To feel alive!

For dagar nar livet kanns trakigt och gratt, och man inte riktigt vill vara med eller gora nagonting alls, da gor man sahar;

Satt er i bilen, veva ner rutorna, krama pa den har laten pa hogsta volym och tryck gasen i botten ut pa motorvagen. Vinden kommer blasa bort alla bekymmer och all tristess och musiken kommer fylla er med livsgladje, och farten kommer fa er att kanna er levande. Tro mig. Klockrent tips ar det. Go for it!




(Glom inte att vara delaktig i nasta inlagg, kommentera pa foregaende inlagg ar ni sota.)

333, nu ar jag halvvags.

Jag ar valdigt snart vid mitt trehundratrettiotredje inlagg. Jag tankte ni skulle fa bestamma vad jag ska skriva om. Ar det nagonting ni undrar over som jag inte tar upp, eller ar varsta hemlig om, sa ar det har er chans att fa reda pa sanningen. Jag lovar att vad jag an skriver om kommer vara fran hjarteroten och utan sanningsmodifikation. Sa gnugga geniknolarna och lamna onskemal i kommentarfaltet. Alla utom Myra, that is. Inga slag under baltet fran den dar ettriga varelsen pa min blogg inte, sant haller vi pa hennes blogg. Visst gumsan?

Ovriga nyheter; Min lillebror har borjat blogga och har den goda smaken att skriva om sin kara syster. Det hittar ni har. Det finns ocksa en lank till hans blogg har till hoger som jag uppmanar er att besoka da ni har tid over eller ar tillfalligt sinnesforvirrade och inte riktigt vet vad ni gor. Han ar inte vettig pa en flack, jag har da rakt ingen aning vart det kommer ifran!

Pa husfronten rader det nagorlunda vapenvila. Pappanik ar sitt glada jag och skamtar och flamsar och tramsar. Syster Elak (jo, jag ska nog halla kvar det namnet trots allt... ) har sina tillfalliga tonarsraider, inte helt olikt andra tonaringar, men satan vad de kan ga mig pa nerverna! Lilleman skrattar omkring och njuter av att vara en liten skolpojke med lunchlada och allt, och vi tranar rakning varje kvall efter maten och han ar sa duktig sa.

Ja, efter den har lite blandade kompotten ar det val anda pa tiden att ni valjer vad jag ska skriva om. 333 kanns speciellt, lat oss gora det annu mer speciellt tillsammans!

A reason to smile.

Student : Jenny Abrahamsson.

Grade : A


Dear Jenny.

Thank you, you have demonstrated, once more, a very sound understanding of this TMA.

You have answered well and confidently.

You have shown a great ability for research.

This was a thorough and informed account.

Well done, I look forward to your next module.

Regards,

Tutor Services
Oxford College (ODL)

Inget mer sant dar.

Herr ratt visade sig vara Herr fel. Det ar ett smutsigt jobb att tycka jag ar bast i hela varlden, och jag kan egentligen inte klandra honom. Nu dranker jag mina sorger i klyshor, alkohol och cigaretter.

Jag kommer over det.

Japp.

Sol ute, sol inne, sol i sinne.
Det finns fler fiskar i havet.
Det ar battre att ha alskat och forlorat an att inte ha alskat alls.

Men jag tanker ju bara saga att klyshan "Karlek overvinner allt" har en djavla massa att forklara. For det gor den inte. Det finns hinder i livet som ingenting annat an ett skott i pannan kan atgarda, och det ar fan fult att de forsoker lura en med annat. Jag kan vara en av de hinderna. Jag vet inte, men det lutar at det.

I fought the door post, and the door post won...

Ar det nagon grupp i varlden som ska skjutas, sa ar det de som lamnar skor mitt pa halvgolvet som jag konsekvent vagrar att plocka upp for det inte ar mitt jobb att gora det och som jag sedan snubblar over och svar en sjuhelvetes lang ramsa pa dorrposten som sa vanligt tog emot mig.

Det ar en dalig, dalig, dalig dag i nannyland idag.

Ja, naturligtvis... intet nytt under solen.

Ocksa var de tre...

Lilleman brukar ju titt som tatt spendera delar av natten i mitt sovrum, vilket inte alltid ar sadar jattepopulart hos ovriga familjen. Detta ar inte ett dugg oforstaeligt alls, men jag kanner mig tveksam till att ta ifran honom den tryggheten liksom. Pappaniks sovrumsdorr ar ocksa oppen, sa han kan valja att ga in dit om han vill. Hur som helst. Inatt var vi tre i min sang. Syster Elak sov ocksa dar, och det var nastan sa att jag faktiskt vantade mig att Pappanik skulle komma insmygandes.

Jag har inget emot att de sover dar, jag vet att det ar en trygghetsgrej, och ar det nagonting jag vill sa ar det att barnen ska kanna sig trygga. Men, jag inser att det ar ett moraliskt dilemma. Det blir nastan som en falsk trygghet. Sa jag undrar, tycker ni att det ar fel att lata dem ha det sa? Ska jag borja stanga dorren? Ar det schysstare mot dem i langden? Jag vet inte hur lange jag blir kvar har, och jag vet inte vad som kommer handa efter jag slutar - om det kommer en ny nanny eller om mormor och farmor rycker in igen. Hur som helst kommer ju jag att forsvinna nagon gang, och forsvinner da tryggheten ocksa? Jag kan ju inte prata med Pappanik om det, for han ar lika pratsam som en flaska attika, och inte med barnen heller av forklarliga skal.

Sa, vad sager ni? Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?