Jag skulle skriva en bra rubrik, men jag somnade.

Ja, vad fan har jag gjort som har varit sa djavla bissi liksom?!

Jag VET inte. Jag gick och la mig i onsdags, och nu ar det mandag. Hur markligt ar inte det?!

Mina cigaretter har gatt at, sa jag har i alla fall varit vaken och rokt. Nagon som har sett eller hort mig och kan fylla in detaljerna? Vanligen gor sa i kommentarsfaltet, och snalla medan ni anda haller pa - beratta garna vart jag ska vara imorgon och resten av mitt liv, for just nu vet jag fan inte.

Far man vara sahar trott?

Gulle!

Om ni tittar har, sa forstar ni varfor jag sitter har och ar lika rord som en skakad martini.

MyrHyllning.

Idag ar ingen vanlig dag, for det ar Myras fodelsedag!

Hon kom in i mitt liv for snart tva ar sen, och det har aldrig varit sig likt nagonsin mer. For det forsta, sa spenderar jag nastan alla av mina minutrar pa telefonen for att ringa henne och suga ut sa mycket visdom jag kan innan hon blir for gaggig for att fa nagot vettigt ur henne. For det andra sa spenderar jag mina surt forvarvade slantar pa att besoka henne i grannlandet (aven om det ar mest stranden och Fulen som lockar, men det ar okej att se henne ocksa), och dessutom aker buss i hundrafyrtiotolv timmar for att komma dit.

Men ni forstar, att hon ar speciell, den har myran.

Vi skamtar och tramsar storsta delen av tiden, men i ren och skar fodelsedagsanda, sa ska jag beratta en sak for er. Hade det inte varit for henne, sa hade jag aldrig tagit mig igenom det har kaoset som ska forestalla mitt jobb. Hon lyssnar talmodigt nar jag ringer fjorton ganger om dagen och tjuter for att alla ar dumma med mig, hon sager fula saker om Pappanik nar det behovs och hon hjalper mig att behalla min tro pa mig sjalv. Hon ar ett rejalt djavla tillskott av djavlar anamma nar jag behover det, och det hander ratt ofta.

Sa, summan av kardemumman;
Grattis pa fodelsedagen, kara van! Tack for att du alltid finns, och for allt du gor for mig, jag uppskattar det mycket mer an jag nagonsin skulle kunna uttrycka i ord - aven om jag ar verbal. Och kommer du inte hit till asne-racet sa far du stryk!

Och till alla Er som laser, ga for fan in och rosta pa henne i "So you think you can blog?" for ar det nagon som fortjanar att vinna, sa ar det hon! Sa kor sa det ryker - jag vet ju att Ni vill.

Dumma, dumma Jenny!

Lilleman var sa trott igar. Hela dagen. Han orkade inte ens vara gnallig, han var bara hangig liksom. Sa nar vi skjutsade storasyster till scouterna, sa somnade han i bilen - tva timmar innan hans egentliga laggdags. Men jag tankte att han behovde sova, sa jag bar upp honom i sovrummet nar vi kom hem. Sjalvklart vaknade han till nar jag kladde av honom och satte pa honom sin pyjamas, men jag tankte att han somnar snart igen, sa jag gick nerfor trappan. Sa horde jag nagot ljud daruppifran, sa jag stallde mig och lyssnade. Han sjong.

"Jag ar en ledsen och ensam pojke, for Jenny har gatt nerfor trappan och jag har ingen van som ar har med mig. Kan nagon snalla komma hit for jag ar sa ledsen och ensam... "

Alskade lillplutt!

Alla alskar Jennys organisationshalt.

Nar jag var hemma hos min kara Ass-Trid sist, sa hande ju det har!

Fast det har jag inte tankt sa mycket pa, forran nu. Basta Lillebror Emil och Ass-Trid kommer hit till min fodelsedag (gulle bada tva, liksom!) och vi ska aka till utlandet. Vad behover man da? Jo, ett pass. Och jag har bara ett tillfalligt som jag blev tvungen att inforskaffa, och det kan jag bara aka till Sverige pa och det gar dessutom ut den attonde Juni. Det har ar ju inte bra, tankte jag liksom.

