sa?
- Nej?
- For att Jenny ar ett geni!
- Ja, hon ar mycket battre an dig i alla fall.

Stackars Pappanik.

Nar du sager att jag overdriver, hur menar du da?!

Alla ar sjuka.
Det hostas, snoras och gnalls.
Ja, alla utom jag forstas, jag mar fina fisken.

Lilleman vomerar i vanlig ordning nar han har hog feber, sa med hushallspapper och gummihandskar i hogsta hugg forsoker jag fa hunden att fatta att Lilleman inte forser henne med lunch, utan han mar daligt. Samtidigt sa skriker Syster Elak pa uppmarksamhet for hon ar ynklig. Eftersom jag tidigare forklarat att det ar fysiskt omojligt for mig att vara dem alla till lags, sa ska alla vara varst, sa jag tillbringar mest tid med dem. Men i morse tog Syster Elak priset. Faktiskt.

Lilleman lag i mitt kna i soffan och lekte med mitt har samtidigt som han tittade pa tv. Syster Elak gjorde sig fardig for skolan, for jag tyckte hon verkade frisk nog for att ga. Forst borjade hon hyperventilera.
- Gor inte sa, for du kommer bara bli yr och ma illa, andas lugnt istallet.
- Men jag kan inte.
- Prova i alla fall, okej?
Tva sekunder senare var andningen normal. Sa gick hon in i koket, och jag horde en duns. Hon har tidigare fejkat svimningar, sa jag beslutade att vanta lite och se vad som hande, och efter nagon minut reste hon pa sig, kom in i vardagsrummet och latsades som ingenting och borstade haret. Jag log for mig sjalv, for det var faktiskt lite sott. Da borjade hyperventilationen igen, sedan borjade hon vanka fram och tillbaka framfor tv:n.
- Jeeennnnnyyyyyyyyy, snyftade hon fram.
- Ja, hjartat?
- Jag har ingen kansel i benen! Jag kan inte kanna mina ben! Vad ar det for fel pa mig?!
- Men du kan ju ga pa dem i alla fall, sa de ar uppenbarligen inte borta.
- Det ar inte roligt! Det gor ont!
- Men jag tyckte du sa att du inte kande nagonting?
- Gaaaah!

Hon klampade ut, och borstade tanderna, och akte sedan till skolan.

En halvtimme senare ringde visserligen skolan och sa att hon var sjuk, men det var feber, inte avsaknad av ben eller brist pa luft.

Lilleman ar mer smart. Han vet att det basta sattet for honom att fa uppmarksamhet ar att saga att han har ont i magen, for da kommer jag rusande. I vanliga fall kommer vomeringsfontaneriet nagra sekunder efter han sager det, sa det galler att vara snabb som blixten. Men nu har hans vomeringsprocent sjunkit fran 100% till 15%, sa jag misstanker att det ar lurendrejeri pa gang.

Nu sover de bada sott i sina sangar dock, och jag har hunnit plocka undan all shopping samt stada ur skafferiet. Nu ska jag dricka kaffe och njuta av tystnaden, for nagon av dem kommer sakert att vakna snart. Eller sa kommer Pappanik hem fran jobbet for han ocksa ar sjuk...

Gott & Blandat.

Jag trodde jag var dalig pa att ta komplimanger...

- Vad stolt jag var over dig igar, hjartat!
- Vad menar du?
- Du var sa duktig, hjalpsam och omtanksam. Och du verkade lycklig, det var harligt att hora dig skratta.
- Vada omtanksam?!
- Ja, omtanksam. Tanka pa andra manniskor istallet for sig sjalv.
- Vada lycklig?!
- Du skrattade. Mycket och hogt, jag har inte hort det pa valdigt lange, och det gjorde mig glad.
- Ha! Du ser, jag sa ju att jag skulle sluta vara hemsk hela tiden!

I ovrigt har jag intervjuat en stadtant. Hon sag ut precis som de gor i filmer, hon kommer sakert att svara bakom min rygg och beratta for alla sina vanner om flackarna pa mattan. Jag bad mest om ursakt hela tiden for att jag bad henne gora saker, ursakta att du maste stada det har rummet, ursakta att du maste moppa golvet i koket, ursakta for att du maste stada toaletterna. Fast till slut sa hon liksom att det ar ju darfor hon ar har. Vi betalar henne for att gora det, sa jag behovde inte kanna mig dum. Da kande jag mig annu dummare och bad annu mer om ursakt.

