Att hoppa, och alska det.

I fredags fick jag min kurs.
Bloody hell!
Jag tankte att det har gar liksom aldrig, det gor inte det.

Mitt mal ar att gora en modul i manaden ungefar, helst tva.

Jag ar klar med den forsta nu.
Jag ar KLAR med den forsta nu.

Alla som hoppar fallskarm och bungyjump och annat haftigt forstar kanslan av adrenalin som pumpar i kroppen, for det har ger mig en kick a det grovsta. Att klara nagonting som ar svart och som jag inte riktigt tror att jag kan, det satter fart pa hela min kropp.

Fast ja, jag kanske ska vanta och se om jag blir godkand forst...

Nat ratt kanske jag gor trots allt...

Krash bom bang.

Oh, jag sag ocksa en onodigt intressant felskrivning(?) haromdagen; Bullskit.

Jag skrattar lite at det ocksa. Det AR faktiskt roligt med en bulle som skiter.

I lordags korde jag en djavla massa bil. Jag lyckades kora pa fel sida, spracka nummerplaten bade fram och bak och slita bort en del av falgen mot trottoarkanten. Pappanik var overlycklig. Men jag korde i sondags ocksa och da var han tacksam att jag borjade anvanda bromsen for att stanna istallet for sjalv bilen.

Markligt nog hade han skrivit in mig pa forsakringen veckan innan. Som om han visste vad som skulle handa. Eller sa insag han mest att det var oundvikligt att nagonting hande med tanke pa min statistik med trasiga tallrikar och muggar och ramlingar nerfor trappen och sadana varldsliga saker.

Fast igar sa han att istallet for att skaffa mig en bil, sa skulle han skaffa mig en kundvagn.

Han ar ratt bra kaxig ibland den dar liksom.

Stackars snopp.

Jag ber om ursakt for min blogg-franvaro.
Anledningen ar att jag inte kan sluta skratta at det har.

Forlat Ante. Men fan, sa roligt!


(jag ska dessutom borja monsterplugga snart... antligen liksom!)

Rickspucko.

Fredag var jag fortfarande tom och olycklig - det ar sa lustigt med man (ja, nu generaliserar jag, men det gor jag med all ratt, da jag genomfort en omfattande empirisk undersokning inom amnet!) och deras konflikthantering.

Sahar ser jag pa saken; Jag ar olycklig, vilket ar sloseri med min tid, eftersom jag inte behover vara det - right? Darfor forklarar jag att jag ar olycklig och varfor, sa far Pappanik ta stallning till det liksom. Vill han gora nagot at det, sa blir jag bara glad, vill han inte det, sa far jag losa det pa annat satt. Jag vet dock att det tar tid - jag forvantar mig inga mirakel over en natt liksom, men det resulterar dock ocksa i att jag fortfarande ar olycklig eftersom allt ar exakt likadant som forra veckan.

Sahar ser Pappanik och andra man pa saken; Hon gnallde om det, jag lovade att gora nagonting at det, sa varfor i helvete ar hon fortfarande tjurig for?!

Men bara sa du vet, om du sager att du ska gora vad du kan for att gora mig lycklig, sa tar jag dig pa orden, det fattar du val ditt djavla rickspucko?!

Karriarbyte kanske?

Jag har gjort Syster Elak fin i haret nar hon ska pa fest.

Jag kanske ska bli harfrisorska istallet.

Man vet aldrig.

Jag ar slut, och snart gor jag slut.

Om vi skulle se hela det har spektaklet som kallas mitt jobb som ett aktenskap, sa har jag nu hotat med skilsmassa om saker och ting inte forandras.

Tarar foll, kinder berordes, anger och ilska fordes fram.
Ett smorgasbord av kanslor helt enkelt.
Det var val inte egentligen sadar valdigt harda forhandlingar, Pappanik sa att han skulle gora vad som kravdes for att jag ska stanna kvar. Sa jag har gjort en lista. Syster Elak har en helt ny dimension att se fram emot - nu ar det djavlar i mig nog.

Det kommer ocksa bli en del praktiska forandringar, som inte jag egentligen har onskat, men som kommer ske anda och jag gissar att de ar ett resultat av hans samvete.

However, detta forandrar inte det faktum att jag just nu ar trott anda in i sjalen. Jag har inga kanslor kvar att ge. Ingen ork, ingen vilja. Jag ar bara tom. Och olycklig.

Det ar bara en sak jag i skrivande stund ar helt overtygad om;
Det ar inte jag, det ar ni.