Sa jag ringde svenska ambassaden for att kolla vad som behovdes om jag ville skaffa ett nytt, och det var ju bara ens gamla pass. Ja, just. Funkar det med mitt tillfalliga? Ja, men da maste jag ha polisrapporten som bekraftelse att det gamla ar upphittat. Sa jag ringde polisen i morse och sa lite snallt hur det var och att eftersom mitt upphittade pass ar makulerat, sa behover jag nagon form av bevis pa det for att kunna skaffa ett nytt.

- Men ditt pass ar inte makulerat.
- Fast jo, det ar det.
- Nej, det ar det inte.
- Fast det sa de att det var.
- Ja, men det ar det inte.
- Men hur ska jag gora da?
- Du far hamta ut det.
- Fast jag bor pa andra sidan havet.
- Ja, da ar det varre.
- Ja. Kan nagon annan hamta ut det at mig?
- Nej.
- Inte ens familj?
- Nej.
- Kan du makulera det da och skicka ett papper till mig dar det star det sa far jag skaffa ett nytt helt enkelt.
- Nej, det kan jag nog inte gora.
- Fast da blir det ju inte alls bra.
- Nej.

Efter denna dialog, kom hon pa att hon maste fundera lite utan mig, for tydligen var inte jag till nagon hjalp alls, sa hon skulle ringa tillbaka.

Sagot och gjort. Hon ringde tillbaka.

- Jag skickar passet till dig.
- Kan du gora det?
- Ja.
- Sa da loser det sig?
- Ja.
- Tack sa hemskt mycket.
- Ja.

Det kandes som vi klickade, polisen och jag.

Men det loste sig i slutandan i alla fall, det ar det viktigaste.

Vart vi ska?
Har ar en ledtrad;

Hej, jag heter Jenny och jag ar ett problem.

Alltsa. Jag ar en overkanslig barnrumpa utan formaga att se saker fornuftigt.

Och for det sa borde jag inte jobba kvar.

For vi har tydligen ett "problem".
Jo, just, "problemet" ar jag.

Satans djavla mansgris - ignoranta - okansliga - socialt inkompetenta dumfan.

Snarteri, snartera.

- Sahar ar det; Du sarade mig otroligt mycket med den dar lappen, sa nu vill jag inte folja med och fira din fodelsedag.

(jag lovar, det var som en pisksnart i hennes ansikte, och tararna borjade rulla.)

- Jag ar inte arg pa dig - inte alls, jag ar bara valdigt, valdigt besviken. Okej?
- Okej.

Sa lamnade jag henne i morkret med tararna rinnande nerfor hennes kinder.

Vad jag hade tankt saga var inte alls sadar snallt egentligen. Men jag var ju tvungen att ta med i berakningarna att hon faktiskt ar ett "barn" och att hennes emotionella niva ligger lagre an Lillemans. Having said that, sa betyder det inte att hon far komma undan med saker, hon maste lara sig att dumheter far konsekvenser.

Pappanik ar nog pa gransen att ge mig sparken, tror jag.

Jag kan inte fatta hur de frivilligt lever i ett sant har klimat. (och innan ni sager nagot - jag vet, JAG lever har frivilligt, men det ar for utbildningssyfte. Och for Lillemans skull.)

Men tja, att ge mig sparken kanske ar den storsta tjanst han kan gora mig?

Jag vet faktiskt inte egentligen om jag bryr mig langre.

Jag ar trott pa att vara dorrmatta. Att bara ha skyldigheter och inga rattigheter. Att bli behandlad som skit och aldrig fa cred for det jag gor.

I slutandan ar det har inte min familj. Hade det varit det, sa hade de alla legat pa havsbotten med cementskor. Ja, forutom Lilleman da.