Micke,

Det här är det märkligaste som någonsin har hänt mig.

När jag hörde att du var död, så stannade mitt hjärta. Sedan gick det sönder, och jag tänkte att jag aldrig kommer kunna le någonsin mer. Nu är jag hemma hos pappa, och vi har skrattat massor. Emil och jag skulle åka hem från centrumet, och som du vet, så tar det fem minuter. Det tog en och en halv timme. Emil svor att han aldrig skulle åka någonstans med mig någonsin mer om inte pappa var med. Trodde han ja.

Det går att skratta, det går att fortsätta. För det känns som om du fortfarande är här. Du kommer genom dörren vilken sekund som helst. Eller hur? Egentligen har ingenting hänt.

Innerst inne vet jag inte att det är så.

I går kväll var vi hemma hos Björn. Du missade när han lekte med Micha och hennes tuggleksak och slog sig själv på näsan. Det roliga var att vi precis hade tittat på Americas funniest homevideos, och jag filmade det. Jag filmade också när Emil skulle brottas med henne, men eftersom han darrar om en daggmask kommer för nära, så sprang han och gömde sig bakom mig i soffan. Som av en slump, så "råkade" han radera filmen från telefonen. Men han gör snart något roligt igen, och då ska jag vara beredd.

I morgon ska jag till Cissi och fira nyår. Vi ska laga god mat, gå och tända ljus vid din minnesplats och lova att inte sluta röka i år heller. Jag kanske till och med ska lova att inte sluta äta godis ens en gång, det beror på hur modig jag känner mig. Det kommer kännas konstigt att vara hemma hos dig, utan dig. Vi var där igår, och dina kläder låg i tvättkorgen, tandborsten låg på handfatet och din deoderant i badrumsskåpet. Cissi är så ledsen, men hon är också stark. Fast det vet ju du, det är en av anledningarna att du älskar henne. Tack och lov växte du ifrån de där bimbosarna du envisades att vara ihop med förut... jag tänker inte ens gå in på eländet.

Jag tänker på dig. Alla våra minnen. Allting vi gått igenom. Jag tänker att du är för bra för att sluta sådär. Du är så djävla bra. Jag älskar dig, och du kommer aldrig att bli glömd.

Jag tänker lite på den där historien med Zlatan...

Figo, Ronaldo och Zlatan dör och kommer upp till himlen. Sankte Pär hälsar dem välkomna och visar in dem till Gud. Han frågar Figo, "Vad är det bästa med fotboll?" "Det bästa med fotboll är att jag kan sprida glädje till folket och tjäna mitt uppehälle." svarade han. "Bra svarat, kom och sitt här vid min vänstra sida." Sedan vände han sig till Ronaldo och frågade samma sak. "Jag kommer från fattiga förhållanden och har kunnat visa mina medmänniskor att man inte behöver vara dömd till ett liv i fattigdom, att det finns en väg ut. Sedan har jag dessutom kunnat sprida glädje." Gud tittade på honom och svarade "Bra svarat, kom och sitt här på min vänstra sida." Sedan tittade han på Zlatan och frågade vad han ansåg. Zlatan reste sig upp, spottade på marken och sa; "Du sitter på min stol!"

(Fast spotta inte, det ser illa ut.)

Ta hand om dig. Vi ses igen, och då får du bjuda på ölen eftersom du kom dit först.


Ps; Det här är sista bilden som togs på dig, tänkte att du kanske ville se den. Man kan se ett mycket litet leende leka i mungiporna om man verkligen anstränger sig, men du får fan träna lite på det där alltså! Ds.

Vila i frid.

Du var inte perfekt.
Men du var min. Du var meningen att vara for alltid.

Jag vet inte vart du ar nu, men jag vet att du har det battre.

Jag alskar dig med hela mitt hjarta!

Vila i frid, alskade bror.

Din Lillasyster.

Ho, ho, ho. Eller whatever.

