5

Ja, nu har jag ju nastan fatt mitt liv normalt. Atminstone sa normalt det kan bli nar man heter Jenny. Normalt jobb i alla fall, inget mer inneboende trams. Normal bostad (delar med tre man varav den ena ar drygare an den andra, men hyran ar billig!). Fast dar slutar normaliteterna. Spelar tydligen ingen roll hur normala omstandligheterna ar, jag ar fortfarande jag och kan omojligt acklimatiseras till normalare natur. Min sambo tycker det gor mig intressant dock, sa det kan jag leva med. (jaja, han kanske inte anvande ordet intressant, snarare "en utmaning", men det ar val sa gott som samma sak!?)

Sambo ja. Jag ar san numer. Kanns markligt. Vi ar lite som de dar paren man ser pa TV dar bada kommer med varningsskyltar och skulle egentligen leva ensamma, men markligt nog verkar vi funka. (I arlighetens namn sa ar det mest jag som ligger bakom nar vi inte funkar... men det sager vi inte till honom!)

4.

Jag har jobbat for lange. Imorgon ar fjortonde och sista dagen, men jag har redan hunnit dopa motionscykeln i garaget och hunnit tvivla sonder varenda lite vardagssak som existerar. Manniskor till exempel - finns de pa riktigt, eller ar de bara varelser jag ser utanfor mitt fonster? Alkohol - ar det nagonting de visar pa TV for att skramma ungdomarna? Ar det har huset ett experiment som nagon har satt upp for att mata hur mycket isolering en manniska kan sta ut med, men ocksa lagt till elementet av arbete? Ar jag omringad av kameror som analyserar min progress, som vantar pa mig att bryta samman? Tittar du? Ser jag ut som jag tvivlar?

Kan vi spola fram idag, ganska snabbt, innan jag forlorar nagonting pa riktigt.

3.

Ibland blir man bara rord. Handskarna som jag anvander har torkat ut min hud, sa mina hander ser ut som en gruvarbetares, och jag gar igenom handkram snabbare an en tonarig pojke ensam hemma en helg. Idag nar jag kom tillbaka fran min rast, sa hade han pratat med kontoret och de ska skicka ut nya handskar utan latex till mig imorgon. Nar jag sa tack, sa sa Mr I;

- Nagon maste ju ta hand om dig ocksa, inte bara du som ska ta hand om andra hela tiden.

Mera sant, det tycker vi om!

2.

Pratade med sambo i telefonen och berattade om alla sjuhundratusen kladesplagg jag vill kopa nar jag far lon, han foreslog att jag skulle ga in pa hemsidan som hans artonariga dotter handlar klader pa.

- Det ar valdigt tonariga klader dar.

- Det ar for att hon AR en tonaring, Jen. Men du skulle kunna komma undan med det om du anvander mycket smink.

Gulle.

1.

Det kanns skont att jag har jobbat en vecka och Mr I redan vet hur det funkar.

Gick in pa hans kontor med klockan elva-kaffet, nar jag forlorade balansen och spilllde en mangd pa golvet. Jag forsokte svara utan att egentlgen svara, sa jag stod mest och spottade ur mig bokstaver nar han vande sig om;

- Spiller vi igen?

- Ha. Jag skulle aldrig!

- Sa den dar en och en halv lite mjolk pa koksgolvet igar var nagon annan?

- Hmm, jag tyckte det var preskiberat. Ny dag, nya tag, visst?!

- Tur att du ar ledig en vecka snart, sa jag kan ta hit matt-tvattaren. Men jag antar att jag far vara glad att jag inte fick palsternacka i kaffet!

- Speaking of preskibationstid liksom!

Nytt.

Ar ju inte barnflicka langre, utan tar nu hand om manniskor som inte kan ta hand om sig sjalv pa det fysiska planet. Tva veckor varje manad flyttar jag in hos klienter och lyser upp deras tillvaro, och de tva andra veckorna jobbar jag pa hemtjansten. Sa man kan ju saga att fortfarande torkar jag bajs, fast mer och storre.

