Ja, just du!

Du ar harmed handplockad att ta del av var eminenta enkat!
Amnet for veckan ar;
Vilka vill att Jenny faktiskt ska stanna kvar har?


Hittills leder nej-sidan med 3589 - 0.

-blank-

- tom -


- tom -

- tom -

Gasp.

Apropa det som hander i byn, sa ar det enda jag kan saga med sakerhet - Jag VET inte. Men jag ska halla er uppdaterade. Typ.

I ovrigt onskar jag att kloning var nagonting som var socialt accepterat och tillgangligt. Jag har tre stycken som ar helt beroende av mig 24/7. Lilleman blir alltid klangig nar jag har varit borta, men nu har det gatt over till extreme mode. Ingen annan far gora nagonting, jag ska skota hans inhalatorer, jag ska ga upp med honom pa natten, jag ska sitta och titta pa hans fantastiskt roliga dvd:er. Forsoker nagon annan, sa skriker han. Hogt. Syster Elak har ocksa gatt over till nagon form av klangighet, inte bara fysisk. Hon ar beroende av mig for allting, om hon maste ha en asikt om nagonting, sa fragar hon mig forst, ska hon gora nagonting kreativt sa maste hon veta hur jag skulle ha gjort det forst. Nar hon ska titta pa tv, sa maste jag sitta bredvid henne utifall att hon skulle behova mig. Sedan ar det hunden. Hunden som alskar mig mer hela tiden bara for att jag inte ar overfortjust i henne. Jag drar mig undan och hon kryper innanfor mitt skinn. Hon foljer vartenda steg jag tar, vart jag an gar. Hinner jag ga ut och stanga dorren sa sitter hon och tittar ledset pa mig nar jag kommer in. Sitter jag med Lilleman och Syster Elak i knat sa star hon nedanfor och blanger.

Ni forstar ju att det hela skapar en otrolig mangd svartsjuka. Det finns bara en av mig och tre av dem, jag har inte en chans. De brakar sinsemellan for min uppmarksamhet, och jag ar bara trott. De suger ut min energi helt enkelt. Vackarklockan snoozar minst en timme varje morgon innan jag far upp ogonen, eftermiddagarna har jag ont i ogonen av trotthet.

Jag da, liksom? Nar ar min tid? Innan hade jag tid nar Syster Elak hade gatt och lagt sig, men nu gar hon och lagger sig senare och hundskrallet gar inte och lagger sig fore mig nagon dag alls, sa min tid bara krymper och krymper och krymper.

Drastiska atgarder kravs. Det har funkar inte. Det kommer inte finnas nagonting kvar av mig till jul. Dessutom har jag inte tid for nagon annan. Jag har inte tid for nagon annan, inte ens Myra liksom! Myra da? Nar ar hennes tid?! Sahar far det inte ga till!

Tips nagon? Hur gor man for att bli tre personer?

Sju dodssynder.

Just ja, jag glomde nastan att jag hade blivit utmanad. Sa har ar sju sanningar om mig;

Jag hatar att ga pa toaletten. Det ar sloseri med min dyrbara tid och gor mig smutsig, sa jag undviker det i storsta mojliga man.

Vald far mig att ma fysiskt daligt. Jag forstar inte hur nagon kan tycka sa illa om nagon annan att de faktiskt slar nagon. Eller jo, jag forstar att man kan tycka sa illa om nagon, men jag forstar inte att man faktiskt gor det. (Varfor kan inte alla bara vara vanner liksom?!)

Jag har svart balte i fornekelse. Aven om jag vet att nagot inte ar som jag tror, sa tror jag det i alla fall med hjartat och ignorerar fullkomligt min hjarna som alltid har full koll. Och det galler ocksa saker som ar helt irrelevanta. Jag har kombinerat egenskapen att vagra erkanna att jag har fel med att vagra erkanna insikter, and I do it so well!

Ibland kan jag ga och lagga mig en halvtimme innan jag egentligen borde bara for att fa dagdromma lite, typ gifta mig med en oljeshejk och skriva en bok.

Alla manniskor i mitt liv har en egen lat. En lat som alltid far mig att tanka pa honom/henne nar jag hor, och som jag spelar nar jag vill minnas honom/henne. Jag kommer aldrig tala om det for dem (kanske jag inte ska skriva nar jag precis publicerar det pa internet... men ni fattar vad jag menar!), inte heller avsloja laten. Det ar mitt eget lilla karleksbibliotek typ.