Lilleman har vomerat ner hela bilen ocksa. Vi akte till Pappaniks foraldrar pa lordagen, och halvvags borjade han grata. "Jenny, jag har ont i magen!", tva sekunder senare hade vi en vomeringsfontan i baksatet. Eftersom organiserad ar mitt mellannamn, sa hade jag ingenting annat an ett femton-tal vatservetter att torka upp det med. Ah, sa roligt vi hade. Sen fick jag plocka isar barnstolen och rengora den med tops, for fy satan vad flytande klumpar letar sig ner i alla tankbara hal.

Syster Elak ska ha sin enda van pa overnattning pa fredag. Hon ar blind. Och otrevlig. Jag har sa svart for henne. Och eftersom de da behover skjuts fran skolan, sa ska Pappanik ta taget till jobbet och lamna bilen hemma. Pa ett villkor. Att han far ga ut pa just fredag. Han gillar henne inte heller och skyr inga medel for att slippa undan. Kanns det som jag vann? Nahva?

Sa har vi fatt nya grannar ocksa, sa vi var pa inflyttningsfest i lordags. Kopiost trevliga manniskor, och de har redan hamnat i konflikt med ett annat grannpar. Det hela ar vansinnigt spannande, eftersom det andra paret ar de som ger Syster Elak skjuts till och fran skolan varje dag. Jag foljer det med spanning och hejar pa den som vinner. Forutsatt att det ar vara nya grannar som vinner sa klart!

Sist, men absolut inte minst;



Min absolut basta lat, och jag ska se dem pa riktigt i borjan pa December!

Bu!

Jag ville bara visa en av de storsta anledningarna till att jag aldrig far tummen ur och slutar det har skitjobbet och skaffar ett nytt.

Knas!

Nu blev det jatteknasigt.

Nar jag skrev har, sa menade jag ju har som i hemma, fast for er ar ju har har som i bloggen.
Jag hade alltsa inga som helst funderingar pa att sluta blogga, for det vore ju himla dumt. Nej, vi har haft hatkampanj mot Jenny hela forra veckan, likt en politiker samlar pengar for sina valkampanjer har Syster Elak varvat fiender till mig. Hon har lyckats ganska bra.

Trakigt for henne, sa finns det bara en fiende som skulle vara direkt skadlig for mig, och det ar Pappanik, och han ar den enda som inte har latit sig varvas. Fast jag har sagt upp mig, jag fick nog och blev radikalt arg och ledsen. Men efter en salongstid och lite smoreri, sa blev det att jag stannade i alla fall. Sa nu ar jag fin i haret i alla fall.

Syster Elak alskar mig igen, till Mormor Elaks fortret. For hon har frossat i gladje nar det har varit sa mycket brak. Hon klar upp sig och gor sig fin, satter sig pa forsta parkett och njuter. Men istallet for att hon fick kasta tomater pa skadespeleriet, sa kastade jag tomater pa henne. Ruttna saklart.

Jag har fortfarande valdigt lite tid, praktiska saker ar inte det storsta problemet, de gor jag undan ratt snabbt. Nej, det ar de dar forbaskade relationsgrejerna som tar tid. Manga dagar spenderar jag manga timmar pa enbart Syster Elak. Det ar alltid nagot problem som ska ventileras, eller praktiska saker som maste fixas, eller sa ska det kramas och busas, eller bara gnallas i storsta allmanhet. Lilleman tar sin tid ocksa. Hans vokabular okar drastiskt hela tiden och ju mer han kan kommunicera, desto mer kraver han. Han gnaller dock valdigt sallan, vilket ar skont, men eftersom de bada hela tiden maste tavla om min uppmarksamhet, sa ligger de i ordentligt.

Men ja, jag ska inte sluta blogga alltsa, jag kommer fortsatta sprida gladje pa familjen konstigs bekostnad och inte kanna mig det minsta skamsen for det.

Sa, vi ses.

Ja, just du!

Du ar harmed handplockad att ta del av var eminenta enkat!
Amnet for veckan ar;
Vilka vill att Jenny faktiskt ska stanna kvar har?