Ar i mitten av ett skift, gar nasta tisdag och det ar SA segt. Tar hand om en mycket trevlig gentleman, forsynt och forsiktig, men valdigt bestamd - hur nu det gar ihop. Har kampat mig igenom hela dagen - klamkack som aldrig forr, men ah vad det tar emot!

Herr I ska ha sin mat och sin dryck pa sekunden klockan 9, 11, 13, 15, 17.30, 20, 21. All dryck konsumeras i olika glas/muggar och ar det fel sa blir det tillbakaskickat till koket. Han ater samma mat pa bestamda veckodagar, en valdigt strikt regim. Sant passar ju mig bra, eftersom jag sa valdigt sallan gor saker fel! Haromdagen var det skinka, agg o pommes till lunch, och jag kampade som ett djur for att tima allting till prick klockan 1 - vilket jag gjorde. Maten ska sedan skaras upp, vilket jag ocksa gjorde. Sa ropade han fran matbordet och bad mig att inte skara upp hans pommes - saklart hade jag redan gjort det. Men jag hade gjort lite extra, sa jag satte bara den skurna pa min tallrik, och smakade en bit pa vagen. Medan jag tuggade insag jag att det smakade himla mystiskt for att vara pommes. Riktigt ackligt faktiskt - sa jag tankte att den kanske var gammal och tog fram pasen igen for att dubbelkolla. Jo, da har jag lagat skinka, agg och PALSTERNACKA! Hur fan gick det till? Och vilket problem jag hade att forklara for honom att han bara fick tva tredjedelar av sin mat pa utsatt tid, och resten var fortfarande i ugnen.

Som tur ar gillar han mig, sa jag tror jag kom undan med det, men nu fragar han varje dag nar jag serverar maten; "Ingen palsternacka idag?" sa skrattar han sa hela bordet hoppar. Hmpf.

FYI

Tills den har bloggen ateruppstar likt Jesus, sa hittar ni mig skrivandes HAR!

...

jag har inte skrivit, jag vet.

Fredag ar sista dagen, och jag ar sa full av kanslor att jag inte far ur mig ett enda ord.

Tva och ett halvt ar, nu reducerat till ett A4 med ord och tomma loften.



Jag kommer dock att ateruppsta, forhoppningsvis om ungefar tre veckor, och damer och herrar, gissa om jag har en overraskning at er da. Byt inte kanal...

Ord sager mer an tusen bilder!

Nagon har nog pratat med Lilleman om att jag ska sluta, for idag har jag fatt tva kort av honom. Eller ja, det ar egentligen tva pappersbitar med farg pa, men han forklarade vad som stod pa dem.

1. Hej Jenny, kan du snalla aldrig lamna mig eller det har huset.
2. Hej Jenny, kan jag snalla fa alska dig?


Svar; Hej Lilleman, kan jag snalla fa grata ihjal mig medan mitt hjarta gar sonder?

In my face.

Enligt det har samarbetet med gud;

Forra fredagen tog jag med Syster Elak och tva av hennes kompisar pa musikalen Grease. For det forsta - AH, sa roligt att ha ansvar for tre 14-ariga flickor mitt pa picadilly circus en fredagkvall. For det andra - AH, sa roligt att spendera min fredagkvall med tre hyoeraktiva tonarsflickor mitt pa picadilly circus.

Naja. Musikalen var grymt bra, jag njot av varje sekund.

Men hur som helst. Pa bussen fran Victoria station, sa klev det pa en man i min alder. Han hade en lusekofta i en pase, sa jag reflekterade over att han maste vara nordisk, men han sag ratt norsk ut - vad nu det innebar. Efter en stund ringer hans mobiltelefon och han svarar pa den bredaste skanskan jag har hort sen... sen... sundsvall brann!

- Oh, han ar svensk, sa jag sa pass tyst att han inte horde.

Och i mina tidiga dagar har i huset sa tyckte jag det var roligt att lara Syster Elak ett svenskt ord och saga att det betyyde nagot lite gulligare an vad det egentligen gor, bara for att jag skulle ha lite roligt nar hon slangde det omkring sig till mormor och andra hon tycker om. Jag skulle ha tankt pa att karma alltid far sista ordet. Alltid!