Titta, sa kreativ jag kan vara om jag vill. Jag har ocksa gjort pepparkakshjartan med allas namn pa och hangt pa spiselkransen. Julklapparna ar klara och ligger under granen. I morgon kvall har vi varat stora julparty.

Allt ar klart.

Forutom jag.

Happy Days II

- Jag tankte ge Pappanik en digital fotoram i julklapp, vad tror du om det?
- Nej, gor inte det. Han kommer hata det. Det ar inte alls bra.
- Ar du saker? Jag tror att han kommer tycka om den.
- Nej, tro mig,det gor han inte.

Tre dagar senare;

- Jenny, vad har du kopt at Pappa?
- En trilogi med Elvisfilmer an sa lange, hursa?
- Bra, for Mormor Elak har kopt en digital fotoram at honom.
- Jag trodde han skulle hata det?
- Jo, men alltsa, jag tankte om.

Happy days.

- JENNY! Jag spillde ut stearin pa bordet.
- Men vad fan star du bara och tittar pa det for? Torka upp det!
- Men jag visste inte om det var bra eller daligt.
- NAR exakt ar det bra att spilla nagonting pa bordet?
- Men FORLAT DA.

-

Idag mar jag riktigt daligt.

Faktiskt.

Jag har varit sjukt trott hela dagen, sadar trott sa ogonen knappt har hallit sig uppe. Lilleman har, tro det eller ej, varit ett monster. Eller sa ar han alltid sa, jag bara upplever det varre eftersom jag inte ar mig sjalv... det ar mer troligt. Syster Elak ar i vanlig ordning ett monster i alla fall. Hon har varit hemma fran skolan i tva timmar och vi har brakat sjutton ganger. Sjutton.

Jag skickade ett sms till Pappanik;
"Kommer du hem till middag klockan sex?"

Svar;
"Jag kommer inte hem alls idag, har jag glomt att beratta det?"

Ja, det har du, din dumma djavla dummer. Sa har sitter jag, med en dryg tonaring som exploderar vid minsta lilla, en obstinat Lilleman som akte i sang for han var sa olydig och tarar brannande under ogonlocken.

Framfor allt, jag ar helt djavla ensam i det. Jattebra. Ar det har ett test, sa erkanner jag mig misslyckad redan nu, for jag har fatt nog for en dag. Jag hatar att jag ska tro pa karma-skiten, for det betyder att jag har varit riktigt hemsk.

Och for forsta gangen pa riktigt lange, sa kanns livet orattvist.

Jag behover en kram.

Hur barn blir kokta.

00.15

Mitt huvud lagger sig antligen pa min kudde.


01.38

JEEEEENNNNNNNNNNYYYYYYYYYYYYYYYYY!

- Ja?
- Jag vill ha mjooolk.
- Nej, raring, ingen mjolk.
- Vaaarfooooor?
- For att det ar mitt i natten. Vi dricker inte mjolk pa natten, vi sover. Det ar darfor gud uppfann natten, sa foraldrarna kunde fa sova och inte koka sina barn i micron istallet for groten for att de var sa trotta, for de inte fick sova.


02.42

JEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNYYYYYYYYYYYYYY!

- Jaaa?
- Jag... vill... ha... nagonting att ata.
- Jag skulle inte tro det sothjartat.
- Vaaaarfoooor?
- Maste jag verkligen upprepa alla de dar orden? Jag ar trott. Jag vill sova. Ska vi sova nu?
- Okej.
- Okej. Godnatt.



05.30

Vackarklockan ringer. Jag skuttar upp ur sangen.
Jo, det ar sakert.

Samtal fran mormor elak till syster elak;

"Jag ar sa besviken, jag menar verkligen besviken! Jag hade sa sett fram emot att Jenny skulle fira jul med oss, for mig har det varit sjalvklart hela tiden. Varfor vill hon inte vara med? Har jag gjort nagot fel?"

Kom ihag att ni horde det har forst; jag VISSTE att nagonting skulle bli mitt fel nar de borjade tjabbla om jul. Nu ar jag ett monster som inte kan bortse fran var konflikt (som enligt henne inte ens existerar, jag har bara inbillat mig allt... ) for barnens skull. Julen handlar ju trots allt om barnen. Ja, just.