Hittills leder nej-sidan med 3589 - 0.

-blank-

- tom -


- tom -

- tom -

Gasp.

Apropa det som hander i byn, sa ar det enda jag kan saga med sakerhet - Jag VET inte. Men jag ska halla er uppdaterade. Typ.

I ovrigt onskar jag att kloning var nagonting som var socialt accepterat och tillgangligt. Jag har tre stycken som ar helt beroende av mig 24/7. Lilleman blir alltid klangig nar jag har varit borta, men nu har det gatt over till extreme mode. Ingen annan far gora nagonting, jag ska skota hans inhalatorer, jag ska ga upp med honom pa natten, jag ska sitta och titta pa hans fantastiskt roliga dvd:er. Forsoker nagon annan, sa skriker han. Hogt. Syster Elak har ocksa gatt over till nagon form av klangighet, inte bara fysisk. Hon ar beroende av mig for allting, om hon maste ha en asikt om nagonting, sa fragar hon mig forst, ska hon gora nagonting kreativt sa maste hon veta hur jag skulle ha gjort det forst. Nar hon ska titta pa tv, sa maste jag sitta bredvid henne utifall att hon skulle behova mig. Sedan ar det hunden. Hunden som alskar mig mer hela tiden bara for att jag inte ar overfortjust i henne. Jag drar mig undan och hon kryper innanfor mitt skinn. Hon foljer vartenda steg jag tar, vart jag an gar. Hinner jag ga ut och stanga dorren sa sitter hon och tittar ledset pa mig nar jag kommer in. Sitter jag med Lilleman och Syster Elak i knat sa star hon nedanfor och blanger.

Ni forstar ju att det hela skapar en otrolig mangd svartsjuka. Det finns bara en av mig och tre av dem, jag har inte en chans. De brakar sinsemellan for min uppmarksamhet, och jag ar bara trott. De suger ut min energi helt enkelt. Vackarklockan snoozar minst en timme varje morgon innan jag far upp ogonen, eftermiddagarna har jag ont i ogonen av trotthet.

Jag da, liksom? Nar ar min tid? Innan hade jag tid nar Syster Elak hade gatt och lagt sig, men nu gar hon och lagger sig senare och hundskrallet gar inte och lagger sig fore mig nagon dag alls, sa min tid bara krymper och krymper och krymper.

Drastiska atgarder kravs. Det har funkar inte. Det kommer inte finnas nagonting kvar av mig till jul. Dessutom har jag inte tid for nagon annan. Jag har inte tid for nagon annan, inte ens Myra liksom! Myra da? Nar ar hennes tid?! Sahar far det inte ga till!

Tips nagon? Hur gor man for att bli tre personer?

Sju dodssynder.

Just ja, jag glomde nastan att jag hade blivit utmanad. Sa har ar sju sanningar om mig;

Jag hatar att ga pa toaletten. Det ar sloseri med min dyrbara tid och gor mig smutsig, sa jag undviker det i storsta mojliga man.

Vald far mig att ma fysiskt daligt. Jag forstar inte hur nagon kan tycka sa illa om nagon annan att de faktiskt slar nagon. Eller jo, jag forstar att man kan tycka sa illa om nagon, men jag forstar inte att man faktiskt gor det. (Varfor kan inte alla bara vara vanner liksom?!)

Jag har svart balte i fornekelse. Aven om jag vet att nagot inte ar som jag tror, sa tror jag det i alla fall med hjartat och ignorerar fullkomligt min hjarna som alltid har full koll. Och det galler ocksa saker som ar helt irrelevanta. Jag har kombinerat egenskapen att vagra erkanna att jag har fel med att vagra erkanna insikter, and I do it so well!

Ibland kan jag ga och lagga mig en halvtimme innan jag egentligen borde bara for att fa dagdromma lite, typ gifta mig med en oljeshejk och skriva en bok.

Alla manniskor i mitt liv har en egen lat. En lat som alltid far mig att tanka pa honom/henne nar jag hor, och som jag spelar nar jag vill minnas honom/henne. Jag kommer aldrig tala om det for dem (kanske jag inte ska skriva nar jag precis publicerar det pa internet... men ni fattar vad jag menar!), inte heller avsloja laten. Det ar mitt eget lilla karleksbibliotek typ.