Syster Elak lutade sig over mig for att se honom ordentligt, och sager sedan hogt och mycket tydligt;
- Dumskalle!

Vad som hande efter det vet jag inte, for jag drog mig genast tillbaka in i mitt happy place.

Tack for det!

Mormor pa besok.

- Vad ar det som luktar i kylen? En annan av Pappaniks kreationer?
- Jag vet inte.
- Usch! Det ar nog det dar, vad ar det, det ser ut som nagonting hunden har spytt upp.
- Det dar ar middagen Jenny gjorde igar, den var hur god som helst.
- Jaha. Ja. Ojda. Haha. Ja. Josses. Oj.

Solresa? Skulle inte tro det.

Skuldresor hade jag lite vantat mig nar jag bestamde mig for att sluta, det ingar liksom.

Vad jag inte hade forvantat mig var hur djavla valplacerade de skulle vara.

Lilleman har varit ledsen lite nu och da, till synes helt oprovocerat. Eller ja, sa oprovocerat det kan bli nar man bor under det har taket. Sa var det ocksa efter skolan idag, han var bara ledsen.

- Vad ar det som ar fel, alskling?
- Jag lekte inte med nagon pa skolan idag.
- Varfor inte det?
- Jag tycker inte om dem.
- Nagon maste du ju tycka om?
- Jag tycker bara om dig. Bara, bara dig och att du bor har med mig. Jag blir sa ledsen nar du aker till London hela tiden och till din mamma och till din pappa och glommer att komma hem.

Ja, just.

Tack for det.

Jag har varit i London varje helg, for dar bor Han. Jag kommer vara i London varje helg tills jag slutar, vilket faktiskt var lite medvetet, sa de vanjer sig vid att jag inte ar har hela tiden. Om tva veckor ar jag ledig i drygt tva veckor. Sedan slutar jag liksom jattesnart.

Men djavla forbannade unge att ha svetsat sig fast i mitt hjarta!

Hur ska det har sluta?!

Same, but different.

Kandisar sitter dar och far sjuttiofemtusen inbjudningar om dagen till kandisspektakel av diverse olika slag. De klar upp sig i frack och balklanning och gar pa rod matta och dricker champagne.

Vet ni skillnaden mellan kandisar och en nanny pa engelska landsbygden?

Jag sitter har och far en inbjudan, och den ar till ett cellprov. Mojligtvis att jag kliver ur mjukisbyxorna, dricker en kopp kaffe innan och slipper snubbla pa den isiga trappen.

Aint life grand?!

Devil in disguise.

Gud och jag har ett samarbete for att fa min sista tid har i huset ga sa smidigt som mojligt. Jag borjar inse att jag formodligen skulle ha fatt en battre deal med djavulen, da gud arbetar under mystiska omstandligheter.

I forrgar till exempel, sa gjorde jag fiskgratang till middag. Med torsk, tomatsas och gratinerade potatismostoppar. Jag hade tagit ur fiskformen for att stro lite ost over de sista 10 minutrarna, och nar jag skulle satta tillbaka den i ugnen, sa gled den ur handerna pa mig. Femhundra liter tomatsas och hundra kilo torskfileer bah simmade pa koksgolvet. Inne i ugnen fanns de resterande femhundra litrarna tomatsas och nagra fa fiskstjartar. Inne i ugnen fanns ocksa de platar jag inte anvande, vilket kom upp i antalet fem. Pa dem landade ocksa nagra liter tomatsas.

Jag var extremt nojd med mig sjalv. Speciellt eftersom jag hade anvant de sista tomaterna. Och den sista specialkryddan som gor den god. Och fisk.

Sa, what to do? Ge mig ut och fiska efter torsk? Snabbodla nagra tomatplantor? Vispa ihop en ort-tradgard? (Jag vet att aka till affaren skulle ha kunnat vara ett alternativ, men det hade inneburit ta med alla barn, betala for maten sjalv, och ha middagen fardig runt tio-tiden.)

Nej tack.