"Har jag gjort nagot fel?"
Vart vill du att jag ska borja? Tror du att jag nagonsin kommer att sluta om jag borjar? Nej.

"Varfor vill hon inte vara med?"
For att det finns inte tillrackligt mycket alkohol i den har varlden for att jag ska sta ut en juldag med dig. Det du inte verkar forsta ar att det inte ligger i mitt intresse att ha en bra relation med dig, och att fa mig att framsta som en idiot infor alla hjalper inte. Fula tricks kommer du ingenstans med i alla fall, for det gar inte i langden. Det kommer komma fram sa smaningom, och da kommer alla forsta vad du ar for manniska. Jag kanner lite att det finns ett Yrrol-citat som gor sig ypperligt i den har situationen. "Blanda inte in mig i varat forhallande!"

Fast just nu ar det forstas jag som ar hemsk. Men det kan jag leva med, det kommer en tid i en manniskas liv da hon maste sta upp for sig sjalv, och inte ta skit. Det har mahanda kanske inte ar ett sadant, men om det skulle vara sa, sa har jag i alla fall ovat innan den riktiga utmaningen kommer.

Jora, Froken Positiv, det ar jag det.

Dag tre med rumsrening.

Tva olyckor har vi haft. En valdigt stor som lamnade fina bromsspar, eller det var snarare kalsongerna som var bromsspar i olyckan, sa stor var den. En ganska liten, men andock en olycka.

Forst blev jag arg. Men sa kom krokodiltararna. Sedan kom skriket. Sist kom uppstrackta armar; "Foorlaaaat Jenny, jag vill ha en kraaaahahaaam." Ja, hur djavla arg kan man vara da? Sa da blev jag pedagogisk, eller nagot liknande i alla fall. "Jo, men du forstar, raring, du maste saga till mig innan du gor nagonting. Stora pojkar gor sa, de ar inte som bebisar som bara gor det i blojan, och du kan ju inte det nu dels for att du ar en stor pojke, men ocksa for att du inte har nagra blojor. Nar du gor det pa golvet sa maste Jenny stada hela tiden, och det tycker inte hon om, visst?"

Strax efter gar han pa pottan och trycker fram en extremt liten jordnot, skriker i hogan sky; "Jag var inte dum nu, visst? Jag var STOR POJKE och gjorde det pa pottan, visst Jenny?"

Men det gar framat. Jag menar, tva olyckor ar ju inte sa mycket alls. Eller?

Jag har hittat de magiska orden dock; Stor pojke. De funkar battre an godis.

Imorgon ar han pa dagis hela dagen, ska jag vara ful och skicka honom utan bloja och inte saga nagot? Bara for att det vore lite roligt liksom? Vad tycker ni?

Wisebottom.

Ny lardom nummer ett;
Att sitta instangd med en tva och ett halvt ar gammal Lilleman i koket en hel dag ar tillrackligt for att driva den kallaste manniskan till nervsammanbrott.

Ny lardom nummer tva;
Att dela ut smarties vid prestering leder till overprestering, vilket leder till hundratals turer till toaletten for nedspolning.

Ny lardom nummer tre (och den viktigaste!);
Man gor inte en tva och ett halv ar gammal Lilleman rumsren pa en halv dag. Han blir bara tjock.


Bah!

Har vare kiss och bajs!

Jag haller pa att trana Lilleman till rumsren. Eller snarare (trodde jag) att slippa springa och byta massa bajsblojor hela tiden. Sagt och gjort, av med blojan, sa stangde jag in oss i koket med pottan som det primara. En tub med smarties och tva paket vatservetter. Malmedvetenhet.

