Middagsbordet;

Syster Elak upphor aldrig att forvana mig.
Inte Pappanik heller for den delen...

- Pappa, vet du, Jenny har kommit pa den har matratten alldeles sjalv. Hon har bara hittat pa den, och den ar alldeles underbar, det ar en av mina absoluta favoritratter.
- Vet du varfor det ar sa?
- Nej?
- For att Jenny ar ett geni!
- Ja, hon ar mycket battre an dig i alla fall.

Stackars Pappanik.

Nar du sager att jag overdriver, hur menar du da?!

Alla ar sjuka.
Det hostas, snoras och gnalls.
Ja, alla utom jag forstas, jag mar fina fisken.

Lilleman vomerar i vanlig ordning nar han har hog feber, sa med hushallspapper och gummihandskar i hogsta hugg forsoker jag fa hunden att fatta att Lilleman inte forser henne med lunch, utan han mar daligt. Samtidigt sa skriker Syster Elak pa uppmarksamhet for hon ar ynklig. Eftersom jag tidigare forklarat att det ar fysiskt omojligt for mig att vara dem alla till lags, sa ska alla vara varst, sa jag tillbringar mest tid med dem. Men i morse tog Syster Elak priset. Faktiskt.

Lilleman lag i mitt kna i soffan och lekte med mitt har samtidigt som han tittade pa tv. Syster Elak gjorde sig fardig for skolan, for jag tyckte hon verkade frisk nog for att ga. Forst borjade hon hyperventilera.
- Gor inte sa, for du kommer bara bli yr och ma illa, andas lugnt istallet.
- Men jag kan inte.
- Prova i alla fall, okej?
Tva sekunder senare var andningen normal. Sa gick hon in i koket, och jag horde en duns. Hon har tidigare fejkat svimningar, sa jag beslutade att vanta lite och se vad som hande, och efter nagon minut reste hon pa sig, kom in i vardagsrummet och latsades som ingenting och borstade haret. Jag log for mig sjalv, for det var faktiskt lite sott. Da borjade hyperventilationen igen, sedan borjade hon vanka fram och tillbaka framfor tv:n.
- Jeeennnnnyyyyyyyyy, snyftade hon fram.
- Ja, hjartat?
- Jag har ingen kansel i benen! Jag kan inte kanna mina ben! Vad ar det for fel pa mig?!
- Men du kan ju ga pa dem i alla fall, sa de ar uppenbarligen inte borta.
- Det ar inte roligt! Det gor ont!
- Men jag tyckte du sa att du inte kande nagonting?
- Gaaaah!

Hon klampade ut, och borstade tanderna, och akte sedan till skolan.

En halvtimme senare ringde visserligen skolan och sa att hon var sjuk, men det var feber, inte avsaknad av ben eller brist pa luft.

Lilleman ar mer smart. Han vet att det basta sattet for honom att fa uppmarksamhet ar att saga att han har ont i magen, for da kommer jag rusande. I vanliga fall kommer vomeringsfontaneriet nagra sekunder efter han sager det, sa det galler att vara snabb som blixten. Men nu har hans vomeringsprocent sjunkit fran 100% till 15%, sa jag misstanker att det ar lurendrejeri pa gang.

Nu sover de bada sott i sina sangar dock, och jag har hunnit plocka undan all shopping samt stada ur skafferiet. Nu ska jag dricka kaffe och njuta av tystnaden, for nagon av dem kommer sakert att vakna snart. Eller sa kommer Pappanik hem fran jobbet for han ocksa ar sjuk...

Gott & Blandat.

Jag trodde jag var dalig pa att ta komplimanger...

- Vad stolt jag var over dig igar, hjartat!
- Vad menar du?
- Du var sa duktig, hjalpsam och omtanksam. Och du verkade lycklig, det var harligt att hora dig skratta.
- Vada omtanksam?!
- Ja, omtanksam. Tanka pa andra manniskor istallet for sig sjalv.
- Vada lycklig?!
- Du skrattade. Mycket och hogt, jag har inte hort det pa valdigt lange, och det gjorde mig glad.
- Ha! Du ser, jag sa ju att jag skulle sluta vara hemsk hela tiden!

I ovrigt har jag intervjuat en stadtant. Hon sag ut precis som de gor i filmer, hon kommer sakert att svara bakom min rygg och beratta for alla sina vanner om flackarna pa mattan. Jag bad mest om ursakt hela tiden for att jag bad henne gora saker, ursakta att du maste stada det har rummet, ursakta att du maste moppa golvet i koket, ursakta for att du maste stada toaletterna. Fast till slut sa hon liksom att det ar ju darfor hon ar har. Vi betalar henne for att gora det, sa jag behovde inte kanna mig dum. Da kande jag mig annu dummare och bad annu mer om ursakt.