Sa jag, jo, ni laser ratt, jag plockade upp fisken igen - stoppade tillbaka den i formen med lite av tomatsasen och kryddan, hallde sedan over en burk pastasas och en djavla massa ost sa ingen skulle marka skillnaden.

Den kvallen at jag en sandwich.

(jag anvande ocksa tre rullar hushallspapper for att fa upp all djavla tomatsas.)

Pust.

Jag bara alskar lugna morgnar, gor inte ni det?

02.13 - stupar i sang.
05.17 - Lilleman knackar pa dorren och vill kliva upp. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
05.47 - Lilleman knackar pa dorren igen. Lagger honom igen med en flaska mjolk.
08.24 - BANG! BANG! BANG! pa dorren. Syster Elak vill ha skjuts till skolan.
08.25 - Kliver ut ur sovrummet kladd i en mystisk kreation av vad som lag narmast.
08.26 - Lilleman grater for han har kissat i sangen och ar alldeles blot. Tar av honom pyjamasen.
08.27 - Syster Elak gastar om nagonting hon vill att jag ska gora som jag inte hor for jag har inte druckit kaffe annu. Hon vill att jag ska skriva pa nagot. Skriver under med Gull-Britt Eriksson.
08.28 - Borjar gora kaffe.
08.29 - Springer upp med Lilleman for att kla pa honom.
08.31 - Gar pa toaletten.
08.32 - Dricker forsta klunken kaffe.
08.33 - Slanger pa skor, tar med kaffe, tander en cigarett och gar ut for att avfrosta bilen.
08.35 - Letar fortfarande efter djavla isskrapan, hittar den inte, sa jag anvander ett tomt CD-fodral.
08.39 - Skrapar fortfarande djavla fonster med djavla CD-fodral.
08.40 - Syster Elak kommer ut med Lilleman och satter honom i bilen. Och sig sjalv. Jag har fortfarande tva rutor kvar.
08.42 - Brevbararen kommer gastandes nerfor backen och har ett paket han vill att jag ska kvittera.
08.43 - Syster Elak sitter och skriker i bilen att jag ska skynda mig.
08.43 - Jag mordar alla tonaringar pa diverse olika kreativa vis i huvudet.
08.44 - Jag kvitterar paketet.
08.45 - Satter mig i bilen och kor ivag. Med kaffekopppen pa taket.
08.46 - Svar den langsta ramsan nagonsin hord med manskliga oron.

Spanskiva.

Nu kanske ni tanker "for i helvete Jenny, vad haller du pa med egentligen?! Varfor bloggar du aldrig ditt djavla span?!"

Jo, det ska jag beratta. Jag har sagt upp mig. Och varit i Sverige och vilat upp mig. Och traffat mannen i mitt liv. Inte daligt pa fyra veckor va?

Sa mitt liv som nanny ar snart over. Sista Januari. Jag ar lojligt exalterad over allt nu, och ska borja leta jobb i London. Sa jag kommer nog att ateruppsta, men under (forhoppningsvis) mindre dysfunktionella forhallanden. Jag kommer att traffa de sma raringarna i alla fall dock, och sitta barnvakt lite nu och da, sa det ar inte over som i over, bara som i slut.

Sa vad sager ni, livet borjar vid 30 eller?

Jenny och Myra kommunicerar.

Jenny; Djavla manniskor far mig att grata hela tiden!

Myra: Haha, samma har. Bada tva!

Jenny: Haha, ratt at henne! Hatar henne, skicka tillbaka henne till Spanien djavla invandrare!

Myra; Haha, Neeej, hon ar bra. Grat inte dock ;) Jag vantar pa Diana och Laura.

Jenny; Du har sa dalig smak, typisk walesiskt. Jag ocksa, och Owen med den konstiga stavningen, Sotnos!

Myra: Hur bra ar HON?! Bara alskar henne. Flickband i botten.

Jenny; Hon far mig vilja vara lesbisk. Ja, dem och den har tonten, bryr mig inte vilken av dem som aker.

Myra: Platt. Riktigt platt. Men jag gillar dem. DIANA! Vart ar min nasduk?

Jenny; Va?! Jag tyckte de sog!