Jag grater varje dag. Jag ar hopplos. Det hander valdigt sallan att jag grater av en sarskild anledning, nittionio procent av gangerna sa har jag sett en lojlig reklam eller en lycklig film, eller sa har nagon vunnit massa pengar pa "Deal or no deal". Tavlingsprogram ar lojligt gratframkallande.

Jag tror pa karma. Helt klart. Jag vet att livet kan te sig orattvist for manga, men jag tror att pa det stora hela sa far man vad man fortjanar. Man gar igenom livet ovetandes om en hel del saker man gor som paverkar andra manniskor, och de raknas ocksa. Bara for att man inte vet, sa betyder det inte att det inte har hant, inte heller tror jag att karma tar omstandligheter i beaktning nar den domer. Sa det sa.

Det hander saker i byn.

Om ni undrar varfor jag ar lite franvarande, sa ar det for att det har hant nagot.

Antingen sa ar det det basta som har hant mig, eller sa ar det det varsta.

Av forstaeliga skal, sa vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller grata, fira eller sorja eller bryta ihop och ga vidare.

Jag vet ingenting. Kanske pa lordag. Kanske aldrig.

En fattig kvinnas bekannelse.

Jo, jag ar hemma. I landet utan prickar.
Jag fick ansoka om ett tillfalligt pass. Inte bara kostade det skjortan, utan nar jag ansokte om det, sa visade det sig att nagon hade hittat det och lamnat in det pa polisstationen. I Linkoping. Tack for det nar jag ar i djavla Nykoping. Sa nu ar jag fattig och arg.

Val hemma var det inte direkt tid att landa. Pappanik hade missforstatt nar jag skulle komma hem, och istallet for att hora av sig och fraga, sa trodde de att jag helt sonika inte skulle komma hem, vilket resulterade i att Mormor Elak i princip hade flyttat in halva sitt hem. Lilleman hade dessutom varit jattedalig och behovt aka in pa sjukhus igen... sa han var varm och later som ett anglok nar han andas, sa inhalatorerna gar varma nu. Han var aven valdigt omtanksam och la till sig med lite diarre.

Som resultat av det, sa jobbade Pappanik hemifran igar, ifall han skulle behova aka in igen. Vilket i sig saklart resulterade att han och Syster Elak rok ihop a det grovsta. Sa jag tog henne pa en promenad for att hon skulle fa lugna ner sig, och han ocksa. Pa promenaden sa hon nagonting som fick mig att se rott, jag blev tvungen att stanna, se henne i ogonen och saga hur oerhort djavla idiotiskt det var att ens tanka nagot sadant!
Hon skulle ge sig sjalv blamarken och saga att det var Pappanik som hade gjort det sa hon kunde fa flytta. Bah! Djavla unge! Fast jag ar glad att hon sa det, for nu vet jag att man maste vara beredd pa det varsta, for hon har inga begransningar den dar! Nar vi kom hem sa kramade hon mig pa trappan och viskade "Du ar den basta personen jag vet!"

Speaking of Syster Elak, sa igar. Jag satt vid msn och pratade, nar hon kom in pa kontoret;

- Ar det dar din pojkvan?
- Nej, det ar det inte.
- Vet du Jenny, du borde ha en pojkvan.
- Jasa? Varfor det?
- Jo, for du ar en valdigt sexuell person.

Jag satte klaffet i vrangstrupen och skrattade tills jag grat. Hon bad om ursakt hela kvallen, och hon skams som en hund. Pryda djavla britter!

Nu ska jag ga och morgonmysa med Lilleman, och sedan ska vi ivag pa lekdejt.

Jenny, jag älskar inte dig alls!

I morgon ska jag återvända till Stora ön.
Vet ni vad jag gör då?

Jag tappar bort mitt pass. Det är borta. Försvunnet. Springer inte alls.

Både jag och Astrid är säkra på att jag tog ur det ur väskan när jag kom. Vet ni varför? Så jag inte skulle tappa bort det. Men vi har vänt upp och ner på lagenheten, och det ar fortfarande borta, sa jag kanske inte alls tog upp det?

Jag vet inte, men borta är det.

Puts väck.

Jag tillhör inte skaran av människor jag uppskattar just nu. Inte alls.