Lite anade jag att Lilleman ar en mycket ambitios manniska. Han paminner lite om mig faktiskt, for nar nagonting gors, sa gors det ordentligt. I en och en halv timme satt han pa pottan, knallrod i ansiktet och klamde ut bajs i storleken av jordnotter, och kiss som inte ens skulle dranka en Myra. For han visste ju att varje gang han gjorde nagot sa akte smarties-tuben fram. Jag blev svettig av att springa in pa toaletten och spola ner och rengora. Sa fort jag kom ut, hoppade han fram och skrek "Meeeeeer!" Sedan saktade han ner takten och satte sig var tjugonde minut, och tog till och med pa sig kalsonger emellan.

Nar jag la honom tittade han pa mig, lade av colgate-smilet och sa;
- I'm a BIG BOY now. Tomorrow we take the nappy off.

I min och hans varld ar det har fardigt nu. Lilleman ar rumsren. I alla fall tills jag far slut pa smarties, och i den har takten drojer inte det sa lange.

(Jag var ocksa snall och skickade ett MMS med bild pa kisset och bajset till Pappanik som satt och hade trakigt pa kontoret. Jag ar ratt snall, visst?)

Logner och olycklig karlek.

Jag har suktat efter en ny mobil vaaaldans lange nu, samtidigt som jag har tankt skaffa ett abonemang, eftersom det faktiskt ar billigare an kontankkort. Men i det har djavla skitlandet, sa maste man ha bott har i tre ar, och det har jag ju inte. Detta stod jag och tjurade over i koket, nar Pappanik sager;

- Men du har ju bott med mig i tre och ett halvt ar.
- Det har jag val inte alls!
- Jenny, det har du.
- Aaahh, just det. Jag glomde.
- Sa dumt av dig.

Sa nu kommer min nya telefon imorgon.

Jag har forovrigt ocksa blivit erbjuden ett extrajobb. De som kanner mig kommer formodligen skratta ihjal sig, men det ar pa en av musikklasserna vi gar pa. Jag ar inte helt hundra pa vad det innebar annu, men jag ar ganska saker pa att jag maste sjunga och skutta och sant. Men alla pengar ar bra pengar. Jag kanner ju alla barnen redan, och mammorna. Vi ska forhandla vidare pa torsdag hur som helst.

Och Syster elak... jag hamtade henne fran psykologen igar, och jag sag pa henne att hon hade gratit. Nar vi kom ut pa parkeringen fragade jag om hon var okej, som svar slangde hon sig i mina armar och borjade grata hysteriskt.

- Men hjartat, vad ar det?
- Du kommer skratta at mig.
- Det vet du att jag inte gor, vad ar det som ar fel?
- Det ar bara det att jag ar sa kaahahaaar.
- Kar? I vem?
- I Danny.
- Gar han i din klass?
- Nej, han i McFlyyyyyyy.

Hon grat hela vagen hem, och vi var tvugna att sitta i bilen en stund innan hon hade samlat sig och kunde ga in. Jag sa att jag ocksa varit kar i en popstjarna nar jag var yngre, och att i prioncip alla ar det, och manga ganger sa gar det over ganska snart. Men hon har en trears-plan. Hon ska ga pa en strikt diet nu, och nar hon ar sjutton ska jag hjalpa henne att komma i kontakt med honom och han kommer falla huvudstupa framfor hennes fotter. Det ar planen. Jag vantar med spanning. Eller vack mig om tre ar liksom.

Hon sover forovrigt med en scarf lindad kring huvudkudden med hans ansikte mot hennes, och pussar hennes affish godnatt varje natt. Hon ar allt bra sot ibland.

Sjalv sover jag med jultomten. Jag raknar kallt med att om man ligger med honom, sa borde ens liv bli bra mycket battre.

Och mer...

Pa repeat;

Welcome to my life.

Just sa;

Christmas time, eh?

Pappanik springer omkring med en bekymrad uppsyn. I ena rummet sitter Syster Elak och skriker och grater, i koket star jag och latsas att inte grata, utan att faktiskt diska. Fem minuter tidigare lag Pappanik pa sitt rum och hade en valdigt liten, och manlig grat.

Den enda som ler ar Lilleman. Han springer fran den ena till den andra och delar ut pussar och kramar och en klapp pa axeln.