Myra: Och NU dor TV:n. Moahahaha.

Jenny; Kara nan... blir nog hon och Daniel.

Myra: Maste vara sa. Eller flickband. De ar skit. Rachel har varit en besvikelse.

Jenny; Ja, fran borjan!

Jenny; Jag klarar inte av det! Maste vara Daniel!

Myra: Jag tror att en flicka aker hem idag, Eller fyra :D

Jenny; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Jag djavlar grater!

Jenny; Som jag sa; Ut med Rut! Ut med Rut! Ut med Rut!

Myra; Envisa asna!



Kan ni gissa vad vi gor? Detta ar sms oversatta fran engelska, det ar darfor de kan lata lite markliga.


(Jag tycker forovrigt om att kalla folk for invandrare for jag rakar vara en sjalv, sa nu ingen gar och blir upprord over det uttrycket.)

The poem of us.

We do not believe in regrets.
We believe in vodka.
Every drop of the sweet, forgetful drink
fills our souls with love.
Our smiles become neverending
our minds create our own universe -
where we are king and queen.
Me and you,
sitting on our thrones
spitting at the common people,
laughing at their pity regrets.
If only they knew who we are,
that we rule the world
We make the rules,
and make you dance to our beat.
We fight you with our love, and it knocks you down.
Pityful twats,
if only you knew what you are up against.

Shake it, Jenny, shake it!

Kommer ni ihag det har?

Igar hade vi ett liknande scenario, fast den har gangen svimmade jag pa koksgolvet. Vaknade upp med tre ansikten ovanfor mitt och Lillemans hander pa mina kinder.

- Jenny, varfor ramlade du pa golvet? Det var roligt.

Det har var ungefar klockan sex pa kvallen, och efterat gick jag och la mig. Jag blev vackt halv nio imorse av Pappanik som stod med telefonen i handen och beordrade mig att ringa doktorn. Vilket jag gjorde, men han var inte dar, sa jag skulle ringa tillbaka nasta vecka. Ja, inga problem tyckte jag liksom. Pappanik var inte helt nojd, utan bad mig att ringa igen och be att fa traffa en annan doktor. Sa jag gjorde det, men det fanns inga andra lediga heller. Da blev Pappanik arger och ringde sjalv och sa att om man kollapsar utan nagon uppenbar anledning, sa ar det ett akutfall och man ska fa traffa en doktor! Sa da fick jag det.

Doktorn sa att jag var utmattad och stressad. Att jag behovde ledigt. Sa skrev han ut valium, for han trodde inte att man skulle ga omkring och skaka som ett asplov pa dagarna.

Sa nu har jag ledigt i fyra timmar. Sedan har jag ledigt nagra timmar imorgon. Och sedan ar jag ledig pa lordag. Fast Pappanik tyckte jag skulle aka nanstans och vila upp mig. Och att jag ska sluta satta sa mycket press pa mig sjalv.

Sa ja...

Vila kanske?

Det finns inga ord for hur tragiskt det har ar...

Jag skriver aldrig om nyheter egentligen, men det har fick mig att ma fysiskt daligt. Jag har aldrig ens sett ett riktigt vapen, an mindre kanner jag andra som har det, sa vapen ar avlagset for mig. Speciellt tva-aringar som haller i vapen och oavsiktligt skjuter ihjal sin pappa.

Hur far en tva-aring ens tag pa en pistol? Nagonstans inne i mig vill jag tanka att "skyll dig sjalv ditt djavla pucko!". Tank om han hade haft den riktat mot sitt ansikte istallet for pappas mage? Tva ar! Tva. Ar.

Att sedan ett helt brollopssallskap kan sta och se pa hur tidigare namnda tva-aring star och viftar med en laddad pistol, och nagon dessutom star och filmar. Skulle inte normala manniskor reagera? Ta pistolen ifran barnet? Ar vi pa en sa sjukt hog toleransniva i samhallet idag att det ar nagot vi inte reagerar over?

Jag mar illa.

Har ar youtube-klippet, men ja, var varnad - det ar extremt obehagligt, sa vill ni inte titta, ga in och las artikeln istallet.