Lilleman har vomerat ner hela bilen ocksa. Vi akte till Pappaniks foraldrar pa lordagen, och halvvags borjade han grata. "Jenny, jag har ont i magen!", tva sekunder senare hade vi en vomeringsfontan i baksatet. Eftersom organiserad ar mitt mellannamn, sa hade jag ingenting annat an ett femton-tal vatservetter att torka upp det med. Ah, sa roligt vi hade. Sen fick jag plocka isar barnstolen och rengora den med tops, for fy satan vad flytande klumpar letar sig ner i alla tankbara hal.

Syster Elak ska ha sin enda van pa overnattning pa fredag. Hon ar blind. Och otrevlig. Jag har sa svart for henne. Och eftersom de da behover skjuts fran skolan, sa ska Pappanik ta taget till jobbet och lamna bilen hemma. Pa ett villkor. Att han far ga ut pa just fredag. Han gillar henne inte heller och skyr inga medel for att slippa undan. Kanns det som jag vann? Nahva?

Sa har vi fatt nya grannar ocksa, sa vi var pa inflyttningsfest i lordags. Kopiost trevliga manniskor, och de har redan hamnat i konflikt med ett annat grannpar. Det hela ar vansinnigt spannande, eftersom det andra paret ar de som ger Syster Elak skjuts till och fran skolan varje dag. Jag foljer det med spanning och hejar pa den som vinner. Forutsatt att det ar vara nya grannar som vinner sa klart!

Sist, men absolut inte minst;



Min absolut basta lat, och jag ska se dem pa riktigt i borjan pa December!

Bu!

Jag ville bara visa en av de storsta anledningarna till att jag aldrig far tummen ur och slutar det har skitjobbet och skaffar ett nytt.

Knas!

Nu blev det jatteknasigt.

Nar jag skrev har, sa menade jag ju har som i hemma, fast for er ar ju har har som i bloggen.
Jag hade alltsa inga som helst funderingar pa att sluta blogga, for det vore ju himla dumt. Nej, vi har haft hatkampanj mot Jenny hela forra veckan, likt en politiker samlar pengar for sina valkampanjer har Syster Elak varvat fiender till mig. Hon har lyckats ganska bra.

Trakigt for henne, sa finns det bara en fiende som skulle vara direkt skadlig for mig, och det ar Pappanik, och han ar den enda som inte har latit sig varvas. Fast jag har sagt upp mig, jag fick nog och blev radikalt arg och ledsen. Men efter en salongstid och lite smoreri, sa blev det att jag stannade i alla fall. Sa nu ar jag fin i haret i alla fall.

Syster Elak alskar mig igen, till Mormor Elaks fortret. For hon har frossat i gladje nar det har varit sa mycket brak. Hon klar upp sig och gor sig fin, satter sig pa forsta parkett och njuter. Men istallet for att hon fick kasta tomater pa skadespeleriet, sa kastade jag tomater pa henne. Ruttna saklart.

Jag har fortfarande valdigt lite tid, praktiska saker ar inte det storsta problemet, de gor jag undan ratt snabbt. Nej, det ar de dar forbaskade relationsgrejerna som tar tid. Manga dagar spenderar jag manga timmar pa enbart Syster Elak. Det ar alltid nagot problem som ska ventileras, eller praktiska saker som maste fixas, eller sa ska det kramas och busas, eller bara gnallas i storsta allmanhet. Lilleman tar sin tid ocksa. Hans vokabular okar drastiskt hela tiden och ju mer han kan kommunicera, desto mer kraver han. Han gnaller dock valdigt sallan, vilket ar skont, men eftersom de bada hela tiden maste tavla om min uppmarksamhet, sa ligger de i ordentligt.

Men ja, jag ska inte sluta blogga alltsa, jag kommer fortsatta sprida gladje pa familjen konstigs bekostnad och inte kanna mig det minsta skamsen for det.

Sa, vi ses.

Ja, just du!

Du ar harmed handplockad att ta del av var eminenta enkat!
Amnet for veckan ar;
Vilka vill att Jenny faktiskt ska stanna kvar har?


Hittills leder nej-sidan med 3589 - 0.

-blank-

- tom -


- tom -

- tom -