"Mar du bra?"
"Behover du nagonting?"
"Vill du prata om det?"
"Nu far du faktiskt beratta vad som ar fel!"

Han satter sig ner bredvid mig i soffan, och bada ar lika bekvama som fiskar pa torra land. Han vet att jag inte ar speciellt nojd med att vara har, da vi pratat om det ratt mycket pa sista tiden, och han ar livradd for att jag ska yttra nagot om att sluta. Jag ar lika radd att jag ska det, om jag ska vara helt arlig.

Vi pratar om Syster Elak. Jag sager att jag inte ar ett dugg imponerad over hur hon behandlar folk omkring sig. Han forsvarar henne med att hon ar ett barn. Jag kontrar med att man ar inte ett barn i den bemarkelsen nar man ar tretton, och att hon ar mycket val medveten om vad hon sager och hur mycket det sarar, hon bryr sig bara inte, for hon ar sa van vid att gora sa. Da sager han att hon alskar mig. Jag sager att i min varld behandlar man inte de man alskar som skit, det gar emot hela alsk-konceptet. Da sager han att man inte vet vad man har tills man forlorar det. Inte riktigt en ursakt att bete sig sadar i alla fall. Hon har gjort fel, och hon maste fa veta det. Jag ar fardig med att vara snall.

Sedan pratar vi om mig. Och jul. Jag ar irriterad att de planerar julen kring mig, for jag har sagt flera ganger att jag inte vill det. Det ar bara som att be om problem, for om nagonting gar fel, vems fel kommer det att vara? Ja, just det. Han tror att jag ar irriterad for att jag kanner mig utanfor. Jag tycker att han ska vara mer orolig for att jag kanner mig utanfor i det vardagliga livet an att haka upp sig pa bara hogtiden. Da ser han ut som en liten pojke som precis har fatt en orfil. Jag reser mig och gar upp pa mitt rum.

Nar jag kommer ner igen, redo for att ga ut, sa maste jag tranga mig fram genom atmosfaren av osagda ord. For det ar allt vi har i det har huset just nu. Osagda ord och ilska och tarar.

Jag forsoker att fa ut det dar som maste komma ut, men allting blir sa laddat. Om allt skulle komma ut kanns det som om huset skulle explodera med alla oss i det. Sa jag ar tyst. Och han ar tyst. Och vi grater. Tyst.

Speaking of hjarta...

Att flytta till England var ett medvetet val. Nagonting jag behovde gora, for jag holl pa att ga under. Mitt sjalvforakt var sa hogt att det gjorde mig fysiskt sjuk att se mig sjalv i spegeln. Jag hade absolut ingenting i mitt liv som jag kunde vara stolt over, ingenting jag kunde se tillbaka pa och saga "Det dar har jag gjort, och jag gjorde det djavligt bra!" Jag hade en envagsbiljett till ingenstans och det gick i hisnande takt.

Det jag har astadkommit har pa lite drygt ett ar, har jag aldrig lyckats med i hela mitt liv. Jag har aldrig haft konkreta "bevis" pa att jag har gjort bra saker, nu har jag det. Lilleman och Syster Elak ar mina bevis, deras lycka och framgang ar ocksa min.

Men allting ar bara en lek. Det har ar inte pa riktigt. Jag ar inte en del av nagonting fantastiskt och imponerande. Jag ar ett hjalpmedel, som finns har for att hjalpa dem komma pa fotter igen. Nar det har hant, sa star jag utanfor. Det finns inte langre en sjalvklar plats vid matbordet, eller plats i skohyllan for mig. Jag ar gamla nyheter.

Jag ar tjugoatta ar, och ett halvt, och jag har fortfarande ingenting att vara stolt over. Jag har fortfarande inte presterat nagonting som jag kan saga ar mitt, och ingen kan ta det ifran mig. For allt jag har kan tas ifran mig nar som helst. Det kommer att tas ifran mig nagon gang, just nu gar jag bara och drar ut pa det sa lange som mojligt.