Jag grater varje dag. Jag ar hopplos. Det hander valdigt sallan att jag grater av en sarskild anledning, nittionio procent av gangerna sa har jag sett en lojlig reklam eller en lycklig film, eller sa har nagon vunnit massa pengar pa "Deal or no deal". Tavlingsprogram ar lojligt gratframkallande.

Jag tror pa karma. Helt klart. Jag vet att livet kan te sig orattvist for manga, men jag tror att pa det stora hela sa far man vad man fortjanar. Man gar igenom livet ovetandes om en hel del saker man gor som paverkar andra manniskor, och de raknas ocksa. Bara for att man inte vet, sa betyder det inte att det inte har hant, inte heller tror jag att karma tar omstandligheter i beaktning nar den domer. Sa det sa.

Det hander saker i byn.

Om ni undrar varfor jag ar lite franvarande, sa ar det for att det har hant nagot.

Antingen sa ar det det basta som har hant mig, eller sa ar det det varsta.

Av forstaeliga skal, sa vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller grata, fira eller sorja eller bryta ihop och ga vidare.

Jag vet ingenting. Kanske pa lordag. Kanske aldrig.

En fattig kvinnas bekannelse.

Jo, jag ar hemma. I landet utan prickar.
Jag fick ansoka om ett tillfalligt pass. Inte bara kostade det skjortan, utan nar jag ansokte om det, sa visade det sig att nagon hade hittat det och lamnat in det pa polisstationen. I Linkoping. Tack for det nar jag ar i djavla Nykoping. Sa nu ar jag fattig och arg.

Val hemma var det inte direkt tid att landa. Pappanik hade missforstatt nar jag skulle komma hem, och istallet for att hora av sig och fraga, sa trodde de att jag helt sonika inte skulle komma hem, vilket resulterade i att Mormor Elak i princip hade flyttat in halva sitt hem. Lilleman hade dessutom varit jattedalig och behovt aka in pa sjukhus igen... sa han var varm och later som ett anglok nar han andas, sa inhalatorerna gar varma nu. Han var aven valdigt omtanksam och la till sig med lite diarre.

Som resultat av det, sa jobbade Pappanik hemifran igar, ifall han skulle behova aka in igen. Vilket i sig saklart resulterade att han och Syster Elak rok ihop a det grovsta. Sa jag tog henne pa en promenad for att hon skulle fa lugna ner sig, och han ocksa. Pa promenaden sa hon nagonting som fick mig att se rott, jag blev tvungen att stanna, se henne i ogonen och saga hur oerhort djavla idiotiskt det var att ens tanka nagot sadant!
Hon skulle ge sig sjalv blamarken och saga att det var Pappanik som hade gjort det sa hon kunde fa flytta. Bah! Djavla unge! Fast jag ar glad att hon sa det, for nu vet jag att man maste vara beredd pa det varsta, for hon har inga begransningar den dar! Nar vi kom hem sa kramade hon mig pa trappan och viskade "Du ar den basta personen jag vet!"

Speaking of Syster Elak, sa igar. Jag satt vid msn och pratade, nar hon kom in pa kontoret;

- Ar det dar din pojkvan?
- Nej, det ar det inte.
- Vet du Jenny, du borde ha en pojkvan.
- Jasa? Varfor det?
- Jo, for du ar en valdigt sexuell person.

Jag satte klaffet i vrangstrupen och skrattade tills jag grat. Hon bad om ursakt hela kvallen, och hon skams som en hund. Pryda djavla britter!

Nu ska jag ga och morgonmysa med Lilleman, och sedan ska vi ivag pa lekdejt.

Jenny, jag älskar inte dig alls!

I morgon ska jag återvända till Stora ön.
Vet ni vad jag gör då?

Jag tappar bort mitt pass. Det är borta. Försvunnet. Springer inte alls.

Både jag och Astrid är säkra på att jag tog ur det ur väskan när jag kom. Vet ni varför? Så jag inte skulle tappa bort det. Men vi har vänt upp och ner på lagenheten, och det ar fortfarande borta, sa jag kanske inte alls tog upp det?

Jag vet inte, men borta är det.

Puts väck.

Jag tillhör inte skaran av människor jag uppskattar just nu. Inte alls.