Speaking of hjarta...

Att flytta till England var ett medvetet val. Nagonting jag behovde gora, for jag holl pa att ga under. Mitt sjalvforakt var sa hogt att det gjorde mig fysiskt sjuk att se mig sjalv i spegeln. Jag hade absolut ingenting i mitt liv som jag kunde vara stolt over, ingenting jag kunde se tillbaka pa och saga "Det dar har jag gjort, och jag gjorde det djavligt bra!" Jag hade en envagsbiljett till ingenstans och det gick i hisnande takt.

Det jag har astadkommit har pa lite drygt ett ar, har jag aldrig lyckats med i hela mitt liv. Jag har aldrig haft konkreta "bevis" pa att jag har gjort bra saker, nu har jag det. Lilleman och Syster Elak ar mina bevis, deras lycka och framgang ar ocksa min.

Men allting ar bara en lek. Det har ar inte pa riktigt. Jag ar inte en del av nagonting fantastiskt och imponerande. Jag ar ett hjalpmedel, som finns har for att hjalpa dem komma pa fotter igen. Nar det har hant, sa star jag utanfor. Det finns inte langre en sjalvklar plats vid matbordet, eller plats i skohyllan for mig. Jag ar gamla nyheter.

Jag ar tjugoatta ar, och ett halvt, och jag har fortfarande ingenting att vara stolt over. Jag har fortfarande inte presterat nagonting som jag kan saga ar mitt, och ingen kan ta det ifran mig. For allt jag har kan tas ifran mig nar som helst. Det kommer att tas ifran mig nagon gang, just nu gar jag bara och drar ut pa det sa lange som mojligt.

Den krassa verkligheten ar att jag inte hor hemma nagonstans. Jag har ingen sjalvklar plats. De jag har alskat hogst har redan forsvunnit ur mitt liv och kommer aldrig tillbaka, och jag har ingenting annat an minnen. Minnen kommer inte ta hand om mig nar jag ar sjuk, eller fraga mig hur min dag har varit. De kommer inte heller halla mig varm pa kalla vinternatter eller gora min frukost nar jag har brattom.

Jag mar inte daligt. Jag ar inte deprimerad. Jag har inte tappat livslusten, jag ar bara alldeles fullkomligt och totalt ensam. Inte oalskad. Inte avskyvard. Ensam. Sakerligen pa grund av en kombination av den jag tidigare var och den jag ar nu. Jag ar langt ifran perfekt, och jag har gjort sa manga fel i mitt liv att jag har tappat rakningen, jag har behandlat folk illa och bara tankt pa mig sjalv.

Ar det har karma som biter mig i nasan?
Jag tror det.
Jag alskar sa manga manniskor och jag bryr mig aldrig om att beratta det. Jag vill inte bli sarbar. Det jag har gjort for att forhindra mig fran att bli sarad har istallet isolerat mig fran allt. Sa nu ar jag ensam. Med all ratt.

Men jag vill ocksa tro att det inte alltid ar bara jag som har felat. Jag har blivit sarad. Vissa ganger sa mycket att det fortfarande varker i hjartat. Det ar inget forsvar for att vara hemsk sjalv, jag ar fullkomligt medveten om det. Men det har inte varit en personlig vendetta, det har varit dumhet och bekraftelsebehov i kombination med egoism. Jag ar fullkomligt medveten om allt detta.

Det irriterar skiten ur mig att jag vet precis vad som ar fel, men inte kan fa tummen ur och samla det mod som behovs for att ta mig harifran.

Betyder det att jag ar domd till att vara ensam for alltid?
Jag ar radd for det. Det ar lojligt, for jag ska inte vara radd for nagonting. Jag intalar mig att det ar fanigt, men det forhindrar inte det faktum att nar jag blundar och ser ingentinget i min framtid sa svider det till i hjartat.

Sa dar. Precis sa ar det. Om jag aldrig har varit helt arlig forut, sa ar jag det nu. Jag ar ensam, jag ar livradd och jag ar forbannad for att det ar mitt eget fel.

Sug pa den, Dr Phil.