Den krassa verkligheten ar att jag inte hor hemma nagonstans. Jag har ingen sjalvklar plats. De jag har alskat hogst har redan forsvunnit ur mitt liv och kommer aldrig tillbaka, och jag har ingenting annat an minnen. Minnen kommer inte ta hand om mig nar jag ar sjuk, eller fraga mig hur min dag har varit. De kommer inte heller halla mig varm pa kalla vinternatter eller gora min frukost nar jag har brattom.

Jag mar inte daligt. Jag ar inte deprimerad. Jag har inte tappat livslusten, jag ar bara alldeles fullkomligt och totalt ensam. Inte oalskad. Inte avskyvard. Ensam. Sakerligen pa grund av en kombination av den jag tidigare var och den jag ar nu. Jag ar langt ifran perfekt, och jag har gjort sa manga fel i mitt liv att jag har tappat rakningen, jag har behandlat folk illa och bara tankt pa mig sjalv.

Ar det har karma som biter mig i nasan?
Jag tror det.
Jag alskar sa manga manniskor och jag bryr mig aldrig om att beratta det. Jag vill inte bli sarbar. Det jag har gjort for att forhindra mig fran att bli sarad har istallet isolerat mig fran allt. Sa nu ar jag ensam. Med all ratt.

Men jag vill ocksa tro att det inte alltid ar bara jag som har felat. Jag har blivit sarad. Vissa ganger sa mycket att det fortfarande varker i hjartat. Det ar inget forsvar for att vara hemsk sjalv, jag ar fullkomligt medveten om det. Men det har inte varit en personlig vendetta, det har varit dumhet och bekraftelsebehov i kombination med egoism. Jag ar fullkomligt medveten om allt detta.

Det irriterar skiten ur mig att jag vet precis vad som ar fel, men inte kan fa tummen ur och samla det mod som behovs for att ta mig harifran.

Betyder det att jag ar domd till att vara ensam for alltid?
Jag ar radd for det. Det ar lojligt, for jag ska inte vara radd for nagonting. Jag intalar mig att det ar fanigt, men det forhindrar inte det faktum att nar jag blundar och ser ingentinget i min framtid sa svider det till i hjartat.

Sa dar. Precis sa ar det. Om jag aldrig har varit helt arlig forut, sa ar jag det nu. Jag ar ensam, jag ar livradd och jag ar forbannad for att det ar mitt eget fel.

Sug pa den, Dr Phil.

Hjarta rimmar pa smarta av en anledning.

Helt arligt, vad AR det med man och loften?

Ni verkar tro att vi kraver guld och grona skogar, nar det i manga fall gar precis lika bra med plastparlor och en buske. Lova inte om ni inte har for avsikt att halla det, for nar dina ord slutar betyda nagonting, sa ar du fast i en situation du inte vill vara. Ord kan sara, men brustna loften sarar an mer an sa. Det handlar inte om stora gester, det handlar om att alska och att finnas nar det behovs. Inte finnas med planboken eller de dar djavla stora loftena, det handlar om att finnas dar for att ge en kram eller en vanlig klapp pa kinden och ett trostande ord.

Vad ar det som ar sa svart att forsta?

For varje brustet lofte branns annu en bro, och tro mig, antalet broar ar inte obegransat.

Sa nasta gang du far for dig att gora nagonting spektakulart som du inte tanker halla, satt dig istallet med henne i soffan och titta pa en film. Ta med henne pa en promenad med hunden. Ta dig tid och fraga hur hon har det och faktiskt lyssna pa vad hon sager.

Hennes hjarta gar sonder, och du ar for djavla trog for att fatta det.

Jag har snart slut pa plaster.

Haxan och hennes hus.

Jo, nu ar det december minsann.
Pappanik har investerat i julskivor som gar pa hogvarv pa stereon, jag dricker jul-the fran IKEA. Nasta helg ska allt julpynt upp, vi ska bygga pepparkakshus och baka julgodis.

Allt borde vara mysigt och trevligt, eller hur?

Men det hanger ett stort orosmoln over den gemytliga bilden. Vi ska fira jul hos Mormor Elak. Fast jag ar helt pa det klara med att jag inte ska folja med. Jag vagrar, jag firar hellre jul i en soptunna. Av tva anledningar;
1. Jag skulle sitta och irritera ihjal mig. Det skulle forstora all julanda jag eventuellt skulle ha byggt upp. Jag skulle vara tjurig och kedjeroka. Att tvinga mig att umgas med henne, och dessutom pa hennes hemmaplan ar bara rent elakt.
2. Det skulle forstora hennes jul. Hon avskyr mig. Jag har tagit det mest vardefulla i hennes liv ifran henne, utan att ens fraga, och jag har inte ens vett att skammas. Om jag hade varit i hennes skor (inte for att det ar speciellt djavla troligt att jag nagonsin skulle hamna i sana skor, men anda...) sa hade jag tagit det som en spark i skrevet att jag var dar pa jul. Och om hon kanner sa, sa kommer det att ga ut over de smas jul, och det ar bara djavligt onodigt.

Sa min slutsats ar att jag ska stanna hemma. Pappanik och Syster Elak tycker jag ar skitlojlig, men vissa strider ar inte varda att kampa. Vi ar inte en stor lycklig familj, vi kommer aldrig att bli det, sa varfor gora livet svarare genom att forsoka? Fast Pappaniks motiv ar nog inte svarare an att han tycker det ar orattvist att han maste sta ut med henne hela julafton, och inte jag, sa da ska jag ocksa lida. Men de firar ju pa juldagen, sa pa sjalva julafton kommer alla vara har hemma med mig i alla fall, sa jag ar fullkomligt nojd med det.

Jag och Mormor Elak har dessutom pa sista tiden fatt en an mer anstrangd relation pa grund av Lilleman och Syster Elak. De far inte tycka om mig. Syster Elak ar stor nog att forsta vad som hander, och hon kampar sig bla for att inte sara varken mig eller haxan. Jag tror inte Lilleman har full koll, men det ar klart han fattar att nat ar galet, men han ar glad anda. Mormor Elak ar allt annat an glad. Hon pratar hela tiden om hur synd det ar om henne. Hon forlorade sin dotter, och vad jobbigt hon tycker det ar att forlora sina barnbarn.

Men helt djavla arligt din dumma karring!
DU gor sa att de inte vill vara med dig. DU beter dig som en idiot mot Pappanik, och det gor att han lagger ner mindre energi pa att ni ska ses sa ofta som mojligt.

Haromdagen sa hade Syster Elak en ny van hemma, de skulle aka med haxan och shoppa. Syster Elak hade en godispase som hon bjod sin van pa, men hon sa "Nej tack, det ar bra for mig." Mormor Elak fick en elak glimt i ogat och sa till Syster Elak; "Det dar skulle du ma bra av att saga ibland." Hon horde inte riktigt vad hon sa, men eftersom haxan log, sa trodde hon det var nagot snallt och bad henne upprepa vad hon sagt. "Jo, jag sa, det dar skulle du ma bra av att saga ibland, da skulle du kanske inte se ut som du gor."

Sa gor hon. Kallar henne fet. Sager att hon ar en acklig gris. Sager att hon skams over hur hon ser ut. Sager att hennes mamma skulle vanda sig i graven om hon sag hur hon sag ut. Sekunden senare vander hon sig mot mig och fragar varfor Syster Elak inte respekterar henne langre, och tycker att det ar mitt fel. Ja, saklart det ar. Dumma idiot!

Jag har inte ett uns av sympati for den dar manniskan, for hon ar oformogen att tanka pa nagon annan an sig sjalv, och hon ar dessutom djavligt elak. Syster Elak har legat i min famn och gratit hysteriskt mer an en gang for att Mormor Elak har papekat pa nagot fint satt att hon maste sluta ata. Gor man sa mot nagon man alskar? Bah, jag blir sa arg bara att skriva om det.

Helvete heller att jag ska tillbringa den mysigaste dagen pa aret i hennes djavla hus.